KRISTI KROPPS OCH BLODS HÖGTID

1 Mos 14:18-20 1 Kor 11:23-26 Luk 9:11b-17

Närvaro, offer och helande

Dagens katolska högtid sammanfaller i år med nationaldagen. Vi tackar Gud för att få leva i ett fritt land och vi ber att fred, rättvisa och solidarisk gemenskap skall råda både för dem som har sina rötter i vårt land och för alla som här söker trygghet, gemenskap och en framtid, som de inte fått i sitt eget land. Man kan dock fråga sig om den 6 juni ger oss de historiska skälen att fira en nationaldag?

Dagens kyrkliga fest, Kristi kropps och blods högtid, kunde kallas hela Guds folks nationaldag, det folk som sträcker sig över alla nationella och historiska gränser. Vår tro är att Gud blev människa i Jesus Kristus. Men detta människoblivande avslutades inte med Jesu jordeliv. Det fortsätter i kyrkans liv, med källa och kulmen i Kristi kropps och blods sakrament. Det fortsätter som närvaro, offer och helande.

Gud blev närvarande i Marias son. Han slog upp sitt tält ibland oss, som evangelisten Johannes säger. Under 30 år levde han denna fördolda närvaro i Nasaret, utan att man till det yttre kunde märka det. De som kände honom trodde att han var snickaren Josefs son. Ändå var han från början Emmanuel, Gud med oss. Varje katolsk kyrka är ett tecken på denna närvaro. Den brinnande lampan vittnar om den. Den troende visar tabernaklet sin tro och tillbedjan. I eukaristin vilar den fördolde men sanne Guden på altaret som barnet en gång gjorde i Betlehems krubba. Vi tillber honom på samma sätt som herdarna och de vise männen gjorde. Hans ständiga närvaro i kyrkan fortsätter på ett sätt som motsvarar hans första fördolda närvaro på jorden.

Under några korta år utförde han det verk som Fadern sänt honom att utföra, med kulmen i offret på Golgota. Där gav han sitt liv för sina vänner, för att försona och förena oss med Gud och med varandra. Hans offer togs emot av Fadern. Han uppväckte honom från de döda. Detta var det budskap som apostlarna förkunnade. Budskapet spred sig i hela den dåtida världen. Det togs emot i tro. Men förkunnelse av budskapet var inte allt som den unga kyrkan gjorde. Hennes Herre hade också gett budskapet en konkret och synlig form. Före sin död instiftade Jesus sin kropps och sitt blods sakrament. Han befallde sina apostlar att ”göra detta” till hans åminnelse. I dagens kollektbön ber vi: ”I detta sakrament har du lämnat oss en åminnelse av ditt lidande.” Andra läsningen ger oss den äldsta berättelsen om detta. Paulus säger att han tagit emot det av Herren och fört det vidare. Det är den heliga traditionen. Till Jesu befallning hör något djupt mänskligt: Gör detta till minne av mig. Minnet hör till människans dyrbaraste utrustning. Trots att tiden går och hon själv förändras kan hon i minnet gå tillbaka till det som hänt tidigare i livet. I sitt minne bär hon med sig hela sitt liv. Hon kan se på ett fotografi av sig själv som barn och säga: det är jag. Därför är det också så smärtsamt när minnet sviktar. Utan minne vet människan inte längre vem hon är eller vart hon är på väg.

Också ett folk behöver ett friskt minne. På engelska talar man om memorial days. Då minns man det folket har gemensamt, folkets hjältar och viktiga händelser i det förflutna. Sådana nationaldagar kan skapa en sund gemenskap i ett folk. Därför hade man önskat ett lämpligare val som nationaldag än den vi har fått i vårt land, men det är en annan historia.

