24 Söndagen under året

Jes 50:5-9a Jak 2:14-18 Mark 8:27-35

Maria som hjälp att följa hennes son

I fredags, den gångna veckan (14/9), firade kyrkan Korsupphöjelsens fest, Korsmässan om hösten, som den kallats på svenska. Festen är gammal. Redan på 300-talet firade man det åter­funna korset. Det blev snart en stor fest som spred sig till hela kyrkan. I Jeru­salem firades den under 8 dagar. Man sjunger hymner hämtade från påskfiran­det. Man hyllade korset på ett sätt som vi gör i Långfredagens korsgudstjänst. Korsmässan blev en slags påskfest på hösten, när vi har påsken ungefär lika långt bakom oss som framför oss.

I går, dagen efter korsmässan (15/9), firade kyrkan Jungfru Marias smärtor. Evange­lis­ten Jo­hannes berättar att Maria stod vid korset och såg sin son lida och dö. När hon och Josef bar fram barnet i templet hade den gamle Symeon sagt att ett svärd skulle gå ge­nom hen­nes själ. Utan ord står hon vid korset.

Jag har nämnt dessa två fester därför att Jesus i dagens evangelium talar både om sin kommande påsk och om lärjungens efterföljelse. Vi hör Jesu förvarning om sin död och uppståndelse, och hans ord till lärjungen om att förneka sig själv för att rädda sitt liv. Det är vad Maria gör när hon står vid korset. Hon mister sitt moder­skap, men vinner ett nytt. Se­nare skall vi finna henne bland apostlarna i vän­tan på Anden och dess nya liv. Hon blir mo­der för hela kyrkan. Men vägen dit var för henne att följa sin son än­da till korset. Därmed vann hon ett liv som var starkare än våld, förlust, smärta och död. Hon är alla lärjungars förebild. Hon följer den väg som Jesus anvisade för alla sina lärjungar: ”Den som mister sitt liv för min och evangeliets skull, han skall rädda det.”

Vid korset stod också lärjungen Johannes, men de andra tio hade flytt. De var inte mogna än, allra minst Petrus. På översteprästens gård hade han gjort det motsatta. När han fick frågan, om inte också han hörde till Jesus, förnekade han sin mästare. I stället försökte han rädda sitt eget liv. Han vill inte kännas vid Jesus i den prövningen. Han är mer solidarisk med sig själv än med Jesus.

Petrus gör mot Jesus vad lärjungarna uppmanas att göra mot sig själva. Som Petrus förnekade Jesus, så är vi kallade att förneka oss själva. Det Petrus sade om Jesus på översteprästens gård uppmanas vi att säga till oss själva när den spontana lusten att försvara oss vill styra. Eller när vi lockas av lusten att ömka oss själva, eller låta missmod och rädsla styra. Eller lusten att gräva ner våra pund. Då uppmanas lärjungen att säga till den lusten: ”Jag känner dig inte. Jag bryr mig inte om dina begär, dina lockelser och dina infall. Jag har fått ett nytt liv. Jag vill följa Jesus”.

Det var så Maria gjorde när hon stod vid korset. Hon lät sig inte styras av varken räds­la, smärta eller vanmakt. I sitt hjärta fortsatte hon att säga som hon sagt till ängeln vid be­bådelsen: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord.” Hon höll fast vid det hon bevarat i sitt hjärta.

Evangelisten Markus, som skrivit dagens evangelium, var enligt traditionen Petri tolk. Sannolikt skrev han det i Rom. De som först lyssnade till hans evangelium hade kanske varit med vid kejsar Neros förföljelse av de kristna i Rom, där många miste livet under fruk­tans­värda lidanden. De miste sina liv för Jesu skull, men därigenom drogs de in ett rike som var starkare än hela det romerska imperiet.

Petrus fick en ny chans. När han efter uppståndelsen förlåtits och upprättats av Jesus får han höra: ”När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville.” Det är när människan själv styr sitt liv och försöker rädda det. Det pro­jekt som till slut ändå sabo­teras av döden. Jesus fortsätter: ”När du blir gammal skall någon an­nan föra dig dit du inte vill.” Traditionen säger att han tvekade och vacklade in i det sista. Men vi vet att Petrus till slut miste sitt liv i Rom, och vi tror att han vann ett bättre.

Maria vid korset är redan beredd. Hon är full av nåd. Gud har utvalt och gjort sin tjä­narinna beredd. Men nåden gör henne inte till ett passivt redskap. Hon står till nådens dis­position. Hon har inga förbehåll. Hon blir alla lärjungars förebild.

Samtidigt är hon unik. Hon har fött fram och givit Livet till en döende värld. Hon mister sitt jordiska moderskap, men vinner något större. Hon blir kyrkans och alla lärjungars mo­der. Jesu ord till Johannes gäller hela kyrkan och varje lärjunge: ”Se, din mor.”

Genom att stå till förfogande för Guds nåd och vilja blev hon havande och gav oss alla sin son och genom honom Livet. Här, vid korset, deltar hon i Sonens offer och slutliga över­låtelse. Hennes sons offer förvandlar hela tillvaron. Ge­nom att stå vid korset och soli­darisera sig med Jesus offer säger hon sitt ja till det. Därför kan hon förmed­la nåd till alla.

Den som tvekar och är rädd att mista sitt liv får be Maria om mod, tröst och kraft. Ibland räcker det med en dekad i rosenkransen. Maria förmedlar kraft att förneka det som skall förnekas, kraft att bejaka det som är Guds vilja, nåd att mista sitt eget liv för att ett som är bättre.

Lovad vara Kristus, som gett oss sin Moder som hjälp för att följa hans väg.

Amen.