Nyårsdagen

4 Mos 6:22-27 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21

I går och i dag och i evighet

Vi har passerat ett årsskifte och lagt ett år bakom oss. Mycket har hänt under det gångna året. Tidningarna gör tillbakablickar, där olyckor och tragedier ofta dominerar, genombrutna av strimmor av hopp och glädjeämnen. Något motsvarande kan sägas om våra personliga liv, där gott och ont blandas, framgång med motgång. Men när vi gör sådana överblickar tänker vi oftast på vad som hänt i yttre mening och vi hänvisas till pendlingen mellan pessimism och optimism. Allt beror på hur man frågar och vilka glasögon man har.

Tron hjälper oss att ställa en riktigare fråga, en fråga som i förstone kan förskräcka, men som hjälper oss att se klarare, både bakåt och framåt. Frågan vid ett årsskifte kan formuleras så: Har jag kommit närmare målet under det gångna året? Har jag kommit närmare Gud? Hur ser det gångna året ut i Guds ögon? Kan han glädja sig över mig? Eller gråter han, som han grät över Jerusalem? Hur Gud ser på våra liv är ju till slut det enda avgörande. Är jag mera beredd att möta min Herre än för ett år sedan? Eller består det gångna året mest av missade chanser, där jag oftast låtit tiden gå mig ur händerna? Har jag varit trogen mina dop- och klosterlöften? Har jag redligt bekämpat mina skötesynder? Vilken människa har fått dominera under 2011? Den ”gamla” och själviska människan, eller den nya, den som är kallad att växa i tro, hopp och kärlek, kallad att skynda mot målet på kärlekens väg med ett vidgat hjärta? Har jag blivit andligt mera likgiltig och dragits in i ett sekulärt tänkande? Har sorgen över kyrkans svagheter övergått i kritik och besvikelse, där jag gör gemensam sak med kyrkans och trons fiender? Ser jag på vad som händer omkring mig med trons ögon? – Vid ett årsskifte är det klokt med en sund självrannsakan. Inte för att plåga eller gräma mig, men för att se klarare och utan tyngande bördor kunna gå in i det nya.

Det märkliga är hur Kyrkan möter oss på årets första dag. Vid övergången mellan det år som gått och det nya som kommer säger Kyrkan: Jesus Kristus är densamme, igår och idag och i evighet.

Nyårsdagen är en förnyad juldag. Guds trofasthet finns inte bara i en himmel långt borta. Den blev människa. Med Maria låter oss Kyrkan se på hennes barn, det nyfödda barnet som låg i krubban, det avgörande tecknet på Guds obegripliga trofasthet. Kyrkan låter oss på nytt höra och häpna över vad herdarna berättade om frälsarens födelse. Gud har vänt sitt eget ansikte till oss, som de aronitiska prästerna skulle säga när de välsignade folket. ”Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig.” I Jesus lyser Guds eget ansikte emot de trolösa syndarna. Han har vänt sitt ansikte till oss för att ge oss sin frid. Och det har inte ändrats ens av våra svek och vår trolöshet. Han är densamme, igår och idag och i evighet. Igår – det är julens historiska och handfasta budskap. Gud har gripit in. ”När tiden var inne sände han sin son”, född av en kvinna, den saliga Gudaföderskan, den nya Eva, kvinnan, som en gång hade fått löftet att ormen skulle krossas under hennes och hennes sons fötter.

Han förblir densamme också idag. Det är Kyrkans idag. Det gör också 2012 till ett nådens år. Ty Maria är också Kyrkan, som låter Guds ansikte lysa över sina barn i ord och sakrament, som fortsätter att varna och vägleda, upplysa och upprätta dem som fångats av mörker och hamnat i slaveri under främmande makter. Kyrkan är vår moder som uppsöker sina trolösa barn och på nytt ingjuter Guds Ande i våra hjärtan. Över Maria vilade Guds Ande och hon blev Herrens tjänarinna. Nu låter hon sin sons Ande på nytt och varje dag sändas i våra kalla hjärtan, den Ande som väcker kärleken till liv på nytt och gör oss till Guds och Marias barn. Det kan räcka med en rosenkrans för att vi ska förstå att hennes barn är densamme lika mycket idag, som den gången i Betlehem. Igår föddes han i Betlehem, för att idag födas i våra hjärtan.

Då förstår vi att den viktigaste föresatsen för den nya året är att förnya vårt barnaskap och växa till i Herrens tjänst. Då kan också trolöshet och svek förvandlas till ännu mera nåd och ännu större iver att tjäna Herren. Då kan vi tacka för allt. Också skulden blir salig. Det är evangeliets nyårsbudskap. Jesus Kristus låter varje botfärdig syndare börja på nytt.

Då förstår vi att vi också är arvtagare, som aposteln sade. Det bästa ligger framför oss. Att Jesus är densamme inte bara igår och idag, utan också i evighet. Vi har förts ett år närmare slutmålet, det eviga hemlandet.

Då får vi rätt perspektiv på vad som hänt i våra liv och på vad som händer i världen. Vi kan bli hoppfulla vittnen om framtiden. Upptäcka var våra tjänster behövs i fredens tjänst, vilket börjar med mod att tåla våra medmänniskors svagheter.

Upptäcka att Gud leder oss efter sin plan. Att allt är sammanfattat i Marias barn, både det förflutna, nuet och framtiden.

Den saliga gudaföderskan personifierar och förmedlar detta hopp inför det nya året, genom att ge oss sin son, Jesus Kristus, som är densamme igår och idag och i evighet.

Amen.