7 Söndagen under året

3 Mos 19:1-2, 17-18 1 Kor 3:16-23 Matt 5:38-48

Helighet – det enda naturliga

Var fullkomliga och heliga! Uppmaningen kan kännas både ovälkommen och orealistisk. För den som har dåligt självförtroende, är pressad och trött hade väl något annat varit till större hjälp? – Låt oss ändå lyssna. Reaktionen kan bero på fördomar om vad helighet är. Fienden har kidnappat också ordet helighet och får det i många öron att låta som skenhelighet. Varefter barnet kastas ut med badvattnet.

Alla är kallade till helighet. Kyrkan ägnade ämnet ett eget kapitel vid senaste konciliet. Ingen kan lämna över den kallelsen till andra, medan hon själv nöjer sig med att undvika större synder. ”Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud är helig”, hörde vi i första läsningen. Jesus bekräftar det i bergspredikan: ”Var fullkomliga, så som er fader i är fullkomlig”. Allt annat är egentligen under människans värdighet, eftersom hon är skapad till Guds avbild. Den Heliges avbild. Egentligen är helighet det enda naturliga, det som motsvarar människans natur. En helig människa är sig själv. Hon har genomskådat illusionerna, lagt bort kopiorna och blivit original. Helighet är därför i grunden något enkelt. Det är avvikelserna som är onaturliga. Det är människan och synden som krånglar till livet.

Helighet är inte i första hand något moraliskt. De kristna i Korint var inte moraliskt perfekta. Ändå säger aposteln: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Guds tempel är heligt och ni är det templet.” Brevet är adresserat ”till dem som helgats genom Kristus Jesus”. Helighet är i grunden en gåva av Gud. Genom dopet och Andens gåva delar han med sig av sin helighet. Varje eukaristi gör oss heliga, när vi tar emot det heliga. ”Glöm inte din värdighet!”, säger Leo den store i sin julpredikan.

Fortsättningen består i att förbli i denna gåva och att växa i den. Jesus undervisar om det i Bergspredikan. Men redan Mose lag varnade för några av helighetens sabotörer: agg, vrede och hat. Sådana känsloyttringar kan kännas som ”naturliga” reaktioner, rentav lustfyllda, men lusten är kortvarig och slutar i bakfylla och bedrövelse. Benedictus ger sina bröder några hanterliga verktyg: ”Inte ge vreden fritt lopp”. Den som ser sig tillbaka efter ett vredgat utbrott upptäcker ju att det inte var han själv som agerade. Det var en främmande ockupant som tagit över. Vrede är i den meningen onaturlig. Det sägs att hämnden är ljuv. I själva verket blir människan sjuk av den. Benedictus säger att man inte skall ”hysa agg”. Den som ruvar på hämnd upplåter sitt inre för ett gift. ”Inte löna ont med ont”, säger munkfadern vidare. Det kan förvisso kräva självövervinnelse, men är enda vägen till frihet, till ”att bli sig själv”. Att rättvisa skall skipas, får vi lämna åt Gud.

Jesus skärper det när han säger: ”Värj er inte mot det onda”, och talar om att ”vända andra kinden till”. Sannolikt handlar det inte om en kroppslig örfil, utan om en skymf, en förolämpning eller en orättvisa. Det kan ”kännas naturligt” att svara med samma mynt, men då fastnar människan i en ond cirkel. Jesus vill visa vägen ut ur den djävulscirkeln. Cassianus säger att ”den andra kinden” är hjärtats tålamod. Och därför ligger det avgörande i hur människan reagerar i sitt inre. Det kan kräva tid, bön och självövervinnelse, kanske att man reder ut missförstånd när man lugnat sig, men det avgörande är den inre reaktionen. För den som går den vägen är det en befrielse.

