Det oprövade evangeliet

Tredje Söndagen under året

Jon 3:1-5,10 1 Kor 7:29-31�Mark 1:14-20

Det oprövade evangeliet

Häromdagen sade mig en människa: ”Jag har försökt, men det funkar inte.” Han var troende men menade att tron ”inte funkade”. Han var svårt anfäktad av en frestelse som skulle föröda hans liv, han hade kämpat länge, men ingenting tycktes hjälpa. Varken bön eller egna ansträngningar. Vi känner igen samma spydiga kommentarer från trons fiender och belackare. Har världen blivit bättre efter 2000 års kristendom? Många troende kan känna igen sig i frågan. De bekänner sig till tron och försöker bättra sig, men tycks ändå bara falla i samma synder igen. Sådana tankar kan fresta till tvivel på hela saken. Är kristendomen prövad och befunnen för lätt? Eller beror det klena resultatet på att den inte är prövad?

Vi har nyss hört en koncentrerad sammanfattning av kristendomen. Evangelisten Markus ger oss urbudskapet från Jesu mun: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.”

Det är inte ofarligt att lyssna på troskritik. Man kan bli blind för vad som faktiskt har hänt och vad som händer hela tiden. Vi hörde i första läsningen vad som hände i Nineve, en stad som vänt sig bort från både Gud och rättfärdigheten. Profeten Jona sänds dit. Han går genom den stora staden. Det var inget behagligt budskap han förkunnar. ”Det dröjer ännu fyrtio dagar, så skall Nineve bli förstört”. Det kunde lika gärna förkunnas i dagens städer. Men det märkliga i Nineve var att folket lyssnade. De lyser ut en fasta och klär sig i sorgdräkt, både stora och små. Både folket och dess kung vänder om till Gud från sin onda väg. Gud avstår från det straff han hotat med. Människornas omvändelse öppnar för Guds nåd och välsignelse.

Detta förargar Jona. Han tycker att de ogudaktiga borde få sitt straff. Han förstår inte hur Gud kan vara så nådig och barmhärtig att han ger syndarna möjlighet till omvändelse och nytt liv. Vi vet inte vad som till slut händer med profeten själv, men boken slutar med Guds fråga till honom: ”Skulle jag inte ha medlidande med Nineve, den stora staden, där mer än 120 000 människor finns, som inte förstår att skilja mellan höger och vänster, och dessutom djur i mängd!” Beskrivningen har inte, när vi ser oss omkring, förlorat i aktualitet.

Orsaken och drivkraften till att Gud förkunnar omvändelse är hans medlidande och kärlek. ”Hur skall jag kunna prisge dig?” frågar Herren genom en annan av sina profeter, ”mitt hjärta vänder sig i mig, all min barmhärtighet vaknar”. Omvändelse är därför något annat än moralisk självförbättring.

Omvändelse är att vända sig om till Gud. Sedan Adam och Eva har människan vänt Gud ryggen i misstro och olydnad. Att lämna mörkret och gå ut i ljuset. Att börja lyssna � redan det är ett underverk. Att våga ta emot vägledning och hjälp. Att vända om till bönen och Guds ord, när de egna tankarna går i cirkel. Att bekänna synden och sörja över den, i stället för att förklara bort den och skylla på andra och långsamt sugas in i förtvivlan och uppgivenhet. Omvändelse är både en hjärtats omvändelse och en livets och handlingarnas, både tro och bättring.

Den ene lägger all kraft på den egna bättringen och glömmer tron. Det fungerar till en viss gräns, vissa synder kan man lägga bort relativt lätt, men andra synder är envisare, och då kommer krisen. Andra menar att tron är det enda viktiga. Bara tron finns så går det. De får idag ofta stöd av den förkunnelse som helt slutat tala om bättring. Men Jesus sade både � och, omvänd er och tro.

Omvändelse är inte något man lägger bakom sig. En kristen måste omvända sig varje dag. I daglig kamp mot synden, i dagligt mottagande av förlåtelse och ny nåd. Många helgon har på dödsbädden sagt att de inte ens börjat att omvända sig. Det är inte Kristi budskap det är fel på. Det är en värld att stiga in i. Ljuset lyser för den som vänder sig bort från det onda. Men framför allt med en dagligt förnyad tro. Tiden är inne, så länge budskapet ljuder. Guds rike är nära.

Det är detta rike fortsättningen berättar om. Jesu fortsatta väg genom evangeliet. Det är inte bara förflutna händelser som vi läser om. Det är mysterier som vi får stiga in i. Till sina första lärjungar sade han: ”Kom och följ mig.” Att följa betyder att imitera, att handla och leva som han. Men inte som en morallära, utan som en kraftfält att stiga in, en nåd att tugga i sig. Det är därför vi ber rosenkransen. De olika händelserna i Jesu liv blir inte bara något förflutet, utan något att leva av och i. Lärjungen förenar sitt liv med Jesu liv, med hans födelse och uppväxt, med hans gärningar, med hans smärtor, smädelser, lidande och korsbärande. Men då sker ett utbyte. Lärjungens liv förvandlas. Jesu liv rinner in i hans liv. Omvändelsen sker i tro på att han ger av sitt liv för att förvandla mitt.

Rosenkransen får sin tydligaste fortsättning i eukaristin. De troende bär fram sina liv tillsammans med gåvorna, som bärs till och offras på altaret. De frambär sin vilja att följa Jesus, kanske en liten konkret föresats. De förenar sin överlåtelse med brödet och vinet som lyfts upp på altaret. De tar emot de förvandlade gåvorna i den heliga kommunionen. Mitt liv i hans, hans liv i mitt, för att allt skall förvandlas och förhärliga Gud.

Efterföljelsen är omvändelsens fortsättning. Han som klagade över att det ”inte funkade” hade inte prövat. Han liknade den som själv inte kan simma och därför har svårt att tro att det är möjligt. Ingen som tagit evangeliet på allvar i omvändelse och efterföljelse har hittills ångrat sig.

Amen.