Kyrkmässa

Neh 8:1-4a,5-6,8-10 1 Pet 2:4-9 Joh 4:19-24

Kyrkan som människa – människan som kyrka

En kyrkas invigning är hennes födelsedag och firas som en stor fest. Idag, när kyrkor stängs eller blir sålda, är det svårt att förstå den möda som sockenborna lade på sig för att bygga sin kyrka och be biskopen att inviga den. Man firade denna invigning varje år och kyrkmässan var ofta årets största fest. Själva invigningen kunde ta timmar i anspråk och var liturgiskt mycket dramatisk. Vi som fick vara med när Mariavalls klosterkyrka invig­des för sjutton år sedan kommer ihåg.

Det är som om något dröjde kvar i själva bygg­naden. En av arkitekterna till den­na kyrka – han vill inte kalla sig själv troende – har sagt att när han kommer in i denna kyrka börjar han nästan tro. Samtidigt är det inte lätt att teolo­giskt försvara tanken på att Gud bor i en byggnad. Kan själva invigningsriten säga oss nå­got om vad som är den vigda kyrko­byggnadens hemlighet?

Kyrkan är djärv när hon vågar tala om en helig byggnad. Jesus lär oss i evangeliet att vi inte är bundna till var­ken byggnader eller platser för att tillbe, varken det samariska Geri­sim eller Jerusalem. Kris­ten tillbedjan sker i ande och sanning. Ändå vågar kyr­kan avskilja, inviga och helga byggnader av sten och trä. Hon gör det för män­niskans skull – och hon gör det med en gudomligt inspirerad pedagogik.

När en kyrka invigs behandlas den som en människa. Byggnaden döps, konfirme­ras, upp­lyses och vigs, som en brud med sin brudgum. Biskopen bestänkte kyr­kans väggar med helgat vatten. Därmed ”döpte” han henne som en människa döps, för att renas från synden och helgas till en boning för Anden.

Kyrkan smor­des med helig olja; de tolv apostlakorsen längs väggarna, där nu ljusen brinner, altarski­van och de fem korsen på altaret, symboler för Kristi fem sår. Allt smordes med den olja som tränger in i det den berör och därför symboliserar den helige Ande. Kyr­kan ”konfirmera­des”, som när en män­niska smörjes med krisma och tar emot Anden.

Gudstjänsten började i en mörk och oupplyst kyrka. När ljusen för första gången tän­des på altaret sade bis­kopen: ”Må Kristi ljus lysa i hans kyrka, så att alla folk kan se san­ningen i dess fullhet.” Detta ljus tänds i människan genom att Guds ord läses, förkunnas och tas emot i tro. Före den första bibliska läsningen höll biskopen upp lektio­nariet, boken med mässans läsningar, och sade: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum och må det öpp­na era sinnen för Kristi hemlighet”. Kyrkan upplystes för att människan ska bli upplyst av trons ljus.

Kulmen på invigningen var firandet av den första heliga eukaristin. Genom Kristi ord i prästens mun sänker sig Guds heli­ge Ande ner över de jordiska gåvorna för att förena sig med dem och förvandla dem. Före­ning­en fullbordas i de troendes heliga kommunion. I in­vig­ningsbönen liknas kyrkan vid en brud, som förenas med sin brudgum. Kyrkan vigdes till Kristi brud, för att människan ska förenas med sin brud­gum.

Kyrkan invigs som om hon vore en människa. Det är den gudomliga pedagogikens första steg. Det andra steget, och avsikten med det hela, är att människan därmed skall bli en kyrka. Människan skall bli ett andligt hus, ett tempel för Guds helige ande. En kyrka där det inte firas guds­tjänst är snart ett museum eller en profan lokal, vilken som helst. Men när kyrkan blir ett bönens hus, där blir hon mer än bara en byggnad. Där blir byggna­den ett tecken på människans kallelse att själv bli en kyrka.

Varje gudstjänst följer en väg mot ett mål. Varje gudstjänst har stationer av rening, upplysning och före­ning. Men vägen syns och märks också i själva byggna­den. En öst­lig teolog, Maximos Confessor, munk och död som martyr år 662, säger att kyrkans bygg­nad är som en män­niska, med kropp, själ och ande. Kyrkans skepp är krop­pen, hennes kor är själen och hen­nes altare är anden. Skeppet, ibland kallat långhuset, är plat­sen för de tro­ende. Koret är platsen för liturgins tjänare, klerker och ministranter, i en klosterkyr­ka också för nunnor eller munkar. Altaret är kyrkans centrum, den plats där mys­teriet firas och offret fram­bärs. I den lång­smala gotiska katedralen är rikt­ningen mot öster tydlig. I denna kyrka är altaret mera i centrum. De troende kan hela tiden se och delta i det som sker vid och på altaret. Samtidigt som tabernaklet i kyrkans ”absid” diskret antyder både slut­målet och den ständi­ga närvaron. Men det liturgiska firandet blir en rörelse mot centrum, en rörelse inåt. En vandring mot altaret och föreningen.

Också människan är skapad med ett centrum, hennes hjärta. Det är på sitt hjärtas altare som hon skall frambära andliga offer av tro, hopp och kärlek, som Gud vill ta emot. Men hon är inte bara ande. Hon är en enhet av kropp, själ och ande.

Med sin kropp och sina lemmar går människan till kyrkan. Med sin själ lyss­nar hon och blir upplyst. Med sin ande förenas hon med Guds Ande. Målet är att män­niskan ska helgas till hela sin varelse, med kropp, själ och ande. Så att hela män­niskan blir en kyrka som förhärligar Gud.

Den moraliska kampen för att ersätta lasterna med dygder rymmer också en väg ”inåt”, från det kroppsliga, över det själsliga till det andliga. De ”kroppsliga” lasterna, fros­seri, orenhet och habegär, mås­­te ersättas av måttlighet, renhet och förnöjsamhet. De ”själsliga” lasterna, vrede, bedrövelse och leda måste lämna plats för mildhet, glädje och uthållighet. De ”andliga” lasterna äre­girighet och högmod med det starkaste av allt ödmjuk­heten. Lasterna är främ­man­de ocku­pan­ter som förstör och hindrar. Vägen ”inåt” är inte något främm­ande. Det är vägen hem.

På denna väg har Gud gett oss sin kyrka för att visa vägen. Hon inte bara visar vä­gen, hon är vägen. Vi kommer till kyrkan för att själva bli en kyrka. För att bli ett heligt folk, Guds eget folk som skall förkunna hans storverk. Också själva byggnaden blir en ikon, en avbild av människans väg från mörkret till Guds underbara ljus. På väg mot slutmålet och den tillbedjan i ande och sanning, där Gud skall vara allt och i alla.

Amen.