1 januari

Maria, Guds Moders högtid

4 Mos 6:22-27 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21

Nyårsönskan

Vad önskar vi oss av det nya året? Det vi önskar och hoppas på präglar oss. Orealistiska drömmar leder till besvikelse. Resignerad uppgivenhet är inte heller hälsosamt. Finns det en både hälsosam och välgrundad önskan?

Ingen vet vad det nya året bär i sitt sköte. Lycka eller olycka, framgång eller motgång, hälsa, sjukdom eller död. Det hör till Guds vishet att vi inte får veta i förväg. Ändå går den troende inte i blindo in i framtiden. Vårt öde står inte skrivet i stjärnorna. Hänger det på att avge goda nyårslöften? Goda avsikter har sin betydelse, men då återstår allt det vi själva inte råder över.

Min nyårsönskan hämtar jag ur dagens första läsning. Där hörde vi den välsignelse som prästen Aron skulle uttala över folket. ”Herren välsigne dig och bevare dig. Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid”. Finns det någon bättre önskan för mig själv, min nästa och för alla människor? Att få leva det nya året under Guds välsignelse.

Vågar vi tro på välsignelse? Är en sådan önskan välgrundad? – Historien är mångtydig och ofta tycks den grym, men hela bibeln vittnar om Guds önskan att ge oss sin välsignelse. När Gud skapat människan står det att han ”välsignade” henne. Det betydde att människan hade allt hon behövde. Hon levde i frid med Gud, med sin nästa, med sig själv och med naturen omkring henne. Men människan vände sig bort från Gud. Hon ville vara sin egen herre. Sedan dess är lyckan bräcklig och harmonin skadad. Förbannelse kom in i tillvaron. Men Gud lämnade inte människan åt sitt grymma öde. Hela bibelns och människans historia handlar om hur Gud finner nya vägar att välsigna människan. ”I din barmhärtighet kom du alla människor till hjälp, för att de skulle söka och finna dig.” (4:e eukaristiska bönen) Abraham fick ett konkret löfte: ”Jag skall välsigna dig… och i dig skall alla släkter på jorden bli välsignade”. Hans söner Isak och Jakob levde i skydd av Guds välsignelse. Jakobs barn, Israels folk, välsignades genom ett förbund med Gud. De fick en lag genom Mose och löfte om ett eget land. Inte ens fångenskapen i Babylonien slutade i förbannelse. De fick återvända till Jerusalem och bygga upp templet på nytt. Profeterna inte bara varnade, de lärde också folket att hoppas på Guds välsignelse.

Guds vilja att välsigna sitt folk når sin kulmen i Sions dotter, jungfrun Maria. Elisabet säger till henne: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor och välsignat det barn du bär inom dig.” Från hennes barn, vår Herre Jesus Kristus, strömmar välsignelse över den heliga kyrkan, och vidare ut över alla som lyssnar till hennes budskap. Aposteln utbrister: ”Han har välsignat oss med all den andliga välsignelse som genom Kristus finns i himlen”. Den aronitiska välsignelsen lovade att Gud skulle ”vända sitt ansikte till oss”. Det är julens välsignade gåva. Gud har vänt sitt ansikte till oss genom att sända sin älskade Son, Guds sanna avbild. ”Den som har sett mig, har sett Fadern”, säger Jesus. Hans ansikte föregriper den slutliga välsignelsen i himlen, att få se honom ansikte mot ansikte.

Hur kommer Guds välsignelse till uttryck här i tiden?Om Job står det att Herren, efter alla hans plågor, välsignade honom med får och kameler, oxar och åsninnor, med många barn och med ett långt liv. I Gamla Testamentet är Guds välsignelse ofta så konkret och materiell, medan NT mera talar om andliga gåvor. Den största gåvan, vänskapen med Gud, visar att de jordiska gåvorna inte är det viktigaste. Den troende vet att hon är på väg till sitt riktiga hemland, himlen. Därför söker hon inte förtvivlat efter jordisk välsignelse. Ändå blev Gud själv människa i Marias son. Kristus levde i den judiska tron, där välsignelsen omfattade hela tillvaron, både materiellt och andligt. Kyrkan tvekar därför inte att välsigna både hus och bilar, husdjur och bilder. ”Allt som Gud har skapat är bra”, säger aposteln, ”det blir helgat genom Guds ord och genom bön”.

