Första söndagen i fastan

Gen 2:7-9;3:1-7 Rom 5:12-19 Matt 4:1-11

Den ofrånkomliga kampen – och hjälpen

Fastetiden inleds med den väldiga tvekampen mellan Jesus och djävulen. Texter och böner under fyrtiodagarsfastan uppmanar till andlig kamp.

Någon suckar: tänk om man kunde slippa detta tal om kamp och strid. Finns det inte andra vägar och mera avspända villkor? Mycken förkunnelse idag talar ju enbart om tröst, förlåtelse och barmhärtighet. Den säger att vi duger som vi är? Är inte livet svårt nog ändå? Allt är ju ändå till slut en fråga om nåd. De falska profeterna har aldrig svårt att finna lyssnare. ”Allt står väl till.”

Behöver jag berätta vad som händer den som sträcker vapen och lägger händerna i knät? Visheten berättar vad som händer den som inte har lagat läckorna i taket när regnet kommer. Trädgårdsmästaren kan berätta om vad som händer när man inte rensar bort ogräset. Den som inte ror sin båt mot strömmen, glider medströms. Vi vet det, när vi tänker efter. Jesus mildrar inte kampen. Snarare tvärtom.

Ändå rymmer sådan falsk förkunnelse ett visst mått av sanning. Den knyter an till människans äkta längtan efter frid. Jesus har kommit för att ge oss den. ”Kom till mig alla som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila.” Men han älskar oss för mycket för att nöja sig med den ”billiga” nåden. Det är därför han fortsätter: ”Ta på er mitt ok och lär av mig… så skall ni finna vila för er själ”.

Det finns en ond makt i tillvaron. Jesus visste det och gick i närkamp för att besegra den. Konfrontationen var ofrånkomlig. Den onda makten har ockuperat Guds goda skapelse. Därför måste det onda besegras och omintetgöras. ”Guds son har uppenbarats för att utplåna djävulens verk”, säger aposteln. Det är därför naturligt att Satan går till motangrepp och försöker få Jesus på fall, redan från början. Han hade ju lyckats med Adam en gång i begynnelsen, när han med ormens list lurade denne att äta av den förbjudna frukten. Kristus är den nye Adam, sänd av Gud för att reparera den skada som den förste Adam åstadkommit. Adam frestades och föll för frestelsen. Den andre Adam avslöjar listen och består i frestelsen. Då drar sig djävulen tillbaka och låter änglar betjäna Jesus. Det var en etappseger, en förövning till Getsemanekampen, där också en ängel ger honom kraft.

Kunde Jesus frestas? För många tidiga utläggare var detta varit ett problem. Som Guds Son kunde han förvisso inte frestas. ”Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen”, säger aposteln Jakob. Det är som människa Jesus frestas. Hur gudomligt och mänskligt förhåller sig i Jesu person övergår människans förstånd. Vi får nöja oss med Skriftens vittnesbörd och den egna erfarenheten. ”Vi har en överstepräst”, säger Hebreerbrevet, ”som har prövats (frestats) på alla sätt och varit som vi men utan synd”.

Han gav oss inte bara sitt exempel. Han delade våra villkor genom att utsätta sig för våra frestelser. ”Från dig hade han sin frestelse”, säger Augustinus till den troende, och fortsätter, ”från honom har du din seger”. Som vi hörde i andra läsningen: ”en endas lydnad skall göra alla rättfärdiga”. En munkfader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestelsernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Herren som beskyddar oss och hjälper oss?” Så citerar han aposteln Johannes: ”Han som är i er, är större än han (dvs. Satan), som är i världen”.

Därför är det ingen tillfällighet att Psaltarpsalmen 91 ofta dyker upp i fastetidens liturgi. Psalmen talar om ”pesten som smyger i dunklet, om farsoten som härjar i middagshettan”, om ”lejon och ormar, om vilddjur och drakar”. Det är bilder för de olika frestelserna, som ibland kommer listigt smygande (ormen), ibland försöker skrämma (lejonets rytande) eller frestar till leda och uppgivenhet (middagshettan). Men få psalmer talar så mycket om Guds beskydd och hjälp: ”Din tillflykt är Herren, du har gjort den Högste till ditt värn. Inget ont skall drabba dig… Han skall befalla sina änglar att skydda dig var du än går”.

Det är detta bibelord som djävulen citerade när han försökte locka Jesus att demonstrera sin makt och kasta sig ner från tempelmuren. En kyrkofader (Gregorios av Nazians) frågar ironiskt varför han inte citerar också nästa vers om att ”gå fram över lejon och ormar”. Svaret är: Det vågade han inte. Han fruktade att själv bli nedtrampad. Sedan dess är det också Kristi lärjungars kallelse är att ”trampa på vilddjur och drakar”. ”Följ mig”, sade Jesus. Det betyder att göra som han gjorde.

Det första är att lära sig skilja mellan andarna, att genomskåda de missbrukade bibelcitaten och de förrädiska halvsanningarna, avslöja både de krav som lämnar människan ensam i kampen och det förföriska talet om människans svaghet (”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är mänskligt att synda”). Erfarenheten lär oss att skilja mellan legitima behov och själviska begär, mellan trender i tiden och den sunda läran.

Det är inte så komplicerat som det kan låta. Djävulen har ingen fantasi. Det han frestar med är variationer på samma gamla tråkiga tema, det som Jesus frestas av enligt Matteus, ”njutning, ära, makt”. Eller som aposteln Johannes uttrycker så: ”vad kroppen begär (till skillnad från vad den behöver), vad ögonen åtrår (i stället för att med glädje se), vad högfärden skryter med” (i stället för sund stolthet och tacksamhet). Han fortsätter: ”Världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt”.

Det första är att genomskåda. Det andra är att avvisa frestelsen. ”Gå din väg, Satan”, säger Jesus. Inte bli förvånad, men inte heller gripas av rädsla och klenmod, inte underskatta den kraft vi bär på. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob. ”Ingen kan förföras av djävulen om han inte frivilligt överlämnar sig åt honom”, säger en munkfader.

Det andra är att använda de givna verktygen som fastetiden ger oss. Kyrkans fasteregler är beprövade och kloka (Fastemandatet finns utlagt vid kyrkporten och på stiftets hemsida) och lämnar stor frihet åt den enskilde. Det handlar inte om stora ting. Benedictus talar om ”något utöver det vanliga”. ”Låt inte sinnet tyngas ner av omåttlighet”, säger Jesus. Det vi avstår från ges åt de behövande och fattiga. Lägga undan för Palmsöndagens fasteoffer och be om öppnade ögon för de nödlidande. De finns närmare än vi anar.

Ett annat redskap är bön och läsning. Kanske bara återvända till den goda ordning som rostat igen. Sedan kan det vara klokt att tillägga något extra, just under denna tid. Delta i någon gudstjänst utöver det vanliga, eller någon särskild bön för egen del. Att våga be om hjälp mot den svåraste frestelsen.

Det tredje har vi redan sagt. Att lita på Guds hjälp. Den som modigt tar upp striden får löftet: ”Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet”. ”Aldrig misströsta”, inte heller när vi fallit och fallit igen.

Snart skall vi sjunga i prefationen: ”När Jesus besegrade Frestaren lärde han oss att övervinna synden, så att vi kan hålla högtid i renhet och sanning och en gång fira evig påsk i ditt rike”.

Amen.