Kyrkmässa – Mariavall

Neh 8:1-4a,5-6,8-10 1 Pet 2:4-9 Joh 4:19-24

Bor Gud i byggnader gjorda av människohänder?

Vi firar kyrkmässa för Jesu Moder Marias Klosterkyrka, årsdagen av denna kyrkas invigning. Det är kyrkans födelsedag, den dag då denna byggnad blev en kyrka.

Kan en byggnad vara mera helig än andra? Bor Gud i hus gjorda av människohänder? Visserligen hade Gamla Förbundet sitt tempel, men Nya Testamentet talar inte om kyrkobyggnader av trä och sten. Kyrkmässans bibelläsningar tycks inte heller ge oss någon hjälp. Den första läsningen berättar om en slags gudstjänst, en ordets liturgi, då prästen Esra läser ur Guds lag för folket. Men det skedde utomhus, på torget framför en av portarna till Jerusalem. Den andra läsningen ur Petrus första brev talar om ”ett andligt husbygge”. Stenarna i det bygget är de troende. Genom att frambära böner och lovsånger blir de själva stenar i ett andligt husbygge. Evangeliet tycks göra den yttre platsen för tillbedjan helt beroende av något inre. Jesus kallar det tillbedjan ”i ande och sanning”. Fädernas predikningar från de första kända kyrkmässorna betonar att den egentliga kyrkan är de troende. Men betydde det att byggnaden förblev opåverkad?

När kyrkan från 300-talet fick yttre möjligheter att bygga och avskilja egna byggnader invigdes och helgades dessa. Liturgin för att inviga en kyrka blev mycket älskad och anses vara kyrkans mest dramatiska och innehållsmättade. Den kunde ta 3 – 4 timmar i anspråk. När det efter andra världskriget byggdes många nya kyrkor fanns ett behov av en kortare liturgi. Efter Andra Vatikankonciliet (1962-65) förenklades riten och reformerades också innehållsligt. Den anknyter medvetet till fornkyrkliga förebilder. Denna reform har också ekumeniska konsekvenser, eftersom protestantisk teologi har tvekat inför, och ibland helt avvisat, det konkreta talet om att helga och inviga byggnader.

Guds folk kan inte haft fel i en så lång och älskad tradition. En invigd kyrka är inte vilken byggnad som helst. Pågår det inte idag en långsam profanering, när kyrkorum, som invigts för en enda sak, blir platsen för både det ena och det andra?

Den nu gällande katolska kyrkoinvigningsriten från 1977 ser byggnaden som en bild av och en ikon för kyrkan av levande stenar. Men en ikon är inte vilken bild som helst. Ikonen gör det avbildade närvarande. När kyrkobyggnaden invigs behandlas den som en människa. Hon ”döps” och ”konfirmeras”, bestänks med vatten och smörjs med olja. Hon blir en ikon och bild av de troende.

Inför Ordets liturgi, innan den första läsningen förkunnas, säger biskopen: ”Må Guds ord ständigt ljuda i detta rum och må det öppna era sinnen för Kristi hemlighet, så att det verkar er frälsning här i Kristi kyrka.” Det rum där frälsningens ord uttalas och tas emot är inte längre vilket rum som helst. Andra ord hör inte hemma i detta rum. Därför bevarar vi tystnaden i kyrkan också efter mässans slut. Rummet förblir ett bönens rum. Det är ett första steg.

Ordets liturgi fortsatte genom firandet av den första eukaristin. Fornkyrkan såg denna eukaristi som helgande och konsekrerande. I invigningsbönen bad biskopen: ”Denna byggnad är en avbild av din heliga kyrka… hon är helgad i Kristi blod till en ren jungfru och tagen till hans brud.” Här har vi gått ett steg vidare. Något har skett inte bara i rummet, utan också med rummet. Något har skett med de troende, som också helgar byggnaden. Den kan liknas vid de platser där Kristus blivit människa och framburit sitt offer. Betlehem, Nasaret, Kafarnaum och Golgota är inte vilka platser som helst. Kristus är sakramentalt närvarande i tabernaklet och hans evigt gällande korsoffer firas och frambärs på altaret. Människoblivandet och korsoffret ägde rum i historien och geografin. Gud har lämnat finger- och fotavtryck i tiden och rummet. Varje kyrka gör Betlehem och Golgota närvarande.

Kyrkoinvigningsriten tar ytterligare ett steg. I kyrkmässans prefation, som också används i denna mässa, sjunger kyrkan om den heliga staden, byggd på apostlarnas grund med Jesus Kristus som hörnsten, en stad där Gud skall bli allt och i alla. Denna slutliga förvandling av hela skapelsen tar sin början redan när vi bär fram skapelsens gåvor i eukaristin. Men också när vi helgar ett hus av trä och sten till Skaparens ära. Kyrkan blir en ikon för den heliga staden, för skapelsens fulländning. – Det är starka ord. Kyrkans tro på det helgade rummet borde få oss att kippa efter andan. Vem vågar uttala dem utan att ha kyrkans tro i ryggen?

Den helige Benedictus antyder det på sitt lågmälda sätt. Han talar om Guds särskilda närvaro när bröderna deltar i gudstjänsten. Samtidigt pekar denna särskilda närvaro vidare mot Guds närvaro överallt i det kloster som i sin helhet kallas Guds hus, en förgård till fulländningen.

I kyrkmässans liturgi återfinns tre motiv för tron på att den invigda kyrkan inte är vilket rum som helst. Kyrkan tror som hon ber. Alla tre motiven behöver och betingar varandra.

1. Kyrkan är en ikon av de troende, de levande stenarna. Det är utmaningen för dem som firar gudstjänst. Liksom stenarna bär varandra i byggnaden skall bedjarna bära varandras bördor. Bedjarnas liv skall återspegla det som rummet vittnar om. ”Guds tempel är heligt, och ni är det templet.”
2. Men den invigda kyrkan är inte bara en utmaning. Den förmedlar nåd, eftersom den rymmer en sakramental närvaro, lika verklig som Betlehem och Golgota. Inför tabernaklet faller vi ner i tillbedjan, som herdarna och de vise männen inför krubban. Eukaristin på altaret gör det eviga korsoffret närvarande. Himlen öppnar sig över altaret och den kämpande kyrkan dras med i änglarnas tillbedjan. ”Helig, helig, helig…”. Kyrkan har långsamt förstått innebörden i Jesu ord, förstått att hennes liturgi är tillbedjan i ande och sanning. I den helige Ande, i honom som är Sanningen.
3. Samtidigt pekar det vidare, inte bara mot vardagens konsekvenser i kärleken till nästan och omsorg om allt skapat. Alla kyrkobyggnader skall en gång ersättas av verkligheten. I Guds stad behövs inga särskilda byggnader. Johannes ser in i himlen: ”Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet.” För att bevaras i detta hopp behöver vi helgade kyrkor, där allt pekar mot det enda nödvändiga, för att Gud skall förhärligas i allt.

Därför firar vi med glädje denna kyrkas invigning. Med psalmisten säger vi: ”Herre, jag älskar din boning, den plats där din härlighet bor”.

Amen.