Trettondag Jul – Epifania – Herrens Uppenbarelse

Jes 60:1-6 Ef 3:2-3a, 5-6 Matt 2:1-12

Tecknet som blir motsagt

Evangeliet på Trettondedag jul doftar inte bara av rökelse och myrra. Ur detta sagolika evangelium stiger också odören av ondska i lyssnarens näsa. När ljuset tänds gör mörkret motstånd. När Kristus kommer skiljer sig andarna. Stjärntydarna söker och finner. Herodes hemsöks av oro och ser en konkurrent om makten. Lika föredömliga som stjärntydarna är i sitt sökande, lika avskyvärd är Herodes i sitt hyckleri. Samma reaktioner har följt detta barn genom hela historien – tecknet som blir motsagt. Kampen pågår i varje människohjärta, också i de frommaste familjer. Antingen faller människan ner i tillbedjan inför det barn, på vars skuldror herraväldet vilar, eller samverkar hon med de krafter som vill röja det ur vägen. Antingen fylls hennes hjärta av glädje över ljuset som leder mot målet, eller hemsöks hon av oro och ibland raseri, när hon märker att mörkret inte har någon makt över detta ljus.

Stjärntydarna var inga romantiska äventyrare. De var inte på en allmän turistresa. Deras studier av stjärnorna var seriösa. De stod i en tusenårig tradition. Men deras iakttagelser hade fört dem till en gräns. Man känner till en ovanlig konstellation på himlavalvet sju år före vår tideräknings början. Eftersom Jesus, på grund av en senare felräkning, föddes det året, sammanfaller konstellationen med året för Jesu födelse.

Stjärntydarna söker sig till judarnas Jerusalem. Kanske hade de hört om ordet i Fjärde Moseboken ur en annan hednings mun, Bileam: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel”. De var ödmjuka nog att fråga sig fram: ”Var finns judarnas kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom”.

Kyrkan har djup respekt för allt äkta sökande, både inom naturvetenskap och filosofi. Evangeliet ställer fram dessa astronomer som föredömen. Men kyrkan vet också att filosofi och vetenskap inte leder ända fram. För det sista vägstycket behövs den bibliska uppenbarelsen och kyrkans vägledning. Stjärntydarna var ödmjuka nog att följa den.

När Jerusalems invånare får höra om stjärntydarnas frågor grips de inte av nyfikenhet. De borde ju ha varit de ivrigaste att söka sin egen messianske konung. I stället blir de oroliga och gör gemensam sak med Herodes. Matteus skall längre fram i sitt evangelium skriva: ”Många skall komma från öster och väster och ligga till bords med Abraham och Isak och Jakob i himmelriket. Men rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför”. Det mönstret tycks upprepa sig, inte minst idag, i det ”kristna” Västerlandet. De som står närmast blir blinda, medan andra ser. De första skall bli de sista och de sista de första. Även i kyrka och kloster. Johannes Cassianus talar om hur dubbelt allvarligt det är när en munk förlorar sin första kärlek. Ju större gåva, desto större ansvar. Människan kan förspilla sina chanser. Medan Gud suveränt kallar dem vi minst anar.

Evangeliet om de vise männen har ofta inspirerat den fromma fantasin, men det var ingen idyll. Herodes skydde inga medel för att stoppa varje tänkbar konkurrent. Den världsliga makten talar om människolivets okränkbarhet vid högtidliga tillfällen, medan barnamorden fortsätter. Det är ju ett märkligt fenomen vilka ”oro” och upprördhet kyrkan och tron kan utlösa, en tro som man inte begriper, men ändå tycks frukta. ”Herodes, varför är du rädd?”, sjunger kyrkan i en hymn. Det barn som föds har ju inga politiska ambitioner. Det har kommit för att driva ut djävulen. Men ondskans makt ger sig inte utan intensivt motstånd.

Stjärntydarna tycks oberörda av allt detta. De lyssnar ivrigt på de skriftlärda och artigt på Herodes. De argumenterar inte, men fullföljer sedan sitt eget sökande och följer det råd de fått. De vet att skilja mellan de skriftlärdas ord och ondskans ränkspel. De kan skilja mellan andarna. De har utvalt sanningen och viker inte från den insikt de fått. Efteråt tar de en annan väg tillbaka och Herodes står där tomhänt, utlämnad åt sitt eget ursinne. Så avväpnas ondskans planer. Gud tar suveränt också makten i sin tjänst. Allt och alla måste tjäna det barn som föds.

I detta ryms ett mönster för Guds rådslut och sätt att handla. Mitt i den värld där maktlystnad, begär, förvirring och hyckleri dominerar, där de flesta tycks blinda och döva, sänder Gud sin älskade Son och genomför sin plan. I dramats slutskede, passionshistorien, får Messias förvisso ge sitt liv. Men också detta skall visa sig ingå i Guds plan. Och redan här i evangeliets upptakt ser vi samma mönster. Suveränt och stilla, både mitt i historien och utan att världen upptäcker det, genomför Gud sin plan.

Guds suveräna ledning eliminerar inte människans ansvar. Stjärntydarnas förebild ligger inte bara i deras sökande, utan än mer i deras ödmjukhet. Deras sökande bland stjärnorna gjorde dem inte till naturdyrkare. Ännu mindre till fatalister som tror att livets mening går att utläsa i horoskop. De tillber inte stjärnorna, utan den Herre som tar naturen i sin tjänst. De var öppna för att Gud utvalt ett särskilt folk och att han talade till dem genom detta folks profeter. Deras egna observationer lät sig krönas av profeternas vittnesbörd. Filosofin behöver teologin. Naturvetenskapen behöver etiken. Humanismen behöver tron. Det mänskliga sökandet fullbordas av Guds egen uppenbarelse. Vetenskap utan tro är lika blind, som tro utan vetande blir fanatisk.

Deras vishet är stor nog att känna igen Guds närvaro i Marias barn. Denna världens vishet kommer på skam. Men de ödmjuka ser och gläder sig. Som en annan profet förutsagt: ”De ödmjuka skall känna allt större glädje i Herren”. Och så förenas de visa med olärda herdar – begynnelsen till en ny gemenskap, en katolsk gemenskap.

I deras tillbedjan ser vi den sanna visheten, källan till frid och glädje. Inte bara en gång måste vi falla ner och tillbedja, utan ständigt. I daglig överlåtelse. I tro och lydnad. I stillhet och hjärtats förkrosselse. I tålamod med den besvärliga medmänniskan. I tjänandet av de sjuka, hungrande och rättslösa. I omutligt saktmod inför motståndare och belackare. I orubblig fasthet när motgångar och prövningar möter. I lyssnande till hans ord. I ständig bön och tacksägelse, vad som än händer. Gud leder oss genom denna värld, när vi håller fast vid den Gud har sänt, också genom lidande och kors. Människan vinner inte seger genom att brottas, utan genom att tillbe, säger den helige Franciskus.

Denna tillbedjan upptäcker vad som egentligen äger rum: att det är Gud själv som söker oss i Marias son. Gåvorna som de vise männen bär fram, guld, rökelse och myrra, syftar alla på honom som de tillber. Guldet för att han är Konung. Rökelsen för att han är Guds Son. Myrra för att han är människa och dödlig.

Det vi frambär, tro, lydnad och överlåtelse, har han själv lagt i våra händer. Den vi söker har själv kommit oss till mötes och blivit vårt föredöme och vår väg. Julens saliga utbyte fullbordas när vi gör hans överlåtelse till vår. Det offer vi nu frambär i denna eukaristi har han själv lagt i våra händer. Kom låt oss tillbedja honom.

Amen.