2 Söndagen under året

Jes 49:3,5-6 1 Kor 1:1-3 Joh 1:29-34

Var gång detta offer bärs fram

Vi har julen bakom oss. Men läsningarna ger ändå en påminnelse om det vi firat. Första läsningen talar om den gåtfulla Herrens tjänare, som Jesaja profeterat om, som skall bli ett ljus för hednafolken. Evangeliet återger Johannes Döparens vittnesbörd om Jesus enligt den fjärde evangelisten. Johannes-evangeliet har en annan upptakt än Matteus, Markus och Lukas. Det berättar inte några detaljer om Jesu födelse och inte heller direkt om hans dop. Redan i prologen berättas dock om Johannes Döparen. ”Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom.” Hos synoptikerna är Döparen den som bereder väg för Jesus. I Johannes-evangeliet är han den som vittnar. ”Johannes vittnade och sade: ’Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva.’” Det är ingen känsla han berättar om. Han stiger in i vittnesbåset och säger: ”Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.”

Det tyngsta vittnesbördet hör vi när han pekar på Jesus och säger: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”. Med detta uttryck knyter han an till sin föregångare profeten Jesaja. Särskilt till den text om Herrens tjänare som vi känner igen från långfredagen:

Föraktad var han och övergiven av människor”. Han fortsätter: ”Men det var våra sjukdomar han bar… Han blev sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas”. Så växlar han bild. Tjänaren blir ett lamm. Ordet för tjänare kan på hebreiska också betyda lamm. Tjänaren blir ett offerlamm som ger sitt liv. Till slut säger profeten: ”Han bar de mångas skuld och bad för syndarna”. Allt detta finns med i fonden till Johannes vittnesbörd om Jesus: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd”.

Det är därför inte så underligt att vi hör Johannes vittnesbörd i varje mässa. Redan tidigt förstod kyrkan att vittnesbördet hörde hemma, inte bara kring påsken, utan i varje mässa. Under brödsbrytelsen sjunger kyrkan: ”O Guds lamm som borttager världens synder”. I dagens mässa får det en slags förklaring i den bön som bedes över offergåvorna. Först ber prästen:”Herre, skänk oss den djupaste vördnad för dessa mysterier”. Så anges skälet: ”ty var gång detta offer bärs fram blir återlösningen närvarande inför våra ögon”.

Det är kyrkans tro är att de gåvor som bärs fram förvandlas till Kristi kropp och blod. Men det handlar inte bara om en närvaro. Bönen talade om att ett offer bärs fram. Redan när Kristus gav sin kyrka eukaristins gåva antyddes offret. Han sade inte bara: ”Detta är min kropp”. Han sade, ”Detta är min kropp som offras för er.” Redan när måltiden instiftas, kvällen före hans lidande, knyter han ihop måltiden med sitt offer på korset, ja, med både sin död och sin uppståndelse. Församlingens reaktion och svar uttrycker inte bara glädje över måltidens gåvor. Svaret lyder, som vi vet: ”Din död förkunnar vi, Herre, och din uppståndelse bekänner vi”.

Också när den eukaristiska bönen fortsätter handlar det om Kristi påskoffer. ”I åminnelse av din sons lidande som frälser oss, av hans uppståndelse från dödsriket”. Inte heller handlar det bara om att minnas Kristi påsk. Dagens bön över offergåvorna säger: ”Var gång detta offer bärs fram blir återlösningen närvarande för våra ögon”. Inga ord kan uttrycka mysteriet. Korset och den öppnade graven, närvarande inför våra ögon.

Johannes Döparens ord hörs ännu en gång i mässan. Efter brödsbrytelsen visar prästen hostian och säger: ”Se Guds lamm, som borttager världens synder. Saliga de som blivit kallade till Lammets måltid”. Det sista ordet om ”Lammets måltid” är hämtat från Uppenbarelseboken, som ger en vision av den himmelska måltiden, där Lammets offer har nått sin fullbordan. Eukaristin är också ett föregripande av himlen. Hela återlösningen närvarande inför våra ögon.

Mysteriet är inte bara något att se på och betrakta. Offret är verksamt. Det som en gång skedde i Kristi död och uppståndelse görs närvarande med hela sin kraft. Det utför vad orden säger. ”Se Guds lamm som tar bort världens synder.” Eukaristins heliga offer rymmer en frälsande och helande kraft. Det är ett skydd mot ondskan och de synder som begås varje dag. Utan det eukaristiska offret skulle korsets offer tona bort som ett avlägset minne och världen gå mot sin undergång. Kyrkan vågar se en gudomlig pedagogik bakom detta. Människan, också den troende, är glömsk och behöver regelbundet påminnas om Jesu löfte: ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut”.

Men eukaristins välsignelse ges inte automatiskt. De troende måste själva vara närvarande, med både kropp och själ. Den som är andligen frånvarande ser bara det som händer på ytan. Yttre riter, i värsta fall bara hokus-pokus. Därför bereder oss kyrkan under ordets liturgi, så att våra ögon öppnas. Vi blir seende genom att höra och deltagande genom bön om ett rent hjärta.

Kristi offer frambärs genom prästernas tjänst. Men eukaristin är också kyrkans offer. Kyrkan förenar sig med sin Herres offer. De gåvor vi bär fram är symboler för oss själva. Vi förenar våra liv med Kristi överlåtelse till Fadern. Vi följer honom. Och dras till Fadern. Allt bärs fram. Vårt arbete, vår lovprisning, våra sjukdomar och lidanden, allt läggs på patenen och gjuts i kalken. Prästen fortsätter i den eukaristiska bönen: ”Må han fullkomna oss till en evig offergåva åt dig”. Brödet och vinet förvandlas för att våra liv skall förvandlas. Paulus skriver till de kristna i Korint, ”till dem som helgats genom Kristus Jesus”. Kommunikanten blir helig genom att ta emot det heliga.

Eukaristin för oss in i evigheten. In i det rike där de utvalda redan är och ber för oss, anförda av den saliga Jungfrun Maria, den helige Johannes Döparen och alla helgon. Kyrkan kan inte låta bli att be om fred och välgång åt hela världen. Hennes Herre har ju offrat sig för hela världens synder. Också för dem som gått före oss med trons tecken, men som ännu inte är beredda att helt träda in i det gudomliga ljuset.

Augustinus skriver: ”Kyrkan upphör inte att ständigt på nytt bära fram detta offer i altarets sakrament, där det blir klart att i det som hon frambär blir hon själv framburen”.

Om ni är Kristi lemmar då ligger ert mysterium på altaret. Ni mottar er hemlighet. På detta svarar ni ’Amen’, och därmed undertecknar ni det”.

Var gång detta offer bärs fram…

Amen.