14 Söndagen under året

Sak 9:9-10 Rom 8:9, 11-13, Matt 11:25-30

En kostbar pärla

Tänk er en ädelsten eller en kostbar pärla. Man kan vrida den och se dess skönhet ur ständigt nya vinklar. De fem korta verser vi nyss hört ur Matteusevangeliet är en sådan pärla. De har spelat en viktig roll i kyrkans historia som vittne om Jesu Kristi hemlighet, och därmed om evangeliets skönhet.

Jesus prisar och tackar Fadern. Det måste ha hörts både på rösten och skymtat i hans ögon. Han lovprisar Fadern. Det är inte en lära han förkunnar. Han ber en bön, en bön som vibrerar och lyser av tacksägelse och lovsång. Jesus prisar sin Fader för att evangeliet är dolt för de lärda och kloka, men uppenbaras för dem som är som barn. Inte så att de lärda och kloka är uteslutna, men det hänger inte på lärdom och bildning. Här råder fullkomlig jämlikhet. Men ingen kan heller säga att det krävs något omöjligt. Kring krubban samlades både herdar och visa män. Alla har möjlighet att omvända sig och bli som barn.

All religion, också kristendomen, kan bli krånglig och svårförståelig, ett system eller en lära, som bara ett fåtal har tillgång till. Men när Jesus själv predikade och verkade, så var det inte minst de enkla och olärda som förstod och tog emot. Det avgörande är den hållning som barnet har, när det litar på far och mor, när det lever i förtröstan och lydnad.

I grunden är evangeliet enkelt, eftersom Gud är enkel. Helgonen var inte komplicerade. Några var högt bildade och fick bära ansvar för mångt och mycket, men i hjärtat hade de barnets enkelhet.

Ingen annanstans i de tre första evangelierna talar Jesus så öppet om sitt förhållande till Fadern. För ett ögonblick öppnar han dörren till sitt innersta. ”Allt har min fader anförtrott åt mig.” Allt i himlen och på jorden är samlat i honom, från det minsta till det största, från början till slutet, från skapelsen till domen, allt är samlat i denne Jesus från Nasaret. Ingen kan förklara hans hemlighet. De äldsta kyrkofäderna såg den heliga Treenigheten skymta fram i dessa ord. Sonen är så ett med Fadern, att bara Fadern själv kan uppenbara vem Sonen är. ”Ingen känner Sonen, utom Fadern”. Det skedde vid några få tillfällen, t.ex. vid dopet i Jordan eller på förklaringsberget. En röst ljöd ur molnet: ”Detta är min älskade Son”. Den som redan menar sig veta vem Jesus är förstår ingenting. Jesus är alltid större.

Samtidigt står Jesus där som människa och säger: ”Ingen känner Fadern utom Sonen”. Endast Gud själv kan ge kunskap om Gud. Han gör det genom sin Son, som föddes av jungfrun Maria. Det är och förblir ett hisnande och anstötligt budskap. Det kostade Jesus livet. Men för den som är som ett barn är det ett glatt budskap. Det uppenbaras för människan genom den helige Ande, även om Anden inte nämns uttryckligen här. Pärlan låter oss ana tillvarons innersta skönhet.

Till uppenbarelsen fogas en maning: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” Människan kan vara tyngd av olika bördor. Kravet att lyckas i samhället och karriären, att vara omgivningen till lags. Att må bra och att vara frisk kan också bli ett krav. Att tillfredsställa sina begär kan bli en börda. Aposteln talar om att i onödan ställa sig under ”skyldigheter mot köttet”. För Jesu landsmän var religionen ibland en börda, med en rad bud och föreskrifter. Också idag kan religionen bli något tyngande, också kristendomen. Men då har man missat poängen.

Den tyngsta bördan får människan när hon vänt Gud ryggen och därmed hamnar under främmande makter. Bibeln kallar det synd. Synden växer ur misstron mot Gud och leder till skuldbördor och slaveri under själviskheten.

Evangeliet berättar hur människor kom till Jesus. Han lyfte av deras bördor, upprättade dem och lät dem gå i frid. Det är så enkelt. Ett barn förstår det. Låt oss lyssna som om vi aldrig tidigare hört vad Jesus säger: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila”.

Men det finns också en fortsättning, ett liv efter omvändelsen eller efter den senaste bikten. Därför fortsätter han: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ”. Jesus tar sig själv som föredöme och säger: ”Lär av mig”. Men det han vill lära är inga konstigheter. Han fortsätter: ”Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta”. Den starke har stigit ner och blivit människa. Hans hjärta är ödmjukt.

Det finns många och olika uppgifter för lärjungarna. Men här anger han det som gäller alla. Mildhet och ödmjukhet tycks vara det viktigaste han vill lära oss. Vi har erfarenhet av motsatsen och vet att den leder vilse. Irritation och upprördhet, klenmod och lust att förkasta sig själv, förhävelse och högmod. Alla synder har sin rot i högmodet, lockelsen att vara oberoende och oviljan att be om hjälp.

Mildhet och ödmjukhet kan ta tid att lära sig, eftersom vi har ”glömt” hur det är att vara som barn. Den vuxnes hjärta har lärt sig så mycket ”krånglighet”. Hon kan utföra imponerande gärningar och slita hårt, bara hon slipper detta enkla, att leva i mildhet och ödmjukhet. Högmodet i hennes hjärta gör uppror. Tills hon blir stilla, blir som barn, som kommer till ro i sin moders famn.

Det är ingen tillfällighet att ödmjukheten är det avgörande i Benedictus regel. Det är vägen till frid och glädje. Med den ödmjuke har något hänt. Ingen fiende rår på den som ödmjukar sig. Vi anar pärlans skönaste sida.

Jesus säger till slut: ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”. Den som upplever det kristna livet som en börda har det viktigaste kvar att upptäcka. I slutet av kapitlet om ödmjukheten antyder den helige Benedictus hemligheten. Det som tidigare krävde möda och skedde under fruktan, sker nu ”utan möda och av kärlek”. Laster och synder har förlorat sitt grepp. De pålitliga lärarna har sagt det och helgonen har vittnat om det. ”Kärleken gör bördan lätt”, säger Augustinus. Den lilla Theresa vittnar om sin ”lilla, enkla väg”. Benedictus talar om hjärtat som vidgar sig. Allt är en tillämpning av det Jesus lovat: ”Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt”. Slaven förvandlas till son. Människan har återfått sitt förlorade barnaskap hos den himmelske Fadern. Det Jesus är av naturen, Faderns Son, det blir människan genom nåden och Anden. Den ödmjuke blir upphöjd. Guds barn får instämma i den tacksägelse som Jesus intonerat: ”Jag prisar dig, Fader…”. Därför firar vi den heliga eukaristin.

Amen.