22 Söndagen under året

5 Mos 4:1-2, 6-8 Jak 1:17-18, 21-22, 27 Mark 7:1-8,14-15, 21-23

Allt det goda vi får

I veckan damp det ner ett brev igen från Postkodlotteriet. Det innehåller alltid en bild av en grupp leende människor som vunnit mycket pengar, ofta över en miljon. De ser tacksamma och glada ut. Så läser jag vad aposteln Jakob skriver i dagens andra läsning: ”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva kommer från ovan, från himlaljusens fader.” Aposteln tycks mena att hans läsare är minst lika berikade. De tänker bara inte på det.

Någon har kanske erfarenhet av att ha tappat bort något och letat intensivt utan att ha funnit det. Så vände han sig till S. Antonius och bad om hjälp. Och plötsligt var det borttappade återfunnet. Just då fylls han av tacksamhet. Utan att tänka på att han hela tiden är översköljd med gåvor av olika slag. Han tänkte bara inte på det som gåvor.

Så blind tycks människan vara. Hon tar som självklart det som är en gåva. Det handlar inte först och främst om otacksamhet. Inte heller om dålig uppfostran, även om fostran att tacka från början sannolikt hade samma avsikt – att öppna ögonen. Ty det är om blindhet det handlar. Varför skulle annars aposteln uppmna de troende att ”hela tiden tacka Gud”? Han tycks mena att vi varje morgon och kväll, ”hela tiden”, har anledning att gratulera oss själva som miljonärer.

Kyrkan är inte blind. Därför inleds varje högmässa med en lovsång, där tacksamhetsuttrycken staplas på varandra: ”Vi lovar dig, vi välsignar dig, vi tillber dig, vi prisar och ärar dig, vi tackar dig för din stora härlighet”. Problemet är att vi inte ser att Gud låter gåvor regna över oss hela tiden.

Ibland kan omvärlden se klarare. Det gällde redan Israels folk. De kringliggande folket kunde se och tala om vilket ”begåvat folk” det var som hade fått Guds egna bud och stadgar som sin egen lag. Vi hörde det i första läsningen: ”I sanning, ett vist och förståndigt folk ärdetta stora folk. Vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nära som Herren, vår Gud, är oss så ofta vi åkallar honom”. De såg med förundran på Israels folk och alla dess gåvor. Medan Israel själva ofta sneglade på avgudarna.

Cassianus räknar upp en rad orsaker till tacksamhet. Att minnas vad Gud har gjort genom alla generationer för sina heliga. Att förundras över hur Gud ordnar och styr universum. När vi tänker på hur varje regndroppe är uppenbar för hans blick. När vi betraktar hans mildhet och hans tålamod med alla skändliga gärningar som ständigt begås inför hans ansikte. När vi tänker på att han kallat oss till sina, utan att vi på något sätt har förtjänat det, men bara på grund av hans barmhärtighet och nåd. När vi betänker hur han gav oss kunskap om sina lagar och övervinner allt motsträvigt hos oss och skänker oss evig salighet bara för att vi instämmer i hans vilja, samt att han för vår frälsnings skull till och med blev människa för att alla folk skulle få tillträde till hans underbara mysterier.

Om redan Gamla Förbundet kunde väcka andra folks förundran, hur mycket mera då det Nya. Paulus kallar det Gamla Förbundet en skugga av den verklighet som har getts oss i det Nya. Finns det någon religion som har fått sådana gåvor som är oss givna? Vi som inte bara fått ögonen öppnade för skapelsens gåvor och Givare, utan har blivit lemmar i Kristi kropp, redan nu medborgare i Guds rike.

Kyrkan påminner oss om detta i varje eukaristi. Den viktigaste händelsen för Guds folk, eukaristin, betyder tacksägelse. Varje gång uppmanas vi att ”tacka och lova Herren vår Gud”. När Jesus instiftade denna måltid tog han ett bröd och tackade Gud.

Alternativet är dödsriket, där det inte finns varken lovsång eller tacksägelse. Varje människa kan ana sanningen i detta. Tacksamhet är bättre än avundsjuka och missnöje. Vem vill sluta sitt liv i bitterhet? Alla kan bekräfta det djupt mänskliga i att få sluta sitt liv i tacksägelse. Det är ett slags gudsbevis. Om tacksamhet är något gottoch urmänskligt, finns det då inte någon att tacka? Människan anar att hon inte är sin egen herre, utan en skapad varelse, vars mål är att i tacksägelse återge livet till sin Skapare.

Barnet förstår det. Den vuxna människan trasslar till det för sig, tron kan blekna bort eller aldrig få fäste. Sedan lång tid är den västerländska människan så medveten om allt sådant som hotar och skadar hennes liv, att hon lätt glömmer bort trons ABC, livet som en gudagåva. Men gåvan finns där, trots allt som tycks tala i motsatt riktning. Inte ens den egna synden eller den svåraste olycka kan omintetgöra Guds gåva. Inte ens det Jesus talar om i evangeliet, att synden fått gensvar och ett fäste i människans hjärta.

Han nöjde sig inte med att ge oss sin lag och sina bud. Genom sin Ande födde han oss på nytt, så att våra liv kan bli tacksägelse och gensvar på hans kärlek.

Det är hans gåva som gång på gång fört oss tillbaka från våra irrvägar och på nytt förlåter oss alla synder. Hans försyn leder oss, med hjälp av änglar och helgon, också när vi minst anar det. En försyn som genom Jesu död och uppståndelse övervinner också de mörkaste krafterna.

Därför firar vi eukaristi. I tacksägelse tar vi emot och ger tillbaka allt det goda vi får.

Amen.