Oförsonlighetens gift och försoningens gåva

24 Söndagen under året

Syr 27:30-28:7 Rom 14:7-9 Matt 18:21-35

Oförsonlighetens gift och försoningens gåva

Hur är det möjligt? det Jesus berättar i liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren. Hur är det möjligt att den som själv fått en stor skuld efterskänkt, inte vill efterskänka en struntsumma åt sin medbroder? I stället griper han honom om strupen och låter sätta honom i fängelse. Hur är det möjligt att en människa så totalt kan låsa sig i oförsonlighet och iskall rättvisa? Ändå vet vi att sådant sker. Kanske har vi egen erfarenhet av hur oförsonlighet kan få grepp om det egna hjärtat. ”Det här kan jag aldrig förlåta”, tänker någon tyst i sitt sinne. Hela folk och folkslag kan fastna i hatets och bitterhetens djävulslcirkel. Vi vet det idag, på tioårsdagen av det som hände i USA. Påven Johannes Paulus II kallade det ett ”brott mot mänskligheten”. Rättvisa måste skipas, men efter tio år vet vi att ont kan inte övervinnas med ont. Idag skriver stats- och utrikesministern något som man gärna vill instämma i: ”Kampen mot terrorismen kan slutgiltigt bara vinnas i människors sinnen” (SvD). Däremot säger de ingenting om hur den segern vinns.

Så länge vi själva står stadigt kostar det inte så mycket att vara förlåtande och generösa. Den rike delar gärna ut allmosor. Men när en verklig orätt drabbar, en skymf, ett övergrepp, ett svek. Spontant vaknar lusten att ge igen, eller åtminstone att gå till rätta med den andre. Kanske försvarar hon sin hållning: ”Det vore orätt mot förövarna att förlåta.” Så sägs det ibland med tanke på bödlarna i koncentrationslägren under andra världskriget. Rättvisa måste naturligtvis skipas, men det är inget försvar för oförsonlighet och hämndlystnad. Oförsonlighet kan prägla och förbittra hela livet för den som bevarar den. Trots att man försöker visa upp ett vänligt ansikte. När det blir närgånget räcker det inte att säga: ”visst ska vi vara generösa och förlåta”.

Vad beror oförsonlighet på? Vad kommer det sig att en människa har svårt att förlåta? – Den oförsonlige förstår inte att hon själv lever av nåden. Den ödmjuke, som lever av nåden, kan inte döma någon annan. Det är för nådens skull som Jesus är omutlig. Den som inte förlåter sin broder stryper tillflödet av nåd. När kungen i liknelsen får höra att den tjänare som han förlåtit inte vill förlåta sin medtjänare kallar han honom till sig. ”Din usling”, säger han, och låter bödelsdrängarna ta hand om honom. Redan i den första läsningen hörde vi: ”Om en människa bär agg mot en annan, hur kan hon då kräva läkedom av Herren?” Samma omutlighet möter vi i Fader vår, ”förlåt oss, såsom ock vi förlåter”. Endast till denna bön fogar Jesus en förklaring: ”Om ni inte förlåter, så skall inte heller er Fader förlåta er.” Den helige Benedictus påminner dagligen sina bröder om detta. Den överordnade skall i laudes och vesper själv sjunga eller läsa Herrens bön, så att bröderna hör och påminns om skyldigheten att förlåta dem som begått något fel mot dem, för ”de sårande törnens skull som brukar skjuta upp”.

Vrede är enligt munkfäderna den häftigaste av alla själskrafter. Den förbittrar människans hjärta och förmörkar hennes syn. Hon blir ockuperad av den, även om hon förmår behärska sig på ytan. Vreden förföljer henne, också i sömnen. Förbittrad vrede kan leda till depression och andra sjukdomar. Vreden ”äter upp” och förtär henne inifrån – som cancer.

Men Jesus förblir omutlig. Han förbjuder sina lärjungar att komma till altaret med oförsonlighet i hjärtat. Gå först bort och försona dig med din broder och kom sedan till altaret med din gåva. Hans apostel manar oss att inte låta solen gå ner över vreden. Cassianus säger att det är vreden som får solen att förmörkas. Människans insikt och klarsyn höljs i mörker.

Hur får vi bukt med oförsonlig vrede? – Inte genom att tränga undan den, eller undvika ovännen ifråga. Det första är att våga se den. Ett beprövat hjälpmedel är att blottlägga sitt hjärta för en själasörjare eller en förtrogen vän, reda ut sådant som kan redas ut, kanske som ett första steg för att tala med den som begått orätten.

Det andra är att inte överskatta vredens kraft. Känslan av vrede råder vi inte över. Inte heller minnet av oförrätter kan trollas bort, även om det bleknar med tiden. Det avgörande är att inte själv bejaka vreden, att inte ”vilja” vredgas, inte slå in på sådana tankebanor som vi vet leder till malande agg och bitterhet. Inte ens i hjärtats innersta skrymslen. Men i stället driva ut vreden varje gång den gör sig påmind, som Jesus drev ut månglarna ur templet.

Det tredje är att ”göra det motsatta”, agere contra, be för ovännen. Vi behöver inte ”tycka om” vederbörande. Antingen det är en närstående, eller en terrorist eller diktator på den offentliga scenen. Det avgörande är att vi vill honom väl, och handlar efter den viljan. Att vi envist håller ut i bön för ovännen. Att vi ber ner Guds nåd och barmhärtighet över den som gjort oss eller andra illa.

Det är då vi märker att den egna kraften inte förslår. Den förnuftige kan bekräfta det mentalt ohälsosamma i vrede och bitterhet. Längre kommer han inte, om han verkligen drabbas.

Människan behöver försoning. Världen likaså. I denna värld restes ett försoningens tecken, ett kors. Finns det något alternativ? Utan Kristus går det inte. Varken i det egna hjärtat eller i världspolitiken. På en punkt i universum är fiendskapen besegrad, Golgota. Oförsonlighetens djävulscirkel är genombruten. Därför kan Jesus uppmana Petrus att förlåta ”sjuttiofalt”. Att besegra ont med gott är att besegra det onda med hans goda, med hans milda nåd.

Det är då det tysta undret sker. Vi förstår att vi blivit barn till barmhärtighetens Fader, han som låter sin sol gå upp över både rättfärdiga och orättfärdiga. Vi förstår det inte bara i huvudet, utan i hjärtat.

Lusten att glida tillbaka i bitterhetens hjulspår kan dyka upp igen när vi inte är på vår vakt. Men det är hit han vill föra oss. Hit där hans kraft kan fullbordas i min svaghet. Jesus visar både en väg och ger oss samtidigt kraft att gå den. ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor,” Att bära på oförsonlighet är en tung börda. Och han fortsätter: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ”. Att lära av honom är att låta det egna hårda hjärtat mjukas upp av hans mildhet och ödmjukhet.

Och än mer. Vi blir Kristi medarbetare. ”Ingen lever för sig själv”, hörde vi aposteln säga. Människans hjärta blir ett brohuvud och en kanal för Guds frid och försoning. Lärjungen kan be med sin Mästares ord: ”Fader, förlåt dem…”. En bön som ”sprider sig”. Oförsonlighetens gift förvandlas till försoningens gåva. Varje mässa gör oss till försoningens budbärare: ”Gå i Herrens frid!”

Amen.