Söndagen efter jul – DEN HELIGA FAMILJEN

Syr 3:2-6,12-14 Kol 3:12-21 Matt 2:13-15,19-23

Familjen – hotad och ändå trygg

Josef, barnet och Maria – så konkret och så bräckligt. På denna lilla familj hänger fortsättningen av Guds frälsningsplan. Guds plan att frälsa människorna har enorma dimensioner. Dess förberedelse i Gamla Förbundet är fylld av dramatik: befrielsen ur Egypten, lagen på Sinai och erövringen av det utlovade landet, krig och tempelbygge, kungar och profeter – nu har allt koncentrerats och hänger på dessa tre: Josef, barnet och dess moder.

Den lilla familjen är hotad av Herodes och hans knektar, av nattkyla och hunger, den är utlämnad flyktingens ovissa villkor. Med ett penndrag hade ondskan kunnat kullkasta hela planen – om inte familjen hade stått under Guds ledning och beskydd. Det är inte underligt att den fromma fantasin, t.ex. vår egen Selma Lagerlöf, har broderat ut vad som hände under flykten till Egypten, hur djuren faller ner och tillber barnet i moderns famn, hur palmerna böjer sig för att göra sina frukter åtkomliga för Josef. Alla vilda djur och all boskap, alla fruktträd och cedrar skall ju, enligt psalmisten, lova Herrens namn. Men evangelisten Matteus är nykter och kärv. Han skriver inte legend utan frälsningshistoria, och nu vilar hela det fortsatta evangeliet på dessa tre. Frälsningsplanen är lika väldig som de tre aktörerna är hotade och värnlösa.

Ändå är de inte passiva statister. Huvudansvaret i detta skede vilar på Josef. Maria nämns inte med sitt namn, bara som ”barnets mor”. Nu är det till davidsättlingen Josef som Herrens ängel talar. Med en tydlig befallning i drömmen att fly till Egypten, för att rädda barnet och dess mor undan den hotande faran. Josef tycks inte ha tvekat. I skydd av nattens mörker bryter de upp. Josef kräver inga garantier om skydd. Några reseförsäkringar fanns inte att teckna. Inte heller får han i förväg veta hur länge han skall stanna i Egypten. ”Stanna där tills jag säger till dig”, lyder anvisningen. Han förblir beroende av Guds fortsatta vägledning. Men det som i förstone kan tyckas ovisst, är grunden till den verkliga tryggheten. Det enda som krävs är att han förblir vaken för att höra – och beredd att lyda vad han hör. Josef är lyhörd och lydig. I honom skymtar den sanne munken fram, den som, enligt den helige Benedictus, ”med lydnadens snabba steg” uppger den egna viljan och lyder, inte ”ängsligt, söligt och ljumt”, utan ”med glatt hjärta”, av kärlek till Kristus.

Josef måste ha haft den gåva som aposteln talar om: ”Låt Kristi frid råda i era hjärtan”. Evangelisten Matteus har ju tidigare berättat att Josef var ”rättfärdig”. Han hade aldrig kunnat fullgöra sin uppgift, om han inte redan ägt denna frid i sitt hjärta. Den frid och inre samling som inte är trög och vacklande, men heller inte styrs av egna planer och ambitioner. Den frid som är stilla nog att lyssna och beredd att låta sitt handlande formas av det han hör. Som aposteln uttrycker det: ”Låt allt ni gör i ord eller handling ske i Herren Jesu namn”.

Genom denna tysta lydnad sker något som övergår allt vad människor kan åstadkomma. Ondskan kommer på skam. Den värnlösa familjen undgår de hotande farorna från Herodes och hans knektar. Och det var inte vilket anslag som helst. Bakom Herodes och hans förvridna vilja att röja en potentiell konkurrent ur vägen skymtar den kosmiska drake som enligt bibelns sista bok ”stod framför kvinnan som skulle föda, för att sluka hennes barn när hon födde det”. Men med Josefs lydnad som redskap låter Gud ondskan komma på skam.

Samtidigt sker därigenom något mera än att denna konkreta familj blir räddad. Det är ingen tillfällighet att Josef får fly till Egypten. Matteus hänvisar till ett ord från profeten Hosea: ”Från Egypten har jag kallat min son”. Evangelisten påminner oss därmed om hur Gud en gång befriade hela sitt folk ur slaveriet i Egypten, dit det hade förts av en annan Josef. Denna Guds stora befrielse av sitt folk, som redan av profeten kallas ”min son”, skall nu fullbordas och bli en befrielse av hela den mänskliga familjen. Den befrielsen når sin kulmen när Jesus frivilligt låter sig föras ner i döden och uppstår från de döda. Befrielsen ur det andliga Egypten. Jesusbarnets räddning ut ur Egypten ger därför en föraning om hans död och uppståndelse, och profetordet blir ett ord till hela den mänskliga familjen och var och en av oss, vi som genom tron har blivit ”Guds söner”: ”Ut ur Egypten har jag kallat min son”.

Det som händer Josef, barnet och dess mor är därför en bild för varje familj och hela kyrkan på dess vandring genom tiden. Som en kyrkofader uttrycker det: ”förföljd av världen, men tröstad av Gud går kyrkan fram på sin pilgrimsvandring”. Hon bär det nya livet i sin mitt och har uppgiften att vårda och skydda det så att det kan växa till. Ständigt hotas det, men tron förlitar sig hela tiden på Guds oryggliga frälsningsvilja.

På samma sätt får vi se på både familj, kloster och på hela kyrkan. Ondskans hot och anslag är en realitet, som inte skall förvåna oss. Men Guds frälsningsvilja är starkare, trots att den gör sig beroende av bräckliga, mänskliga redskap. Redskapen, inte minst familjefäderna – vad skulle inte ske om Josef blev deras förebild? – men också var och en i sin uppgift och kallelse, är kallade att som Josef lyssna och lyda i tro, ständigt förnya och fördjupa vår förtröstan på den orubbliga frälsningsplan som vi är indragna i och som vi nu bekänner oss till.

Amen.