Palmsöndagen

Vid palmprocessionen: Mark 11:1-10

Inledningsord när kvistarna välsignas

Vi går in i Stilla veckan genom att fira Jesu intåg in i Jerusalem, upptakten till hans lidande och kors. Det sker under Hosiannarop och jubel. Folket i Jerusalem förstod intuitivt att det var en Konung som red in i staden. Jesus tar emot hyllningarna, även om han visste att opinionen senare skulle skifta och några av dem kanske ropa korsfäst. Låt oss hylla vår Herre och Konung, och be om mod att följa honom också när opinionen svänger.

Lidandesberättelsen enligt Markus 14:1-15:47

Predikan

I yttre mening är det en stor kontrast mellan intåget och lidandesberättelsen, mellan jublet och smäderopen. Vid intåget hyllas han. På korset hånas han. Vid intåget breder man ut sina mantlar för honom. Inför korset berövas han sina kläder. Ändå är han inte ett hjälplöst offer för människors ondska och illvilja. Mitt i sitt lidande frambär han sitt offer. Han är regissören för det som sker. Vi märker det i en rad händelser och repliker.

Han firar inte bara en avskedsmåltid med sina lärjungar. Han instiftar det nya förbundets måltid. Han förutsäger Petri förnekelse, men har sin plan för honom i beredskap. Han släpas inte fram ur Getsemane. Det är han som stiger fram och säger: ”Stunden är inne. Stig upp låt oss gå.” Det är inte ett kallt öde som styr. Inte ens de makter som sammansvurit sig och som försöker på alla sätt. Visst blir han igenkänd genom förrädarens kyss. Han tas till fånga, men det är han som förklarar vad som egentligen sker: ”Skriftens ord skulle gå i uppfyllelse”.

Han utfrågas inför Stora rådet, men det är han som avgör när han skall tiga eller tala. När översteprästen frågar om han är Messias är det han som fäller det avgörande ordet: ”Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln”. Så talar inte den som är väg till ett förnedrande slut. Så talar en konung.

Också när Petrus förnekat honom på översteprästens gård är han med. Petrus brister i gråt. Jesus hade förutsagt allt. Visst, det är ett mänskligt svek och löftesbrott, men i Petri gråt anar man en fortsättning.

Pilatus blir förvånad. Det är ingen vanlig fånge. Han försöker slippa undan, men viker sig för kravet från de ledande judarna. Han låter piska honom. Han utlämnar honom åt soldaternas brutalitet. Det är verkligt, det är fasansfullt. Han berövas sina kläder, sin mänskliga värdighet. Men det är inte bara ett koncentrat av mänsklig gemenhet. Det är något mera som händer. Allt var förutsagt, också smädelserna. Långt före hade de gudlösa i Salomos Vishet sagt: ”Nu vill vi undersöka om hans ord är sanna och se hur det blir vid hans död. Är den rättfärdige Guds son, skall ju Gud ta sig an honom. Vi skall pröva honom med misshandel och plågor.” (Vish 2:17f) Kan sådana förutsägelser vara tillfälligheter? Också naturen reagerar och medverkar. ”Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen.”

Vad är det som händer? – Herre, öppna mina ögon så att jag ser.

Jesus ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Det är inte bara ett rop i yttersta övergivenhet. Det är en psaltarpsalm som Jesus tar i sin mun, ett ord som går i uppfyllelse. Ordet ingår i en plan, i ett gudomligt rådslut, i den gudomliga barmhärtighetens ofattbara kärleksvilja.

De som står närmast är förblindade, men en hednisk officer ser: ”Den mannen måste ha varit Guds son”. Det är enda gången det sägs så klart i det andra evangeliet. Utan att själv veta det, bekräftar officeren inledningsorden i Markusevangeliet: ”Här börjar glädjebudet om Jesus Kristus, Guds Son”.

Jesu lidandesberättelse återger inte om ett tragiskt människoöde. Det handlar inte främst om den mänskliga synden. Den berättar om en gudomlig plan, vad Gud gör för att rädda människan ur hennes tragiska villkor. Lidandesberättelsen står inte i kontrast till det jublande intåget. Jesu död på korset är fullbordan av hans intåg i Jerusalem. Vår Herre Jesus gick in i lidandet och döden för att bereda väg in i det himmelska Jerusalem.

Tragiken är att människan inte ser och tror, eller vägrar att ta konsekvenserna av det hon sett. Det och endast det är det slutligt tragiska.

Låt oss därför be om officerens tro. ”Herre, öppna mina ögon, låt mig skåda det underbara i din lag.” Och om mod att följa det vi sett. Amen.