Kristi Kropps och Blods Högtid

5 Mos 8:2-3, 14b-16a 1 Kor 10:16-17 Joh 6:51-58

Verklig föda

Vi hör uttrycket i evangeliet – verklig föda. Jesus använder det som en sammanfattning av hela sin undervisning om Livets bröd i Johannesevangeliets sjätte kapitel. Verklig föda? Man kunde tro att det var hämtat ur en matbilaga till dagstidningen, där skickliga experter råder läsarna att avstå från skräpmat och inta verklig föda. Nu väntar man sig inte sådant från Jesu mun. Vi vet att han talar om en annan slags mat. Men skulle vi kalla hans gåvor verklig föda? Är vi beredda att kalla den lilla vita hostian (nattvardsbrödet) verklig föda?

Tänker vi inte i stället att eukaristin och de andliga gåvorna är något mindre verkligt än den materiella födan? Många kan nog instämma i behovet av andlig föda, men tänker att den är mera osäker och därmed mindre verklig, och i värsta fall en illusion. Det säkra och verkliga är det människans sinnen ger henne kunskap om, den materiella världen. Av naturen tänker människan att materien är det verkliga, medan det andliga är mera osäkert.

Jesus vänder på det hela och säger: Mitt kött är verklig föda. Det jag ger är den sanna födan. Det materiella har sin tid men förgår och är därmed mindre verkligt. Även den mest bastanta måltid är en skugga i jämförelse med den föda Jesus utlovar. Ändå hör andlig och kroppslig föda ihop. Frågan är hur?

Jesus jämför sin gåva med mannat i öknen, den föda som israeliterna fick på väg till det utlovade landet. Vi hörde om det i den första läsningen. Mannat var ett tydligt tecken på Guds omsorg om sitt folk. Mannat pekar framåt, också däri att den var något nytt, som folket inte tidigare kände till. Mannat skulle lära folket att inte bara leva av bröd utan av allt som utgår ur Guds mun. Nu förklarar Jesus skillnaden mellan förebilden och verkligheten. Han säger om sina judiska fäder: De åt och dog. Också mannat hade ett begränsat värde. Jämfört med det bröd han skall ge liknar det en skugga.

Alla gåvor som de judiska fäderna hade fått var oerhörda. Judarna är världens mest priviligierade folk. Gud har gett detta folk förbundet och lagen, skrifterna och löftena. De var särskilt utvalda bland alla folk på jorden. Men också deras liv slutade i dödsriket. Längre räckte inte den föda som de hade tillgång till. Deras hopp om evigt liv förblir vagt och oklart. – Som jämförelse säger Jesus: den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv. Skillnaden är oerhörd. Det bästa hittills visar sig vara en skugga när den ställs bredvid verkligheten.

Det är inte konstigt att också många av hans lärjungar fann Jesu tal både obegripligt och outhärdligt. Kyrkan gör inget för att mildra anstöten i Jesu ord och hon kan inte förklara dem. Ändå vet hon i sitt innersta att eukaristin är hennes dyrbaraste skatt.

När vi frestas av tvivel är det lätt att låta blicken glida över till den synliga och materiella världen. Ibland uppstår tvivel därför att man redan har gjort det. Det materiella tycks ju så mycket verkligare. Vi vet vad vi har, men kan inte se vad vi tror och hoppas på. I själva verket är det tvärtom. Det är tron som ger oss del av verkligheten. Ingenting väger tyngre än den hostia som läggs i våra händer eller på våra läppar. Allt annat väger lättare, allt annat är förgängligt och är begränsat.

När Jesus i början av kapitlet hade mättat de fem tusen i öknen, kom folk och ville göra honom till konung. De hade fått sin kroppsliga hunger mättad. Då säger Jesus: ”Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv.” Paulus uppmanar sin lärjunge Timoteos att samla en skatt för den kommande tiden och vinna det verkliga livet.

En gång talar Jesus med en samarisk kvinna vid Sykars brunn. Han ber henne om vatten och hon förundras över att han ber henne. Då säger Jesus: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem som talar med dig, då skulle du ha bett honom om levande vatten”. Kvinnan missförstår uttrycket ”levande vatten” och tror att det betyder rinnande och friskt källvatten, till skillnad från det som fanns i cisterner eller andra kärl. Men ”levande vatten” betyder det verkliga vattnet, det som allt annat vatten bara är en skugga av. ”Om du visste vad Gud har att ge…”.

På samma sätt betyder ”verklig föda” inte viss mat i jämförelse med annan föda, utan ursprunget till all mat och all föda. All annan föda pekar fram mot det bröd som Jesus talar om. Allt bröd har sitt ursprung och når sin fullbordan i det brödet. Det är därför Jesus kan säga att den ”verkliga födan” ger evigt liv.

Det är därför trons människor är ivriga att få del av kommunionen innan de dör. Den kommunionen kallas viaticum, det betyder vägkost – vägkost för den sista delen av jordevandringen. Att inte få den hjälpen kan vara den största olyckan. Inför döden behöver människan en kraft som är starkare. När den döende tagit emot kommunionen säger prästen: ”Kristi kropp och blod bevare dig till det eviga livet”. Kommunionen ger en underpant och borgen på den kommande härligheten.

Den gudomliga generositeten är häpnadsväckande. Ingen kan köpa eller göra sig förtjänt av denna gåva. Ingen är värdig. Alla som renat sig från dödssyndens smitta är inbjudna. Det som ges i den heliga kommunionen övergår dessutom alla andra gåvor. Den övergår alla visioner och ekstaser och all förmåga att göra underverk. Ingenting kan jämföras med den verkliga födan, ty den är han själv.

Ändå ges den oss människor på ett sätt som vi kan ta emot. Det är Guds barmhärtiga pedagogik. Ty Gud har blivit verklig människa.

Några helgon har en viss tid levt uteslutande på den heliga kommunionen. Inte för att alla skall göra det, men som ett tecken. Ett tecken på att här ges den sanna och verkliga födan, den som mättar människans djupaste hunger, hungern efter Gud. Därför är gåvan ingenting mindre än vad Jesus säger: ”Mitt kött är verklig föda och mitt blod är verklig dryck. Den som äter detta bröd och och dricker denna kalk skall leva i evighet”.

Amen.