19 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Vish 18:6-9 Heb 11:1-2, 8-19 Luk 12:32-48

Grund för hoppet

Utan hopp kan människan inte leva. Till de svåraste samhällsfenomenen hör det faktum att så många ungdomar skadar sig eller tar sina liv. De har inget hopp längre. De flesta har sitt hopp till något bättre i detta livet. Vårt kristna hopp säger oss att det goda skall segra över det onda, rättfärdighet över orättfärdighet. Vi ber i hoppet – men vad har vi för grund att att tro det lönar sig? Vi mödar oss att leva rätt – men i söndags hörde vi Predikaren säga att det går den orättfärdige som den rättfärdige. Alla människor har något slags hopp. Den kristne lever ändå i hoppet att Gud skall få det sista ordet, inte kaos och upplösning. Men det kunde ju vara en dröm? Paulus säger att då är de kristna de mest ömkansvärda av alla människor. Vad finns det för skäl att hoppas?

Hebreerbrevet säger: Tron är grunden för det vi hoppas på. Men tro uppfattas ofta som något vagt och obeständigt. Som kan fylla sinnet med glädje, men som nästa dag kan vara borta. Tro uppfattas som en känsla. Hebreerbrevet måste mena något annat. Kan tron vara en grund, något stabilt, som ger skäl för ett fast hopp? Den första läsningen talar i den riktningen. Den beskriver israeliternas hopp inför uttåget ur Egypten. Den säger att de i förväg visste och hade en trygg förvissning om de rättfärdigas räddning och fiendernas undergång. Det är samma hopp som Jesus ger sina lärjungar när de ser in i framtiden för den kristna församlingen, en liten skara i ett stort folkhav: ”Var inte rädd du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket”.

Också katekesen säger att tron är ”säker”. Trons visshet beskrivs som ”säkrare än det ljus som fås av det naturliga förnuftet”. Det är förvisso en utmaning för den dominerande filosofin, som hävdar att endast vetenskapen ger tillförlitlig kunskap. Hur kan tron vara säker och viss? En blind känsla ger förvisso inte säkerhet. Inte heller bygger trons visshet på det egna förnuftet, som kan ta fel. Inte heller på egen kunskap, som förblir begränsad. Hur kan då tron vara säker och vara en stadig grund för hoppet?

Vissheten har sin grund i vad tron är. Tron är inte en känsla. Den troende tar inte pulsen på det som finns i henne själv. Tron öppnar sig för det som är större. Tron är människans bejakande av vad Gud själv har uppenbarat. Tron bygger inte på en känsla, utan på Guds egen auktoritet. Och Gud kan inte ta miste eller föra oss vilse. Gud talar sanning. De israelitiska fäderna hade fått sin förvissning, eftersom de litade på vad Gud med ed hade lovat Abraham. Deras subjektiva känsla kunde vackla, och skulle ofta göra det, men när de kom till besinning visste de att tron vilade på något stadigare än den egna känslan. Därför kan Hebreerbrevet säga att tron ger visshet om det vi ännu inte kan se. Skulle vår Herre inte mena vad han säger? Skulle han bedra oss, han som kallar sig Sanningen? Att bejaka tron är inte att drivas av en blind inre rörelse. Därför är tron en förnuftig sak, det förnuftigaste av allt. Förnuftet bejakar vad Gud själv har uppenbarat. Det som Gud har uppenbarat är hans Son. Inledningen till samma brev kallar honom ”utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen”. Evangelisten Johannes kallar honom Logos, vilket betyder förnuft, mening, tanke, sanningen med stort ”S”. Denna sanning är förmedlad till oss genom hans apostlar, som var trovärdiga vittnen och vars lära förvaltas av hans heliga Kyrka.

Dessutom ville Gud att denna sanning skulle stödjas och åtföljas av yttre tecken: Kristi och helgonens undergärningar, profeternas utsagor, kyrkans utbredning och helighet, hennes fruktbarhet och inre styrka. Fienden påminner så ofta om Kyrkans brister, att vi lätt glömmer hennes förunderliga kraft genom tiderna. När tron vacklar i en världsdel, så växer den i andra. Martyrernas mod är sådana stödjande tecken. Det märkliga är ju inte bara att de höll ut under de svåraste plågor. Vittnesbörden säger att de gjorde det med glädje. Lärd som olärd. Åldringar och barn.

Elfte kapitlet i Hebreerbrevet berättar om en lång rad av sådana troshjältar i Gamla Förbundet. Dagens avsnitt handlar om Abraham. Han trodde på och lydde den kallelse han fick, kallelsen att bryta upp från sitt land utan att veta vart han skulle komma. Det var inte en blind subjektiv känsla som drev honom. Han litade på och lydde den Gud som själv är trofast och rättfärdig. Tron gav Abraham del av Guds egen trofasthet. I tro fick han kraft att avla barn, fast han, liksom Sara, var överårig. Författaren ser också Sara som ett trons vittne, trots att Första Moseboken berättar om hennes tvivel, när besökarna vid Mamres terebintlund lovade att hon skulle föda en son. Hon och Abraham är föregångare till jungfrun Maria. Elisabet säger om henne: ”Salig är hon som trodde”. Tron drar till sig de gåvor som Gud vill ge oss. Inför eukaristin ber vi: ”Se inte till våra synder utan till din kyrkas tro”.

Det är denna tro som evangeliet beskriver. Den lilla hjorden får löftet att ärva Guds rike. Den första kristna församlingen var liten och utan yttre maktresurser. Jesus var ensam på korset. Men från denne korsfäste och från hans kyrka går det fortfarande ut kraft som sprider sig över hela jorden och genom alla tider. Liksom Abraham är denna kyrka beredd att bryta upp och bo i främmande land. ”Fäst upp era kläder”, säger Jesus. Det var uppmaningen till israeliterna när de skulle bryta upp från Egypten. Orientalen hade vida kläder som hindrade snabb rörelse. Egypten står för denna världens lockelser och laster. ”Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga.” ”Håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma”. Aposteln säger: ”Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga l lidandet och ihärdiga i bönen.”

Hoppet gäller både i det lilla och i det stora. Hoppet om bönhörelse i nöd, egen och andras. Hoppet om förlåtelse. Hoppet om kraft i svagheten. Hoppet ger oss del av det vi hoppas på.

Utan Gud är livet en dag som slutar i natt. Med Gud är livet en natt, som mynnar ut i morgonen till en dag utan slut. Tron är grunden för det vi hoppas på. Därför bekänner vi nu vår allraheligaste tro och låter brödet från himlen stärka oss i hoppet.

Amen.