30 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Syr 35:15b-17,20-22a 2 Tim 4:6-8,16-18 Luk 18:9-14

Vem söker ödmjukheten?

Hur många vill vara ödmjuka, ens bland de kristna? Hur högt står ödmjuk­heten i kurs? Jag misstänker att den inte hör till det mest eftertraktade. Ibland kan någon som tar för stor plats få rådet att bli ”lite mera ödmjuk”, men då är det ett råd till and­ra. Hur många önskar själva att bli mera ödmjuka?

Situationen är inte ny. Ödmjukheten har sällan varit populär. Den föraktades i anti­ken och i vår egen tid har den länge varit i vanrykte. Mycket för att den är så miss­för­stådd. Ka­ri­katyrerna är legio. Ödmjukhet förväxlas med den s.k. jantelagen eller med from­ma gester och ord. Filosofer har betecknat den som slavmoral. Psykologer har varnat för att öd­mjuk­het kan ge näring åt dålig själv­känsla och lägga en blöt filt över både glädje och fri­modig­het.

Därför är det förvånande att läsa vad fäderna säger om ödmjukhet. De talar om den som en väg till kraft, glädje och frihet. Man gnuggar sig i ögonen och undrar om vi talar samma språk. Har ordet helt förlorat sin gamla innebörd? I en öd­mjuk män­niska, säger de, sjunker sorgerna undan. Den ödmjuke berörs inte av motgång­ar och går inte i däck för kritik. Den ödmjuke tycks kunna tacka också för motgångar och o­rättvi­sor. Han har en märklig förmåga att finna sig i sitt öde och kan i all yttre turbulens be­vara en djup frid. Des­sa lärare hävdar att det inte finns något andligt problem som inte har sin lös­ning i ödmjuk­he­ten. Den som har funnit ödmjukheten, påstår de, har besegrat sina andliga fien­der. Vad är detta? Man är böjd att avfärda det som överdrifter. Men så märker man att de talar av erfarenhet. De tycks ha täckning för sina ord.

Hur reagerar den som hör detta? Några skakar på huvudet. Något sådant finns inte. De har en bestämd uppfattning om ödmjukhet, präglad av dåliga lärare och d:o erfa­ren­heter. De har gjort upp räkningen med ödmjukheten och lagt den åt sidan. En an­nan suc­kar och tänker att det nog bara gäller en utvald liten skara. – Predikantens förhoppning är att några ska bli åt­min­stone lite nyfikna. Att det skall väckas en längtan efter ödmjukhetens märkliga gåva. Ty en gåva är det, lika lätt att missförstå som vår Herre själv. Han som blev ett mot­sägelsens tecken. Ödmjukheten lär vi i hans fotspår. ”Ha samma sinnelag som Je­sus, han som ödmjukade sig”, säger aposteln. Vi bad i kollekt­bö­nen om att växa i tron, hoppet och kärleken, de tre högsta gåvor­na. Öd­mjukheten är ett koncentrat av alla tre, men förmodligen lättare att missförstå. Den är en andlig gåva som människan kan be om och steg för steg upptäcka.

Att det är en gåva hör vi i evangeliet. ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Något hände med tullindrivaren. Något oväntat. Allra minst han själv hade väntat sig något. Möjli­gen fanns det ett liten gnutta hopp i honom. Konkret och åskådligt ställer evangelisten Lu­kas de två tempelbesökarna inför våra sinnen. Vi kan både se och höra dem. Farisén tac­kar Gud för att han inte är som de andra, inte som de syndare han ger exempel på. Han räk­nar upp alla sina goda gärningar. Tullindrivaren vågar inte ens lyfta blicken mot himlen, u­tan slår sig för bröstet och säger: ”Gud, var nådig mot mig syndare”. (Också gesten att ”slå sig för bröstet” har ju vänts upp och ner och kan idag användas för att visa hur bra man är.)

Liknelsen är bekant. Vi vet att farisén är en skenhelig hycklare och en karikatyr på fromheten. Vi vet att han är högmodig. Vi vet också att tullindrivaren är ett föredöme i öd­mjukhet. Den helige Benedictus hänvisar till honom i slutet av kapitlet om ödmjukheten i sin regel. Vi kan rentav känna igen de två rollinnehavarna i människor vi känner. Ibland tycks beskrivningen stämma ganska väl. Men då har vi knappast lyssnat färdigt. Liknel­sen är inte given för att vi skall sätta etikett på de andra. Liknelsen är Kristi ord till den som lyssnar. Då som nu. Och den som lyssnar, med honom eller henne händer det något. An­tingen stänger han till, blir förhärdad och går han ut från kyrkan med samma fördomar som han kom dit. Eller går han ut förvandlad, ”rättfärdig”, som Jesus säger.

