Alltid större

18 Söndagen under året

2 Mos 16:2-4,12-15 Ef 4:17,20b-24 Joh 6:24-35

Alltid större

Redan förra söndagen hörde vi om den nödvändiga hungern. Människan måste hungra för att nå målet. Fråga dem som tävlar i olympiaden! Den som är mätt kan varken be eller hål­la ut. I dagens avsnitt ur Johannes 6:e kapitel försöker Jesus tålmodigt förklara varför. Je­sus blir sin egen väg­röjare, sin egen Johannes Döpare.

Evangelisten berättar att folket sökte upp honom på andra sidan sjön, efter att ha varit med om det stora brödundret. Jesus knyter an till folkets sökande. Han tar emot dem, han hör på dem, men försöker hela tiden vidga och fördjupa deras frågor. Till den samariska kvinnan har han sagt i ett tidigare kapitel: ”Om du visste vad Gud har att ge!”

Folket ville försäkra sig om kroppslig föda och hoppades att Jesus skulle garan­te­ra detta. Om han hade ställt upp på dessa villkor, så ha­de han förminskat både sig själv och människorna. Han nöjer sig inte med att ge sina barn smulor. Det är för lite att fråga efter bara kropp­slig föda, häl­sa och yttre trygghet. Brödundret var ett tecken som pekade vida­re. Det gäller allt mänskligt sökande. Män­niskan söker frid. Men frid är mera än frånvaro av oro och strid. Människans oro går dju­pare. ”Arbeta inte för den föda som är för­gänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv.”

Så antyder han varför han kan ge detta ”mera”. Han säger att Fadern har satt sitt sigill på ho­nom. Folket hade förvisso en förväntan på den utlovade Messias. Men de tänkte sig en jordisk Messias, som skulle garantera bröd och fred. De väntar sig en upprepning av vad Gud ha­de gjort med sitt folk i Gamla Förbundet. De förväntade sig en Mose, en David eller en Elia. Jesus försöker locka fram en längtan efter något större. Det kan bara den ge som bär Faderns si­gill, som är präglad av Fadern helt och alltigenom, någon som är ett med Fadern. Vi be­känner det om Sonen i varje trosbekännelse – ”av samma väsen som Fadern” – men förstår kanske lika lite som folket den gången i Kafarnaum.

Folket fortsätter att fråga. Deras nyfikenhet har väckts. Han hade ju ändå förvandlat de fem bröden och de två fiskarna. De frågar: ”Vad skall vi göra för att utföra Guds verk?” Frågan är både typiskt judisk och typiskt mänsklig. Som om de sade: ”Vi förstår inte vad du säger, men säg vad vi skall göra, så gör vi det”. Jesus svar pekar i samma riktning: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt.” Tror på honom som står framför er. Folket står alldeles nära, men är ändå blinda och döva, och därmed långt borta. Folket, det är vi. Människan kan stå inför sitt livs lycka och salighet, men vara blind och döv. Och där­med riskera att förbli i döden.

Folket fortsätter och begär att han skall utföra ett tecken som bekräftar hans anspråk att bli trodd. Brödundret har påminnt om mannaundret i öknen, då Gud gav det hungrande folket föda. Folket kan inte tänka sig något större än det. Jesus bejakar naturligtvis manna­undret. Men också det är en förebild, varken mer eller mindre. Också det pekade fram mot något stör­re. Redan de yttre omständigheterna var gåtfulla. Det var ett bröd som folket inte kände till. Det täckte lägret på morgonen när folket vaknade. När dag­gen försvann låg det påmarken något fint, som fjäll, något fint, likt rimfrost. Folket frågade: ”Vad är det?” På he­breiska blir det ungefär ”manna”. Redan det gåtfulla och ovanliga i mannat pekar fram mot något större. Där­för kan Jesus tala om ”Det bröd som ger världen liv.” Han försöker vid­ga deras hjärtan och sinnen, bereda väg för sin egen hem­lighet.

Folket hör vad Jesus säger, men förstår inte. De säger: ”Ge oss alltid det brödet.” Men de är kvar i sin blindhet. De kan inte tänka sig något större. De är fast i sina fördomar. Än­då öppnar Jesus dörren till det större när han säger: ”Jag är livets bröd”.

Vi har hört ordet, otaliga gånger. Men förstår vi? Den som tror sig förstå är illa ute. Han har troligtvis redan förminskat det. Och den som gör sig en egen bild av Jesus tröttnar snart. Den ena Jesusbilden avlöser den andra i intervjuer och en strid av böcker. De säger oftast me­ra om den som målar än om Jesus. ”Jesusbilderna” blir som känslor och egna avgudar. Jesu påståen­de är lika enormt som det låter. Vi kan förstå att vi inte förstår.

Jesus identifierar brödet med sig själv. Personen, människan Jesus, är det bröd som ger människan liv, gudomligt och evigt liv. Eftersom vi är människor ger han oss det i form av bröd. Det är det enda vi kan smälta och tillgodogöra oss. Men genom att brödet är iden­tiskt med Jesus, Guds Son, av samma väsen som Fadern, förvandlar det män­niskan till samma verklighet som han själv är. Han vill ge oss del av sig själv, av gudomlig natur.

Det han begär är att vi kommer till honom, att vi tror på honom. An­tingen vi har syndat eller har bevarats i dygden, antingen vi är trötta eller känner oss starka, miss­mo­di­ga eller hoppfulla. Han ger oss det vi behöver. Förlåtelse eller förmaning, tröst eller varning, mod att gripa in eller stillhet att vänta, kraft att härda ut eller iver att gå vidare. Ända in i evighe­ten. Men det börjar redan här. ”Den som kommer till mig skall ald­rig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någon­sin törsta.”

Amen.