Det är kyrkans och de kristnas uppgift att välsigna, att med sin bön ”dra ner” Guds goda gåvor över världen och medmänniskan. Påven välsignar ”staden och världen”, urbi et orbi. På flera språk betyder ordet välsigna att ”tala goda ord” (lat. bene-dicere, eng. bene-diction). ”Välsigna dem som förföljer er”, säger aposteln, ”välsigna dem och förbanna dem inte”. Prästen välsignar församlingen, abbedissan sina systrar, de äldre de yngre, föräldrarna sina barn. Det är en uppgift för varje kristen. Att tala goda, välsignande ord över maten och till sin nästa, rentav ibland säga: ”Gud välsigne dig”. Också prästen blir tacksam när han får en välsignelse av en frimodig lekman.

Klosterlivet är fyllt av välsignelser. Den som skall börja en tjänst får en särskild välsignelse. När man skall göra en resa blir man välsignad. Ett av straffen för förseelser är att inte få maten välsignad. Munken ber om gästens välsignelse när han möter denne. Den äldre välsignar den yngre. Den som förargat en äldre broder skall stilla dennes upprördhet genom att kasta sig till marken och göra bot, ”till dess upprördheten lagt sig genom välsignelsen”. Hela livet dras in under Guds välsignelse.

Redan den aronitiska välsignelsen rymmer en process och utveckling. Den kan samlas i tre ord: skydd, nåd och frid. Det första är skydd. ”Herren välsigne dig och bevare dig”. Därför ber kyrkan denna nyårsdag särskilt för alla dem som lever under krigets förbannelse.

Det andra är bönen att Gud skall vara oss nådig. Ofred börjar i människans hjärta, där förbannelsen har sin rot. Det som hindrar nåden är att människan stänger sig i oförsonlighet och ovilja att förlåta och att bli förlåten. Herren är en nådig Gud. Han vill ingenting högre än ge oss sin nåd. Att avvisa nåden är att fastna i förbannelsen.

Det tredje är frid, människans djupaste behov och längtan. Jesus säger: ”Kom till mig ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila”. Till sina apostlar säger han: ”Min frid ger jag er”.

Den aronitiska välsignelsen når sin fullbordan i Kristi frid och hans välsignelse möter vi tydligast i den heliga eukaristin. Aposteln talar om ”välsignelsens kalk”. Eukaristin är Faderns välsignelse över sina barn, Sonens eviga offer av sig själv, som försonar och förenar oss med Gud och med varandra genom den helige Ande.

Samtidigt är eukaristin kyrkans tacksägelse, de troendes svar på Guds välsignelse. Ordet välsigna syftar inte bara på Guds gåvor, utan används också om människans tacksägelse och lovsång. Därför kan bibeln och liturgin också tala om att välsigna Gud. ”Vi lovar dig, vi välsignar dig…”, sjunger vi i varje mässa.

Detta är julens saliga byte. Gud ger sin välsignelse åt oss, för att vi skall välsigna honom och vår nästa. Så att hela livet blir välsignat och präglat av tacksägelse. Också när prövningar drabbar. I Kristi gemenskap kan också det svåra förvandlas till välsignelse. Oro och bekymmer för vad som skall hända i framtiden kan förvandlas till hopp och tillförsikt. Inget kan skilja den troende från Guds välsignelse.

På jorden började detta i Maria, den välsignade, och därför ber vi över gåvorna i denna mässa: ”låt nådens verk, som tog sin början i Maria, nå sin fullbordan i oss”.

Så blir det vår nyårsönskan, både för oss själva och för hela världen, att be om och önska varandra Guds välsignelse för det nya året.

Amen.