Predikan vid Anders Piltz’ silverjubileum som präst – 21/2 2012

Sankt Thomas av Aquino kyrka, Lund – mässan firad som PETRUS BISKOPSSTOL.

1 Pet 5:1-4 Matt 16:13-19

Käre Fader Anders,

kära bröder och systrar,

Är det inte riskabelt att fira prästjubileum? Är det inte att göra för stor sak av prästämbetet, med risk att sätta en människa i centrum? – Det är mera än riskabelt! Det är förenat med livsfara. Prästen är som en lindansare som anförtror både liv och hälsa åt ett smalt rep högt uppe i luften. Han riskererar livet om han med med foten missar repet det allra minsta. Johannes Cassianus använder den bilden för dem som strävar efter att alltid leva i Guds närvaro, men den säger också något om storheten och risken med att vara präst. Det krävs alltså stadiga skäl för att fira prästjubileum.

Skälen att fira hittar vi i den fest vi föregriper i kväll, Petrus Biskopsstol, eftersom det i morgon är Askonsdag. Det var den 22 februari 1987, dagen efter sin prästvigning, som fader Anders firade sin första heliga mässa. Det skedde vid apostlafurstens grav i Rom.

I första läsningen till denna fest hör vi apostelns maning till de äldste, presbytererna, det ord som motsvarar vårt ”präst”: ”Var herdar för den hjord som Gud har anförtrott er”. Bilden är inte vald på måfå. Den apostoliska kyrkan vågade använda den bild som Jesus hade använt om sig själv, och tillämpa den på församlingens präster. Herden som bild för folkets ledare finns visserligen redan i Gamla Testamentet. Men Jesus hade sagt: ”Jag är den gode herden”. Det var ingen allmän beskrivning av vad han sysslade med. Det var ett vittnesbörd om honom själv, och därmed en uppfyllelse av Guds löfte i det gamla förbundet. Främst hos profeten Hesekiel. ”Så säger Herren Gud: Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem” (Hes 34:11). Eller i den psalm vi nyss sjungit: ”Herren är min herde”. Ordet herde måste bland de första kristna ha varit ett laddat ord, laddat med det Kristus sagt om sig själv.

Hans löfte om att vara med sin kyrka till tidens slut gäller på en rad sätt. Här är ett, och ett mycket konkret sådant. Hans närvaro som herde fortsätter i hans kyrkas präster. Apostlagärningarna berättar hur Paulus säger till prästerna från Efesos: ”Ge akt på er själva och på hela den hjord som den helige Anden satt er att ha uppsikt över, för att ni skall vara herdar för Guds församling som han har vunnit åt sig med sitt blod”. (Apg 20:28)

Uppmaningen att vara herde är ingen allmän maning att ta ledningen, ännu mindre att vara administratör eller framgångsrik chef. Det är en uppmaning att vara Kristus i församlingens mitt. En salesianpräst, Fr John Tamayo, har förmedlat följande ord, lagda i Jesu mun till en präst: ”Jag smorde dig inte till att vara en arbetare. Jag smorde dig inte till att vara en administratör. Jag smorde dig till att vara mig.”

Prästens ämbete kan inte reduceras till en funktion eller till olika uppgifter som måste fullgöras. I uppgifterna att förkunna och undervisa, avlösa och celebrera döljer sig en närvaro. Det prästen gör bygger på vad han är. Han har blivit präst genom en nådegåva som han fått och som Timotheos uppmanas att blåsa liv i.

Prästen är en personlig närvaro av Kristus i församlingen. Särskilt tydlig, synlig och hörbar, blir den i den heliga liturgin. När prästen förkunnar kan han göra aposteln Pauli ord till sina: ”Jag är Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar: låt försona er med Gud.” När han celebrerar blir han en levande ikon, som ger församlingen skäl att sjunga, med blicken mot altaret, som vi gjorde nyss i responsoriepsalmen: ”Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn, du låter min bägare flöda över.” Om det eukaristiska offret säger kyrkan: ”Densamme som en gång frambar sig själv på korset, frambär nu offret genom prästernas tjänst”. I biktstolen är det Kristus som talar genom prästens mun enligt löftet till Petrus: ”Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen”. En fransk präst på 1800-talet, abbé Huvelin, som utmanade Charles de Foucauld att bikta, vilket gav hans liv en annan riktning, uttryckte sin kallelse så: ”Jag kan inte se någon utan att vilja ge honom absolution”.

Det enda prästen kan ge är det han själv har fått. Mönstret för detta hörs i Jesu ord till Petrus när denne avlagt sin bekännelse: ”Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen.” Prästen är med hela sitt liv en gåva till hela kyrkan i den Herdes efterföljd som gav sitt liv för fåren.

Vi anar varför kyrkoherden i Ars, Jean-Marie Vianney, han som hade problem med den latinska grammatiken, kunde säga: ”Om man här på jorden fullt ut skulle förstå vad en präst är så skulle man dö, inte av skräck, utan av kärlek”.

Ändå är det inget magiskt. ”Var herdar”, sade Petrus till de äldste, ”men inte av tvång utan självmant, så som Gud vill, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet”. Att Gud är först, att allt förutsätter den gåva som prästen har fått, utesluter inte människans fria samverkan. Tvärtom, det är den samverkan som efterfrågas och frigörs. Alla lemmar i prästen, inklusive humor, tankeförmåga och verbala gåvor, kan nu användas som ”redskap för rättfärdigheten”. ”Betänk vad du gör”, säger biskopen till prästen när han vigs, ”och efterlikna vad du fullgör”. Orden syftar på det offer som prästen är vigd för att frambära. ”Efterlikna vad du fullgör!” Prästen känner igen sig i Johannes Döparens ord: ”Det är som sig bör att Kristus växer till och jag förminskas”.

Kristus tog enorma risker när han gjorde sig beroende av mänskliga redskap för att fullborda sitt verk. När präster sviker blir fallet stort, som för lindansaren. Kritiken och besvikelsen blir enorm och berättigad. Dessutom frestar det att tona ner det utmanande i kyrkans tro på ämbetet som en sakramental verklighet, att sänka lindansarens lina närmare marken eller söka efter mera mänskliga och funktionella alternativ. Men vår Herre valde inte den vägen. Och vi anar att det har med själva inkarnationen att göra. Han som var rik blev fattig för vår skull. Det finns en gudomlig poäng i att nåden förmedlas av svaga och bräckliga redskap. Det både utmanar och gläder. Det utmanar församlingen till bön för sina präster. Vår biskop säger att vi också skall älska dem, och ”för Guds skull, låt dem ibland märka att ni gör det”.

Det vi gläder oss åt idag är ju inte att vi har en präst som är professor och en erkänd stilist, utan att professorn blev präst. Han har valt att komma till oss, inte med förkrossande vältalighet och vishet. Istället valde han att inte längre ville veta av något annat än Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.

Här rinner tacksägelse och glädje upp, hans och vår. Den förenas med förbönen, att lindansaren skall hålla balansen, och bevisa sitt tal med Ande och kraft. Vår tro vilar inte på mänsklig vishet utan på Guds kraft, fullbordad i mänsklig svaghet. Därmed är prästen ett vittne om vår allraheligaste tro. Därför vågar vi med glädje fira detta prästjubileum.

Fader Anders ställer själv den förundrade frågan: ”Hur skall jag löna Herren, alla hans välgärningar mot mig?” Med honom och ur hans välsignade händer får också vi svara: ”Jag vill taga frälsningens bägare och åkalla Herrens namn.”

Amen.