Första söndagen i fastan

1 Mos 9:8-15 1 Pet 3:18-22 Mark 1:12-15

Fastetiden – en väg till glädje

Fastetidens början kan väcka olika reaktioner. Någon reagerar med en trött suck inför talet om fasta och bot, kamp och strid. Är inte livet svårt nog ändå? Andra har lite bättre minne. De kommer ihåg från tidigare erfarenheter att fastetiden är en gåva. En gåva anpassad till de mänskliga villkoren. De rentav längtar efter just denna tid på kyrkoåret.

Lägger människan händerna i knät så glider hon med strömmen och upptäcker, kanske för sent, att hon har fångats av främmande och grymma makter. Den som inte strävar efter det goda upptäcker snart att han har samverkat med det onda. Det hör till människans gåta att hon måste utöva ett visst våld på sig själv för att bevara sin egen frihet och värdighet.

Men hedonismen, den hållning som ser livets mening i njutning och nöje, att ha så kul som möjligt, kolliderar med fastetidens kärvhet. Hedonismen är som ett barn som ramlat och slagit sig. Det vill ha tröst och medömkan. Om hedonisten går i kyrkan vill hon höra att hon duger som han är. Naturligtvis vill hon inte föras ut i öknen bland ormar och skorpioner. Men priset är högt. Människan stannar i växten, förbir ett barn och fastnar i främmande och dödliga makters våld.

Det är för att befria oss från dessa makter som ”Anden drev Jesus ut i öknen”. Det står att ”han sattes på prov av Satan och levde bland de vilda djuren”. Evangelisten Markus vill förmodligen få oss att tänka på Adam i paradiset, som fick ge namn åt djuren, men som sedan lät sig luras av Satan i ormens listiga frestelse. Kristus är den nye Adam, sänd av Gud att bota den skada som den förste Adam åstadkommit. Där den förste Adam frestades och föll, där består den andre Adam provet.

Kunde Jesus frestas? Markus har ju i första versen vittnat om att han är Guds Son? För många tidiga utläggare var detta ett problem. Som Guds Son kunde han inte frestas, han som ständigt var ett med Fadern. ”Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen”, säger aposteln Jakob. Men Gud har blivit människa, verklig människa. Det är som människa Jesus frestas. Någon har liknat hans situation vid en man som av hela sitt hjärta älskar sin hustru. Kan han frestas att bruka våld mot henne? Förvisso. Samtidigt kan han inte ge efter för frestelsen, eftersom han älskar henne. Jesu frestelse var verklig. Den var inte på låtsas. Hade han inte varit verklig människa hade han inte varit oss till hjälp. ”Vi har inte en överstepräst”, säger Hebreerbrevet, ”som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats (frestats) på alla sätt och varit som vi men utan synd”. Han antog kropp och själ som varje annan människa. Till själen hör viljan, den mänskliga viljan. Det är den viljan som frestas att vika av från det uppdrag han fått av Fadern.

Ordet för fresta har en tvåfaldig betydelse. Dels frestelse att synda. Men det betyder också prövning. Tydligast märker vi Jesu prövning i Getsemane, där han ber: ”Ta denna bägare ifrån mig. Men”, tillägger han: ”inte som jag vill, utan som du vill”. Han frestas och prövas, men överlåter sig åt Faderns vilja. Prövningen var på allvar. Att Jesus också är Guds Son gör honom inte mindre mänsklig. I Getsemane upprepar han bönen tre gånger innan kampen är över. I öknen fanns det ingen annan tröst än bönen. Men allt sker för vår skull, för att vi skall få hjälp i frestelsens stund, även om vi inte förstår allt. I prefationen skall vi snart sjunga: ”När Jesus besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna synden”.

Liksom han på korset bär våra synder i sin egen kropp, utsätts han för våra frestelser. När vi frestas och upplever frestelsen som övermäktig får vi tänka att han redan utstått samma frestelse. ”Från dig hade han sin frestelse”, säger Augustinus till den troende, och fortsätter, ”från honom har du din seger”. Därför är han inte bara ett moraliskt föredöme. Han är själva kraften i vår kamp mot frestelse och synd. En munkfader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestelsernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Herren som beskyddar oss och hjälper oss?” Så citerar munkfadern aposteln Johannes: ”Kristus som är i er, är större än Satan, som är i världen”.

Det är ingen tillfällighet att Psaltarpsalmen 91 ofta dyker upp i fastetidens liturgi, särskilt i tidegärden. Psalmen talar om ”pesten som smyger i dunklet, om farsoten som härjar i middagshettan”, om ”lejon och ormar, om vilddjur och drakar”. Det är bilder för olika frestelser. Ormen kommer listigt smygande. Lejonet försöker skrämma med sitt rytande. Leda och missmod ”i middagshettan” frestar till uppgivenhet och fanflykt. Samma psalm talar lika mycket om Guds beskydd och hjälp: ”Din tillflykt är Herren, du har gjort den Högste till ditt värn. Inget ont skall drabba dig… Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går”.

Detta mäktiga beskydd befriar oss inte från eget ansvar. Det är vi som skall ”gå fram över lejon och ormar”. Det är Kristi lärjungar som skall ”trampa på vilddjur och drakar”.

Matteus berättar att djävulen citerar bibeln, som den listiga förförare han är. Djävulen har för länge sedan lagt av bockfot och svans. Då vore han ju lätt avslöjad. I stället uppträder han ”som en ljusets ängel”. I varje frestelse ligger något gott. Ingen frestas av en rutten frukt. Frukten som Adam lockas av var inte i sig ond eller syndig. Det Adam frestades av var misstro och olydnad mot det Gud hade sagt. Därför måste vi lära oss att skilja mellan andarna, lära oss genomskåda de missbrukade bibelcitaten och de förrädiska halvsanningarna, avslöja både de överdrivna kraven och det förföriska talet om människans svaghet (”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är min natur”), lära oss skilja mellan legitima behov och själviska begär, mellan trender i tiden och den sunda läran.

Ändå är det inte så komplicerat som det kan låta. Djävulen har ingen fantasi. Det han frestar med är variationer på samma gamla tråkiga tema, det som Jesus frestas av enligt Matteus, ”njutning, ära, makt”. Eller som aposteln Johannes uttrycker så: ”vad kroppen begär (till skillnad från vad den behöver); vad ögonen åtrår (i stället för vad ögat med glädje får se), vad högfärden skryter med” (i stället för en sund stolthet och tacksamhet). Han fortsätter: ”Världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt”.

Det första vapen vi behöver är att inte bli förvånade. Hela jordelivet står under frestelsens och prövningens villkor. Vi känner igen dessa villkor under fastetiden. Det är ett mänskligt adelsmärke att kunna frestas. Vi har en frihet och ett ansvar.

Det andra vapnet är att avvisa frestelsen. ”Ingen kan förföras av djävulen om han inte frivilligt överlämnar sig åt honom”, säger en munkfader (Cassianus). ”Gå din väg, satan”, säger Jesus. Inte gripas av rädsla och klenmod, inte underskatta den kraft vi bär på. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob.

Det tredje har vi redan sagt. Att lita på Guds hjälp. Inte heller bli liggande när vi fallit, utan resa oss direkt och ”aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”.

Den som går in i fastetiden utlovas glädje av den helige Benedictus. Låt oss med helig fasta och den andliga längtans glädje se fram mot den heliga påsken!

Amen.