Fjärde söndagen under året

Sef 2: 3 ;3 :12-13 1 Kor 1: 26-31 Matt 5: 1-12a

Port till lyckan

En kyrkport kan vara försedd med en portal. En öppen och välkomnande famn mot besökaren. Portalen smalnar av ju närmare man kommer själva porten. Dessutom kan portalen vara rikt utsmyckad och vacker. Saligprisningarna är en sådan portal. Den öppnar porten till den värld som Jesus kallar himmelriket.

Jesus har gått upp på berget. Han sätter sig ner och börjar undervisa. Det påminner om hur Mose en gång förmedlade Guds lag från Sinai berg. Nu förmedlar Jesus den nya lagen. Matteus har samlat denna undervisning i tre kapitel, den sk. Bergspredikan, men allt möter redan i portalen. Saligprisningarna lockar genom sin skönhet. De gratulerar och lyckönskar, de kallar dem som går in genom porten för saliga. De kan sjungas och upprepas, man blir aldrig mätt på deras skönhet.

Salig och lycklig, orden ligger nära varandra. ”Alla vill vi leva lyckliga”, säger Augustinus, ”och i människosläktet finns det inte någon som inte ger sitt samtycke till detta påstående.” Benedictus kallar till klosterlivet med samma fråga: ”Vem är den som älskar livet och önskar att se goda dagar?” Det är inget okristligt att vilja bli lycklig – om någon trodde det. Människans tragik är att söka lyckan för lite eller på fel ställe. Det är människans djupaste behov, längtan efter en lycka som Jesus kallar salighet. Som Guds avbild bär människan på denna längtan. Det är därför hon är människa, för att leva så att hon når den högsta lyckan. O eviga salighet! O saliga evighet!!

Men sedan skiljer sig andarna. Portalen smalnar när man närmar sig själva porten. Inte alla vill gå in genom den.

”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket”. Att gå in genom porten är att förstå och bejaka sina faktiska villkor som människa. All jordisk rikedom tar slut. Krafterna likaså. Människan kan inte vara sin egen lyckas smed. Hon är totalt beroende av någon annan, av Gud. Allt hon har och är har hon fått som en gåva. I sig själv är människan stoft och aska, en vindpust. Jesus kallar denna insikt för att vara ”fattig i anden”. Jesus öppnar en port för den som bejakar sin djupaste fattigdom, sitt totala beroende av Gud. ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” Det är första steget.

Det andra handlar också om insikt, om att våga se. Människan skadar det liv och de gåvor hon har fått. Det sker genom synden. Hon skadar sig också när hon bortser från sin djupaste längtan och söker lyckan på fel ställe. Det syndaren tror skall ge lycka, slutar i tomhet. För dem som inser detta öppnar Jesus en port. Han lyckönskar dem som sörjer. Men då händer något. Den äkta sorgen över synden blir en port. Trång för den högmodige, men salig för den som går in genom den. ”Saliga de som sörjer de skall bli tröstade”.

Den som smakat lyckan av att vara förlåten har smakat en av himmelrikets frukter, ”sötare än honung”. Men därmed väcks en ännu djupare sorg, sorgen över att inte helt och utan avbrott få leva i denna lycka. En sorg över allt i världen som skadar och trasar sönder Guds goda frukter. Sorgen över att inte själv vara trogen sin insikt. Sorgen över att vara så glömsk och lättlurad. Men själva sorgen förblir en port. ”De som sår med tårar skall skörda med jubel.” Därför var sorgen för de tidiga munkarna ett sätt att inte glömma vad de smakat. De återvann glädjen genom att be om ångerns tårar och uppliva den äkta sorgen över att inte vara i sitt egentliga hemland. Munkarna visste mycket väl att denna saliga sorg är väsensskild från allmän melankoli och depressiv dysterhet. Sådant är fiendens karikatyrer av den äkta varan. Den äkta sorgen, däremot, förblir en port till glädje och lycka. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.”

Också ödmjukheten har sina karikatyrer. Tomma gester och fromma ord. Den verkligt ödmjuke lever i verkligheten, han står i ljuset från Gud. Där får illusionerna det svårare. Där kan han inte förhäva sig. Han behöver inte försvara sig. Han ser och tar emot allt i Jesu efterföljd. Då händer något. Porten för in i ett land. ”De ödmjuka skall ärva landet.” Det är det land som lovats Israels barn. Jesus kallar det Himmelriket. Den ödmjuke har redan sin förankring där. Därför är den ödmjuke svåråtkomlig för angrepp. Demonerna flyr. De får inget grepp om den ödmjuke. ”Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.”

Så växer längtan. Jesus kallar det hunger och törst efter rättfärdigheten. Egentligen talar han om sig själv. Paulus säger att Kristus har blivit ”vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet”. För den ”hungrige” är medelmåttig-het och ljumhet ett gift. Den ödmjuke dras som av en magnet. Till livet i sin fullhet. Hungern och törsten drar henne genom porten ut i friheten. ”Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade.”

Temperaturen i hjärtat stiger. Det kalla och likgiltiga hjärtat blir barmhärtigt. Generositet blir en självklarhet. Det blir en lycka och glädje att ge. ”Det är saligare att ge än att få”. Ingen är så fattig att han inte kan ge ett leende eller ett vänligt ord. ”Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet.”

Längtan stegras ytterligare. Längtan efter att se, att se in i livets källa och upphov, att få se ansikte mot ansikte. Redan Mose bad att få se Guds ansikte. Jesus besvarar den bönen och öppnar porten: ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud”. Det rena hjärtat har befriats från orenhet och främmande ockupanter. Hjärtat har låtit den sanne Konungen inta sin plats. Det rena hjärtat är ett hjärta som älskar. ”Min vän är min och jag är hans.” ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud.”

De renhjärtade stiftar fred. Inte på bekostnad av sanningen och rätten, men på ett märkligt sätt sprider sig den frid de själva bär i sitt innersta. Många helgon har ägt denna förunderliga förmåga att försona och ena, där alla vägar tycktes låsta, stängda och tillfrusna. ”Saliga de som håller/stiftar fred, de skall kallas Guds söner.” De bär ju honom, Guds Son, i sitt hjärta.

Hur vacker och lockande portalen än är, skiljer sig ändå andarna inför den port som Jesus öppnar. Den som nöjer sig med att se på avstånd men inte själv går in, irriteras och störs av den som gör det. ”Han står som en anklagelse mot vårt tänkesätt”, säger Salomos Vishet. Men det är i sin ordning att det går lärjungen som hans mästare. Jesus gratulerar också dem. ”Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.” Världen fortsätter att helas genom detta lidande. Martyrerna är kyrkans bästa utsäde. ”Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen.”

Porten är trång, men det är en port, en port till lycka och salighet. Vem är så dåraktig att han inte vill gå in genom den?

Amen.