Hur har jag inte längtat efter att fira denna påsk med er

Påskdagen

Apg 10:34a,37-43 Kol 3:1-4 Joh 20:1-9

Hur har jag inte längtat efter att fira denna påsk med er

Dessa Jesu ord har varit den röda tråden under detta påskfirande. Kanske har vi förstått att det inte är vilken längtan som helst. Den har sin källa i hans hjärta, hans mänskliga hjärta, fyllt av medlidande med människorna som är lika får utan herde. Men det är mer än så. Vi hörde det inför den sista måltiden. Han längtade efter att få ge sina lärjungar inte bara mat och dryck för kroppen, utan ett bröd som ger liv, ett odödlighetens läkemedel. Därför gav han dem sin kropp och sitt blod. Vi hörde om hans längtan från korset, när han törstar i sin yttersta nöd, men därmed också uttrycker sin törst efter människans tro och gensvar. Vi hörde det i natt, när han sänder sin hälsning till Petrus, den lärjunge som svikit sin mästare. Senare skall Petrus förstå att det från korset utgår en kraft som behövs, och som är starkare än det mänskliga sveket. Kanske Petrus kan svara på frågan varför Jesus måste dö på korset? Vi möter honom i dagens evangelium.

Men innan dess låter vi blicken glida över hela påskdagens liturgi. Om påskvakan var dramatisk, så ger påskdagens högmässa plats för stillsam eftertanke.

Redan i introitus, ingångsantifonen, märker vi den annorlunda tonen. Eftertänksamt begrundar kyrkan uppståndelsens verklighet. Också de musikaliska uttryckssätten är återhållsamma. Vi hör både det ofattbara, ”Jag är uppstånden”, och det personliga, ”jag är hos dig”. Ängeln hälsade särskilt till Petrus.

Som första läsning hörde vi en predikan av aposteln Petrus ur Apostlagärningarna, som i korta satser, nästan som en trosbekännelse eller ett utdrag ur en katekes, sammanfattar Jesu liv. Från dopet i Jordan fram till korsfästelsen och uppståndelsen. Denne Jesus, som vandrade omkring och gjorde gott, hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen. Denne Jesus ”är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda”. Den slutliga domen skall fällas av den mildaste av alla. Han visade sig inte för allt folket, utan för dem som åt och drack med honom. Detta gåtfulla, som påven kallade Guds hemlighet, att tillvarons mest omvälvande nyhet förmedlas av dem som lever i gemenskap med Jesus.

I responsoriepsalmen, ur psaltaren 118, som vi också hörde i nattens gudstjänst, sjöng vi: ”Detta är den dag som Herren har gjort”. Uppståndelsedagen blir den första dagen i en ny skapelse, den ”åttonde dagen”. Ty ”den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten”. Det största onda, när människorna avvisade den Gud hade sänt, detta onda förvandlas till hörnsten i ett nytt tempel. Sådan är Guds kärleks milda allmakt. En förebild har vi i berättelsen om Josef och hans bröder i GT. Hans bröder utlämnade och sålde honom till främlingar. Efter prövningar i Egypten upphöjdes han och räddade folket från en hotande hungerkatastrof. När han återser sina förskräckta bröder säger han: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo”. Det är vad Jesus säger till Petrus och till alla svikare denna dag: Frid vare med er. Sådan är denna dag. ”Av Herren har den blivit detta, underbart är det i våra ögon”.

Påsksekvensen före evangeliet uttrycker både påskens kosmiska dramatik, hur död och liv gick i närkamp. Vi ser de konkreta historiska fotspåren efter denna kamp, huvudduken och bindlarna som lämnats kvar i graven. Men också den personliga frågan till Maria vid graven: ”Vad såg du, Maria, när du kommit till graven?” Och hennes vittnesbörd: ”Jag såg den plats där han lades. Men han var ej där, han hade uppstått.”

Därmed har vi nått påskevangeliet i evangelisten Johannes stillsamt genomtänkta variant, utan änglar, jordbävning och skräckslagna vakter. Steg för steg beskriver han hur älsklingslärjungen, förmodligen han själv, kommer till tro. När han och Petrus får höra att graven är tom springer de i kapp till graven. Det står uttryckligen att Johannes sprang fortare än Petrus. Fäderna förklarar denna dråpliga information med den större kärlek som Johannes besitter. Petrus var den modigare och gick in i graven, eller var han bara så ivrig? Om Johannes står det: ”han såg och trodde”. Det är den lärjunge som låg vid Jesu bröst under den sista måltiden och den ende av lärjungarna som stod vid korset. Om Petrus sägs det bara att han gick in i graven. Han ser bindlarna och duken som hade täckt huvudet. Mera sägs det inte här. Resten berättar Johannes i ett senare kapitel. Det är i det kapitlet som Petrus ensam möter sin Herre. Den Herre vars kärlek var starkare än alla hans svek. ”Hur har jag inte längtat efter att fira denna påsk med dig.”

Det är det kapitlet som pågår nu. Här i denna påskmässa och i hela kosmos. Herrens längtan är inte ett avslutat kapitel. Han längtar efter att få återupprätta och fira påsk med hela sin skapelse. Men det börjar i människans hjärta.

Amen