Det tragiska med farisén är hans blindhet, trots alla hans fromma gärningar. Han var helt över­tygad om att han var en rättfärdig människa. Han såg inte själv sitt hyckleri eller sitt förakt för de andra. Han visste i teorin att högmod var nå­got avskyvärt, han kunde sä­kert hålla föredrag om det, men han var övertygad om att det inte gällde honom själv. Tull­indrivaren däremot såg sitt elände. Han hade självkännedom. När han kallade sig själv för syndare var det inga fromma fraser. Han talade sanning.

Fariséns blindhet avslöjas av att han jämför sig med andra, men inte ser sig själv i lju­set från Gud. Det ljuset hade han vant sig vid att bortse från. Han kunde rikta det mot and­ra, men själv gick han alltid fri. Han utförde förvisso många goda gärningar. Det han säger om sig själv är inte lögn. Han spelar på de riktiga tangenterna, men hela pianot är ostämt. Fäderna sä­ger att högmodet förstör allt annat som människan gör. Han går från temp­let lika blind som han kommit.

Tull­indrivaren, med honom hade det hänt något. Något som drev honom till templet. Han kunde inte längre fly från sanningen. Han skinnade den fattiga lantbefolkningen på de­ras pengar, när dessa förde sina varor till staden för försäljning. Det är inte svårt att hitta moderna exempel på sådant. Politiker eller andra som skor sig på allmänna medel. Men evangeliet stannar inte i indignation över andras mo­ra­liska förfall. Evangeliet riktar sig en­vist till den som lyssnar. Det är inte de andra det gäller. Fa­ri­sén var upprörd över tullindri­varens synder. Andra blir upprörda över ”fariseism” och skenhelig­het, och tänker tyst: jag gör mig inte bättre än jag är, jag är åtminstone inte skenhelig. Men där­med går de i sam­ma fälla som farisén fastnat i. Och inget händer med dem själva. Men med tullindrivaren hade något hänt. Han hade vågat se sig själv i spegeln. Hur han såg ut i Guds ögon.

Det är det första steget. Att våga se. Att våga se sig själv i ljuset från honom som ska­pat oss till sin avbild. Till att återspegla hans renhet och helighet. Sluta trösta sig med att man inte är sämre än de andra. Inte förklara bort eller skylla på omständigheterna. Be­ne­dikt kallar detta första steg på ödmjukhetens väg för gudsfruktan. Insikten om att Gud ser och känner mig, inifrån och ut. Den ödmjuke vågar gå in i detta ljus. För att också själv få sina ögon öppnade. ”I ditt ljus ser vi ljus”. De andliga fäderna säger: Den som vill lära kän­na Gud måste lära känna sig själv. Att fly från självkännedom är att fly från Gud. På den flyktvägen blir syndabekännelsen allt tomma­re på innehåll medan självbedrägeriet växer. Det lägrar sig ett grådis och en trött­het över hela livet. Kan­ske blir man fortfarande indigne­rad över andras svagheter, men det eg­na livet bär ingen frukt.

Det andra steget är att göra som tullindrivaren gjorde. Han gick till templet och bekände den san­ning han sett. Han flydde inte i rädsla. Han måste ha ägt en gnutta hopp om Her­rens barmhärtighet. Hans insikt blir en bön: ”Gud, var nådig mot mig syndare”. Be­ne­dikt beskriver det i ödmjukhetens femte steg: ”att i ödmjuk bekännelse och utan att dölja något uppenbara… alla onda tankar som stiger upp i hjärtat”.

Det är så enkelt. Men den högmodige skjuter på det och hittar alla slags ursäkter. Och när tiden går vågar hon till slut inte tro att det finns någon hjälp. Men tullindri­va­ren gick. Han misströstade inte om Guds barmhärtighet. Han sade som det var. Och bad Gud om förbarmande.

Resten gör Gud. Utan att vi i förväg vet hur. Vi tänker att vi kan det här med förlåtelse. Precis som många gjort upp räkningen med ödmjukheten. Men tullindrivaren visste inte vad som skulle hända när han kom till temp­let. Och liknelsen låter oss inte veta något om det. Det enda Jesus säger är: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Ödmjukheten är vägen in i en ny värld. Vä­gen in i Kristi kraft, han som själv ödmjukade sig och blev upp­höjd. I upprättelsen av tullindrivaren ligger hela evangeliets kraft. Männi­skan föds på nytt och Kristus tar gestalt i henne. Det vi inte kan, det kan Gud. Han inte bara förlåter syn­der­na. Han driver ut räd­slan och vanmakten, trögheten och trötthe­ten och alla andra fiender. Och bereder väg för både saktmod och frimodighet, och framför allt för kärleken. Fäderna vittnade att den som finner ödmjukheten bese­grar sina andliga fien­der.

Låt oss lägga av våra fördomar om ödmjukheten och följa fädernas råd: be om Kristi ödmjukhet.

Amen