Kyndelsmäassodagen – Herrens frambärande i templet

Mal 3:1-4 Heb 2:14-18 Luk 2:22-40

Att se det andra inte ser

Det var inget uppseendeväckande eller ovanligt, den gången i templet. Som andra föräldrar kom Josef och Maria med sitt barn till templet i enlighet med Mose lag. Till det yttre kunde man inte se någon skillnad mellan deras barn och andras. Eftersom de var fattiga offrade de två duvor. Att den gamle Symeon kommer till templet var heller inte något ovanligt – till att börja med. Men när han tar barnet i sina armar då ser han något som andra inte ser. Han ber en bön, som låter som en aftonbön för hela hans liv: ”Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid… ty mina ögon har skådat frälsningen”. Evangelisten berättar även om en kvinnlig profet, Hanna, som kommer fram och som också ser.

I det vanliga ryms något ovanligt. Symeon ser något som andra inte ser. Evangelisten Lukas berättar det och kyrkan läser evangeliet varje år för att våra ögon skall öppnas. Många har syn-svårigheter.

Varför såg Symeon det andra inte såg? Det står om honom att ”han väntade på Israels tröst”. Denna väntan präglade hela hans liv. Han hade inte gett upp hoppet om att Gud skulle sända den utlovade Messias. De flesta av hans landsmän hade kvar en vördnad för templet och förbundet, men de hoppades inte längre. De hade resignerat och nöjde sig med mindre och fåfängliga ting. Men Simeon väntade. Och Hanna med honom. Hon som aldrig lämnade templet, utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. De levde i hopp och förväntan.

Symeon hade fått det personliga löftet att han inte skulle dö innan han fått se Herrens Messias. Men det gällde inte bara honom. Symeon är inte beskriven som en ”privatmänniska”. Han är beskriven som representant för det utvalda gudsfolket. Ställföreträdande lever han i hoppet om att ”få se Guds frälsning”, som profeten utlovat.

Han är också en bild för kyrkan, det nya förbundsfolket, som ständigt ber att Guds rike skall komma. I varje mässa påminns hon om att hon ”lever i hoppet om saligheten och väntar på Frälsarens Jesu Kristi återkomst”. Vi gör det i denna mässa när vi går i procession med ljuset i våra händer. Kyrkan på pilgrimsvandring genom tiden mot målet. Vi gör det i varje mässa, när vi steg för steg lyssnar och ber oss fram, för att få se Guds lamm på kyrkans altare och ta emot den utlovade i våra händer och på vår tunga, som Symeon tog emot honom i sina armar.

När Josef och Maria bar fram Jesus i templet får Symeon en inre visshet om att också själv gå till templet. Det är Andens ledning. Tre gånger i några korta verser nämner evangelisten Anden. Symeons väntan gör honom inte passiv utan lyhörd. Han försitter inte chansen. ”Släck inte anden”, säger aposteln. Det är Anden som drar oss och öppnar våra ögon.

Det är samme Ande som manar oss att avvisa tröghet och klenmod, att driva ut de onda tankarna med andlig läsning och ofta ge oss hän åt bön. Symeon är därför också en bild för den enskildes kallelse att inte nöja sig med medelmåttighet. Också den rättfärdige faller ständigt i synd, men reser sig i hoppet, och lär sig steg för steg att lita upptäcka den gåva som gavs redan i dopet. De nydöpta kallades i fornkyrkan” för ”de upplysta”. ”Se mot honom och stråla av glädje, sänk inte blicken i skam.” När Symeon håller barnet i sin famn har han inte ögon för något annat, varken för sin fromhet eller för sitt elände. Det är en bild för frälsningen, en bild som andas frid.

Symeon ser inte bara vem barnet är, han ser också vad som skall hända i framtiden. Att barnet inte skall tas emot av alla, utan bli till fall eller upprättelse, till ett tecken som väcker strid. Det är Lukas´ sätt att antyda korset. Detta barn skall inte bara locka fram det bästa hos människor och folk, utan också blottlägga det sämsta, upproret mot Gud och den dåraktiga viljan att hellre leva i sitt eget ljus. Det motståndet kan också drabba den kyrka som vågar tala i Symeons och profeternas efterföljd. Det märkliga i dagens intresse för religiösa frågor är ju att det mesta kan sägas och uppfattas som intressant, bortsett från en konsekvent kristen bekännelse.

Men samma kamp går genom vårt eget hjärta. Ju närmare vi kommer ljuset, desto mera blottläggs de djupare liggande och orena tankarna. Symeon tycks ha genomgått sin luttring. Därför ser han. ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud”. Väktaren får avlösning på sin post. Tjänaren har fullgjort sin tjänst och får gå in i vilan.

Den som ännu är skumögd får tröst och iver att hålla ut. Symeon och Hanna visar att det aldrig är för sent att hoppas. Aldrig misströsta om Guds barmhärtighet, säger Benedictus. ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde”. Ty, och det är evangeliet, den vi söker kommer till oss. Han läggs i våra händer och på vår tunga. Han går upp som ett ljus i våra hjärtan. ”Gud har lyst upp mitt hjärta”, säger aposteln. När och hur – det råder vi inte över. Men vi kan vänta och hoppas. Som Symeon och Hanna.

Om Maria och Josef står det att de förundrade sig över Symeons ord. Inte heller Maria förstod allt från början. Också hon måste gå trons väg. Som också är lidandets väg. Hon står vid korset och får sedan ta emot sin döde son i sina armar. För att dela smärtan och lidandet med alla plågade och lidande. Bilden av Symeon med barnet i sina armar fullbordas av Maria med den döde Sonen i sina armar.

Hon är en bild för kyrkan, som bär fram allt mänskligt lidande i mässans heliga offer. Den renhjärtade ser det kyrkan ser i varje mässa: ”Se. Guds lamm som borttager världens synder.” Symeon hjälper oss att öppna våra blinda ögon: ”Mina ögon har skådat frälsningen som du berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel”.

Amen.