Samtidigt är tålamod en beskrivning av att följa Jesus tätt i fotspåren. Han var inte vek och undfallande, ännu mindre feg och rädd. Han gav svar på tal när det gällde sanningen och rättvisan, men i grunden gick han tålamodets väg, hela livet, inte minst mot slutet. Det var den vägen som vände ont till gott och återgav människan hennes sanna natur. När Matteus låter Jesus undervisa om denna väg i Bergspredikan, så sker det i påskens ljus, i vissheten om att Jesus är med den lärjunge som följer honom, alla dagar intill tidens slut. Att tålamod kan kännas svårt för lärjungen beror inte på att kraven är onaturliga, utan på det motstånd som finns i människans hjärta. Det är det motståndet som Jesus kommit för att befria oss från.

När vi ser äkta tålamod hos helgonen, då ser vi att helighet är något naturligt, något som förenklar livet.

Ännu mera gäller det när han säger att vi skall älska våra fiender. Benedictus ger samma verktyg åt sina bröder: ”Älska sina ovänner”. Det kan handla om att stifta frid med sin trätobroder före solnedgången. Paulus säger: ”Hålla fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er”.

Låt mig beskriva några hjälpmedel, i kampen för att älska sina fiender.

Ge inte vrede eller onda tankar något rum i hjärtat. Säg ett bestämt nej till sådana tankar. Tankarna återvänder till det ord eller den handling som drabbade och sårade. Det finns en lust att återvända till just detta. Som när tungan inte kan låta bli att beröra den värkande tanden. Och bakom lusten står viljan. Det är viljan som är delad. Här står den första kampen. Vill jag lyda och följa Jesus? eller vill jag fortsätta att tyst anse mig illa behandlad? Jesu ord är glasklara. ”Älska dina fiender!” Det räcker inte med att avstå från att ge igen i yttre handling, om hjärtat är delat. Jag måste vilja älska den andre. Kärlek är inte att ”tycka om” eller ”känna” för den andre, men att vilja honom väl, att önska honom vad som är gott. Enligt Skriften och fädernas erfarenhet är detta möjligt för en Jesu lärjunge. Jesus frestades, men sade till djävulen: ”Gå din väg, Satan.” Konkret kan man upprepa avsägelsen i påsknattsliturgin: ”Jag tar avstånd från det ondas lockelse”. Jag vill det inte. Kanske måste kampen upprepas många gånger, ty fienden är envis. Men hjärtat är helgat och vigt åt en enda Konung. Alla fiender måste läggas under hans fötter.

Ett andra hjälpmedel är bönen. Jesu ord är klara: ”Be för dem som förföljer er.” Det går inte att både be och hysa agg. Det ena driver ut det andra. Det kan ta tid och kräva sanning i hjärtat. Människan är ju duktig på att bedra sig själv. Kanske säger man med munnen: ’jag är inte bitter’, men det finns där i någon av hjärtats garderober. Vi anar en orygglig lag. Ont kan inte drivas ut med ont. Den som försöker, blir själv fångad i och av det onda. Av hjärtat måste vi önska och be ner Guds nåd och barmhärtighet över våra fiender.

Ett tredje hjälpmedel, det viktigaste: räkna med hjälp. Vänd blicken från oförrätter, självömkan och bitterhet till den gisslade, smädade och korsfäste Jesus. Se honom för din inre blick. Kanske med hjälp av den smärtorika rosenkransen eller genom att gå en korsväg. Sök skydd i hans sår. Stick din hand i hans sida, den hand som annars skulle utkräva hämnden. Uthärda allt ”för Herren”, säger den helige Benedictus.

Motgångar och oförrätter är hans verktyg för att göra dig till medlidare i hans eget lidande för världens frälsning. I detta perspektiv är Jesu ord om att älska fienden ett slags ”missionsord”, en uppmaning att delta i kampen mot ondskans andemakter, med början i det egna hjärtat, det närmaste missionsfältet.

Det som först ser ut som ett hinder, visar sig vara ett privilegium. Något enkelt och naturligt, att förbli i hans barmhärtiga helighet, som barn till den himmelske Fadern.

Amen.