23 Söndagen under året

Hes 33:7-9 Rom 13:8-10 Matt 18:15-20

Kan vi förändra varandra?

Vi lever i en individualistisk tid, åtminstone i vår del av världen, förmodligen den mest individualistiska i historien. Var och en kör sitt eget lopp. Följer sin egen känsla. Sitter i sitt eget bås, framför sin egen dator. Ändå lever vi i samma värld och behöver varandra. Men i konsten att leva tillsammans har vi blivit analfabeter. Ständigt hör vi om konflikter och samarbetssvårigheter, på arbetet, i familj och skola. Många bär på en intensiv lust att förändra sin nästa, sin partner, sin chef eller sin kollega. Ibland blir det en varaktig irritation över den andre, som plågar hjärtat, stör gemenskapen och hotar samlivet. Skall vi bekymra oss om varandras synder? Vad säger den beprövade kristna erfarenheten? Kan vi förändra varandra?

Profeterna hade av Gud fått uppdraget att vara väktare för Israels hus, som vi hörde i första läsningen. De skulle varna den gudlöse när han syndat. De blev sällan populära. De stötte på motstånd och många fick sätta livet till. Men det var av omsorg om folket som Gud sände sina profeter. För att leda folket tillbaka på den rätta vägen, återupprätta förbundet och värna gemenskapen. Dagens evangelium återspeglar den första kristna församlingens praxis, när någon hade gjort orätt och därför måste varnas och föras till rätta.

De flesta vill inte höra talas om en sådan förmaning idag, inte heller bland kristna. Man menar att det bara väcker aggressivt motstånd och brister i respekt för den individuella friheten. Räcker det inte med ett allmänt tal om kärlek? Och har inte Jesus själv sagt att man inte skall döma sin broder? Det finns förvisso avarter och karikatyrer av förmaning. Men är det skäl att kasta ut barnet med badvattnet? I dagens samhälle och kyrka tycks vi löpa en annan risk, att vara så toleranta och ”förstående” att vi lämnar den andre i sticket. Det är ju behagligare att blunda. Därmed upplöses det ömsesidiga ansvar som förenar oss med varandra. Dagens evangelium föregås av liknelsen om den gode herden, som letar efter det förlorade fåret, och det följs av Jesu ord om att förlåta en felande broder utan gräns. Inom denna ram har förmaningen sin plats. Finns det inte i dagens samhälle ett skriande behov av levande och friska gemenskaper? Som visar att det är möjligt att leva tillsammans.

Den falska förmaningen har glömt att det ställs två krav på den som förmanar: ödmjukhet och klokhet. Den som inte ser bjälken i sitt eget öga kan inte ta bort flisan i den andres. En förmaning kan bara ges i saktmod, utan upprördhet och vrede. Aposteln säger: ”Om någon skulle ertappas med en överträdelse, skall ni som är andliga människor visa honom till rätta, men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad”. De andliga fäder och mödrar som talat tydligast om att aldrig döma sin broder, de har också ägt förmågan att ge en riktig förmaning. Lilla Theresa av Jesusbarnet har lärt kyrkan mycket om kärleken. Som novismästarinna tvekade hon ändå inte att milt men bestämt förmana den syster som gick galna vägar. Vår tid taycks skapa ”känsliga” personligheter. En abbot sade: Bland tio uppmuntrande ord kan man blanda in högst en förmaning.

Benedictus säger om abboten: ”Måste han tillrättavisa skall han handla klokt och inte gå för långt, så att han inte bryter sönder kärlet genom att alltför ivrigt skrapa bort rosten. Han skall tänka på att det knäckta strået inte får brytas av.” Men av detta följer inte att han skall blunda eller tillåta felen att frodas. Han skall utrota dem klokt och kärleksfullt så som han bedömer lämpligt för var och en.

Förmaning kräver inte bara ödmjukhet, utan också klokhet. Evangeliet talar om att först tala i enrum med den felande. Det är den nödvändiga diskretionen. Att tala med andra först, eller rentav skvallra eller tala bakom ryggen, är en synd som saboterar hela saken. Förmaning är ingen självpåtagen uppgift. Självutnämnda förmanare är ett gissel för varje gemenskap. Profeterna hade uppdrag av Gud. Aposteln talar om förmaning som en särskild gåva och uppgift i församlingen. I klostret är det den överordnade som har ansvaret. I församlingen den som har herdeämbetet. Föräldrar har uppgift och skyldighet att fostra sina barn. Men som enskilda kan vi också komma i situationer där vi måste förmana en vän eller medkristen. Till de kristna barmhärtighetsverken räknas också att ”tillrättavisa syndare”. Risken finns att vi annars blir medskyldiga till andras synder. Katekesen talar om en sådan risk, när man inte ”avslöjar eller hindrar”, där man kan och bör göra det. Vi är ju lemmar i samma kropp. Allt vad den ene gör påverkar alla andra.

Kyrkan har av sin Herre fått fullmakt och skyldighet att förmana och till och med utesluta den obotfärdige från den sakramentala gemenskapen. Detta står inte i motsättning till kärleken, även om det ofta uppfattas så. Evangeliet anger detta som en sista utväg, och talar just där om bönens avgörande roll. Inte ens här ger man alltså upp hoppet. När Benedictus räknat upp alla åtgärder och hjälpmedel som finns, och dessa ändå varit förgäves, talar han om ”ett bättre medel: sin och alla brödernas bön” för den felande brodern.

När vi själva blir förmanade ställs vi på prov. Att avvisa en förmaning är ingen konst. Det går av sig självt. Den högmodiga människan gör dessutom gärna teater av hur ”illa hon blivit behandlad”. ”Jag känner mig kränkt”, som det heter idag. Men att lyssna till en förmaning kan vara ett avgörande steg framåt för att själv växa. De som förmanat och fostrat mig blir mina största välgörare. Även om det ibland tar tid att upptäcka det. Den som förmanar blir en läkare som botar från en sjukdom vi själva varit blinda för. Benedictus liknar abboten i en sådan situation just vid en läkare.

Att ta emot en förmaning är något helt annat än att av feghet och undergivenhet låta sig hunsas av någon med självpåtagen lust att vara de andras samvete. Ännu mindre handlar det om att bli en vindflöjel för vad den eller den råkar tycka eller kasta ur sig. Också Jesus var omutlig när han blev orättfärdigt anklagad, ja, han gav svar på tal när han örfilades inför stora rådet. Den inre fienden kan utnyttja den som har ett otränat samvete och leka domare med överdrivna eller förvridna anklagelser. Men den kristne har en enda domare, Kristus, som förmanar för att rätta till och dömer för att upprätta. Djävulen dömer för driva till förtvivlan. Den som går till bikt regelbundet lär sig så småningom att hålla självutnämnda domare på avstånd.

Kan vi förändra varandra? Egentligen inte. ”Över andras förhållningssätt har du ingen makt”, säger Cassianus. Det som återstår är något mycket litet. Vi kan bli redskap för honom som ensam bygger huset och gemenskapen. Redskap präglade av ödmjukhet, klokhet och bön.

Men han som bygger har inte gett upp. Han fortsätter att förmana och vägleda, försona och förena. ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” Det löftet uppfylls när vi lyssnar till hans förmaningar och firar den heliga eukaristin. Kroppen växer till och byggs upp i kärlek.

Amen.