16 Söndagen under året

Vish 12:13,16-19 Rom 8:26-27 Matt 13:24-43

Mellan fanatism och relativism

När ogräset växer i trädgården måste vi rensa, luka, som man säger här i Skåne. Annars tar ogräset över och kväver det vi med möda sått och planterat. Men när ogräset visar sig ute i åkern, kan bonden inte ta bort det utan vidare. Det kunde skada vetet. I liknelsen varnar Jesus för att rensa bort ogräset. En liknelse får inte pressas på alla detaljer. Vi förstår att Jesus syftar på något annat än åkerbruk. Han ger själv en tolkning av sin liknelse. Ogräs och vete syftar på onda och goda människor.

Men vore det inte bra om det onda rensades bort? Jesus förbjuder varken lag eller polis. Också kyrkan måste sätta gränser. Den obiktade dödssynden blockerar vägen till den heliga kommunionen. Det Jesus varnar för är den fanatiska ivern att rensa bort de onda. Det finns många exempel i kyrkans historia där fanatiska ivrare har drömt om en ren församling, antingen det gällde läran eller levernet. Men kyrkan har aldrig följt denna väg. Jesus kunde ha bett ner legioner änglar över sina förföljare, men valde att gå tålamodets och lidandets väg. Svårast för kyrkan är det med den falska läran, den som förleder människorna. Där måste kyrkan tala med klar och tydlig röst. När det gäller hur vi skall leva måste hon också skilja mellan ogräs och vete. Hon måste tala klartext om vad som är synd. ändå har hon alltid avvisat försöken att skapa en ren församling. Hon har alltid avvisat fanatismens lockrop. Vi märker samma hållning i den Benedictus regel, när den uppmanar abboten att hata synden, men älska syndaren. När syndaren tillrättavisas måste han handla klokt och inte gå för långt, så att han inte bryter sönder kärlet genom att alltför ivrigt skrapa bort rosten. De starka skall ha något att sträva efter men de svaga får inte frestas att fly.

Kyrkan vet i sitt innersta att hennes Herre förfogar över styrka, men att han dömer med mildhet, att han med skonsamhet och tålamod styr våra öden. Därmed har han fyllt sina söner med hopp. Han ger oss tillfälle att vända om när vi syndar.

De flesta vägar har ett dike på båda sidor. Fanatismen är bara det ena diket. På den andra sidan vägen finns relativismen. Där är allt tillåtet, eftersom allt är relativt. Där finns ingen skillnad mellan rätt och fel, inte heller mellan sanning och lögn. Allt är subjektivt och flytande. Det enda man tar avstånd från är när någon påstår att det finns en skillnad. Vår påve talar om relativismens diktatur. Ve den som vågar säga att det finns en sanning, eller att det finns en väg som leder till fördärvet. De som lever i relativismens dike vill inte höra att det finns en väg. Men när vägen försvinner, då finns det inte heller någon väg som leder till himlen.

Därmed berövas människan sin högsta värdighet, att vara på väg mot ett mål. Och att redan på vägen dit få räknas som ljusets barn, på väg till den himmelske Fadern. Fanatiker och relativister bekämpar varandra. Den kampen pågår oavbrutet och på en mängd plan. Men den kristna vägen har alltid sökt efter kungsvägen mellan dessa ytterligheter. Det är på den vägen som människan lär sig det som varken fanatiker eller relativister vet något om: att i kärlek hålla fast vid sanningen. Att inte åtskilja det som Gud har förenat.

Men det är ingen lätt övning. Hur lär man sig tålamod och tolerans utan att bli medlöpare? Skall man tiga när någon förtalas? Hur lär man sig älska syndaren, utan att bejaka synden? Hur lär man sig att inte vredgas och reta upp sig på ondska och dumhet? Den större risken i vår del av världen torde inte vara fanatism, utan likgiltighet. Man talar om tolerans och vidsynthet, men det blir en täckmantel för att inte bry sig. Varken om de hungrande i Somalia eller om skvaller i de egna korridorerna. Endast den som brinner för sanningen kan lära sig tolerans. Vi bad om om Andens gåvor i kollektbönen, ”så att vi brinner av tro, hopp och kärlek och aldrig tröttas i din tjänst”.

Den som försökt lära sig denna konst förstår snart att han behöver hjälp. De två andra liknelserna i dagens evangelium visar vägen. Den ena handlade om senapskornet den andra om surdegen. Senapskornet är det minsta av alla frön, men som träd kommer himlens fåglar och bygger bo bland grenarna. Den lilla surdegen kan genomsyra en stor deg.

Det var så det började. I en liten krubba. Med lärjungar som hade svikit och flytt. Av detta blev ett träd, vars grenar sträckt sig genom tiderna och över hela jorden. En surdeg som genomsyrat länder och kulturer. Människor har låtit sig genomträngas och formas, långsamt och med många återfall. Den kraft som ligger dold i det lilla fröet har visat sig starkare än den mänskliga svagheten. Den uppståndne Herren har fyllt deras svaghet med sin kraft. Han som inte dömde äktenskapsbryterskan och därför kunde förmana henne att inte synda mer. Han som inte bröt det knäckta strået eller släckte den rykande veken låter sin mildhet rinna över i sina lemmar och lärjungar.

De som går den vägen ser allt mera av sin egen synd, men släpper inte taget om sin Herrens mantelfåll. Honom själv kan de inte se, men hans klädnad, den heliga kyrkan, har de inte lämnat. De återvänder ständigt till bönen, ordet och de heliga sakramenten. Utan att de själva upptäcker det blir de lika honom som är både sann och barmhärtig. Utan att de vet om det genomsyrar de sin omgivning. Redan på jorden har det lyst om dem. I himlen skall de lysa som solen. Det ljuset har fortsatt att sticka i ögonen på både fanatiker och relativister, men mörkret får inte makt över ljuset.

De har samarbetat med änglar och helgon för de allra svagaste. Inte minst när döden närmar sig, när människans öde avgörs, när många flyr och fienden med alla sina krafter vill driva till förtvivlan och uppgivenhet. Därför samverkar alla de goda krafterna kring den döende: De troendes och helgonens förböner. De vet att allt avgjordes på korset, men att något lite är lämnat kvar till människan, så att hon får kraft att överlåta sig i Faderns händer. De troendes förböner samverkar med de goda änglarna som skickas ut för att föra de svagaste till Abrahams sköte och den eviga vilan. Så ber kyrkan för den som gått hädan: O Guds helgon, kom henne till hjälp, ni Herrens änglar, skynda henne till mötes, tag emot hennes själ och bär henne fram inför den Högstes ansikte.

Vi finner vägen mellan de två dikena genom att följa honom som gick den före oss. Hans Ande stöder oss i vår svaghet och fyller oss med nåd.

Amen.