6 Söndagen under året

3 Mos 13:1-2, 44-46 1 Kor 10:31-11:1 Mark 1:40-45

En spetälsk som förebild

Kortfattat och enkelt berättar evangelisten Markus hur den spetälske mannen botas. Vi har hört berättelsen förut och tror att vi ”kan” den. Då kan vi sluta att lyssna. Men det är ett levande ord.

En spetälsk kom till Jesus. Redan det var något oerhört och egentligen förbjudet. De som drabbats av denna sjukdom var isolerade från den sociala gemenskapen. De tvingades leva ”utanför lägret”, som vi hörde i första läsningen. De betraktades som orena och måste hålla sig på avstånd. Men denne man kommer fram till Jesus. Hans nöd och hans tro på Jesus driver honom.

Han faller på knä. Hans frimodighet utesluter inte ödmjukhet. Han tror att Jesus kan hjälpa honom, men han kräver det inte. Han vädjar till Jesu vilja: ”Vill du, så kan du göra mig ren.”

Jesus grips av vrede, står det. En annan handskrift säger att han grips av medlidande. Det ena behöver inte utesluta det andra. Vreden riktar sig mot den nedbrytande kraften. Medlidandet mot människan som drabbats.

Jesus sträcker ut handen. Han griper in. Gud har inte stannat på avstånd. Han sträcker ut sin hand genom Jesus. Jesus är Guds högra hand. Han rör vid den som ingen ens vill komma i närheten av. ”Han som sitter så högt, ser ned så djupt.” Jesus rör vid den orena människan.

Jesus talar: ”Jag vill, bli ren!” Hans ord har effekt. De är kraftfulla. ”Genast försvann spetälskan, och han blev ren.” Ord och handling är ett. Som i skapelseögonblicket. Gud sade: ”Ljus, bli till. Och ljuset blev till.”

Så skickar han mannen till prästen för att visa upp sig och få bekräftat att han var botad. Detta var stadgat i Mose lag och Jesus upphäver inte lagen, men fullbordar och övergår den. Han visar sig vara mer än Mose. Han är läkare och livgivare.

Till detta fogar han en förmaning att mannen inte skall tala om saken för någon annan. Jesus vill inte framstå som undergörare, ännu mindre som trollkarl. Men mannen kan inte tiga, utan talar vitt och brett om saken. Jesus måste dra sig undan i ödemarken, men folk kommer ändå till honom från alla håll.

Så skriver Markus i sitt första kapitel. Han skriver inte bara för att ge information om vad som hände då. Han berättar för att väcka tro hos dem som lyssnar. ”Hör, så får ni leva”, säger profeten. ”Hör med hjärtats öra”, säger Benedictus. Men lyssnandet är inte fullbordat om det inte leder till handling. Den spetälske är människan. En förebildlig människa. Markus berättar för att vi skall göra som den spetälske. Den som inte gör som han, får inte del av det han fick del av.

Spetälska var på Jesu tid en fasansfull sjukdom. Den drabbade blev som en levande död. Spetälskan isolerade honom från de andra och från livet. Även om vi idag har löst det medicinska problemet, så förstår vi att det också för Markus handlar om något mera än en kroppslig sjukdom. Spetälska är en bild för den makt som skiljer oss från varandra och från livet, och som obevekligt leder till döden: spetälskan är synden i alla dess yttringar, med rot i människans själviskhet. Den sjukdomen kan inte botas av någon människa. Synden kan bara botas av den som har makt över döden.

Vi kan bota allt fler sjukdomar. Hoppet växer och vi gläder oss. Människan har på 2000-talet resurser som man på Jesu tid inte kunde drömma om. Ändå lyckas det aldrig riktigt. Inte ens före den ofrånkomliga döden. Dagstidningen och den egna erfarenheten vittnar om ständigt upprepade missförhållanden och missräkningar. Människan själv är den störste sabotören. Hur skall politiker och finansmän kunna sköta vår ekonomi, när de är styrda av girighet? Hur skall människan hantera sin frihet, när hon styrs av lidelser och begär? Hur skall vetenskapsmännen föra mänskligheten framåt om de tror att människan får göra allt som hon kan göra, om de inte bryr sig om skillnaden mellan rätt och fel? Och hur skall människan förbli i hoppet, när hon ändå skall dö?

I varje situation och i varje vägskäl riskerar människan att glida in på en väg som föregriper döden. Varje gång hon syndar drar hon på sig en dödlig sjukdom. Den som begår en svår synd dödar det liv hon bär i sitt innersta.

Den spetälske visar vägen. Han tar stegen fram till Jesus, som gör honom ren. Samme Jesus väntar i biktstolen, ja redan i samvetet, när människan vågar se och ångra sin dödliga sjukdom. Han är läkare och livgivare.

Men också den som aktar sig för grova synder kan ta små steg som får det inre livet att försvagas och skrumpna. Varje dag är en ny dag. Människan tror sig kunna leva på gammal rutin. Plötsligt upptäcker hon att hon glidit bort, att hon har låtit ovanor ta över. Att hon håller på att dö i sitt innersta. Människan måste dagligen göra som den spetälske. Då upptäcker hon att Jesu nåd är ny, varje dag.

Men inte ens den som har de bästa ambitioner lever riskfritt. Den dödliga sjukdomen sitter djupt. Själviskheten har ett fäste i hennes eget hjärta. – Här ger många upp. Även om de fortsätter i yttre mening med kristna vanor, så är glädjen och livet borta. Ser hon efter så gör hon inte det goda hon vill. Det onda hon avskyr firar ständigt triumfer. Åtminstone är hennes motiv blandade. Äregirighet och högmod orenar de bästa föresatser. Det kan fresta henne att nöja sig med medelmåttighet och vänja sig vid ljumheten.

Också här är den spetälske ett föredöme. Han visste att han var fullständigt beroende av Jesus. Utan honom var han dödsdömd. När han redan var i dödsriket och hans framtid tycktes totalt hopplös, då hände det avgörande. Redan psalmisten vet det: ”Lägger jag mig i dödsriket, är du också där”.

Markus berättar om botandet i ljuset av Jesu död och uppståndelse. Jesus blir själv som en spetälsk, korsfäst ”utanför lägret”. Jesaja säger om Herrens lidande tjänare: ”Vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad”. Det hebreiska ordet för ”hemsökt” är samma ord som ”spetälsk”. ”Vi höll honom för att vara spetälsk (Vulgata) men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig”. Sådan är den Jesus som den spetälske närmar sig. Jesus har själv delat de spetälskas villkor, ända ner i dödsriket.

Det befriar inte oss från kamp och ”hemsökelse”. De erfarna säger att vi måste smaka döden och utblottelsen i botten. Själviskheten dör inte på annat sätt. Men det är vägen till liv. Vi kommer det som närmast när det är som mörkast. Som det var för vår spetälske vän. Det är då själva mörkret blir ljus. Det är då livet börjar.

Amen.