Också kyrkan har ett kollektivt minne, som hon firar i den heliga eukaristin. Hon firar den för att inte glömma. Utan den konkreta eukaristin skulle budskapet förflyktigas till teorier och allmän andlighet. Kyrkan tar till sig varningarna till Israels folk: ”Akta dig för att glömma Herren din Gud.” Den som glömmer sin Herre kan inbilla sig att Herren har glömt henne. Trots att redan profeten har sagt: ”Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött? Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig.” Men vi måste vårda vårt heliga minne. Den som slarvar med det faller snart i glömskans synd.

Eukaristin påminner oss inte bara om Kristi närvaro, utan också om hans offer. Inte bara som något förflutet, utan som något närvarande. Det skiljer kyrkans minne från alla sekulära minnesdagar. Från äldsta tid har eukaristin kallats offer. Kristus antyder det själv när han instiftade måltiden, ”detta är min kropp som offras för er”. Den sista måltiden föregrep offret på Golgota. Eukaristin gör detta offer närvarande. Det upprepas inte, men det fortsätter. Ungefär som en symfoni, som fullbordats när kompositören skrivit den sista noten, men som är närvarande och ”fortsätter” varje gång den uppförs. Det är inte prästen som offrar. Den egentlige celebranten är Kristus själv. Prästen lånar sina händer och sin röst åt honom som nu är evig Överstepräst och ständigt bär fram vår sak inför Fadern i himlen.

I första läsningen möter vi en präst i Salem – innan det hade blivit Jerusalem. Hans namn, Melkisedek, visar att han också var kung. I Gamla Testamentet möter han bara på två ställen, här och i en psaltarpsalm. Han frambär ett offer av bröd och vin till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare. Offret är också en måltid, som han inbjuder Abraham att delta i. Abraham ger denne präst tionde av allt, vilket judiska utläggningar haft svårt att förklara. Hur kunde den förste patriarken ge tionde till någon som inte ens hörde till Israels folk? När psalm 110 i psaltaren talar om den kommande Messias anknyter den till denne gåtfulle prästkonung: ”Du är präst för evigt i Melkisedeks efterföljd.” Hebreerbrevet ser i Melkisedek en förebild till det Nya Förbundets överstepräst, vår Herre Jesus Kristus. Han gör alla tidigare offer överflödiga. Han är både präst och konung. Hans förbund omfattar alla folk. Abraham gav honom tionde. Han måste alltså vara större än patriarken själv. Han frambar bröd och vin, symboler för den ädlaste samverkan mellan jordens frukt och människans arbete. I den första eukaristiska bönen påminner kyrkan om denne Melkisedek, vars offer av bröd och vin förebådar det nya förbundets eukaristiska offer. I psalm 110 hör vi hur alla fiender skall läggas under denne Konungs fötter. Eukaristin samlar upp både natur och historia och pekar fram mot alltings fullkomning.

Eukaristin är både närvaro och offer. Den fortsätter Jesu jordiska närvaro och offer, till dess han återkommer. Det är därför tillbörligt att inte bara hans närvaro utan också hans offer skulle vara i ständig åminnelse för hans folk.

Men eukaristin är också kommunion. Före kommunionen säger de troende: ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg blott ett ord så blir jag helad”. Detta är en fortsättning av vad Jesus gjorde under sitt liv – före Golgota. Han botade sjuka, mättade hungrande, upprättade de betryckta, gav förlåtelse och hopp, uppväckte döda. Kommunikanten ber att bli helad för alla sina brister.

Inget annat sakrament är så hälsobringande, säger en av kyrkans lärare. I eukaristin renas vi från synderna, här växer dygderna och själen mättas med en mängd nådegåvor. Ingen kan tillräckligt beskriva detta sakraments sötma. Man dricker Andens ljuvlighet ur själva källan. Kommunikanten blir delaktig av det som Kristus gjorde för alla dem han mötte.

Vad kunde vara förunderligare än detta sakrament? Bröd och vin förvandlas till Kristi kropp och blod. Alltså finns Kristus, Gud och fullkomlig människa, under brödets och vinets oansenliga gestalter.

Samtidigt är det tillbörligt och rymmer en inre logik. Eukaristin är lika oansenlig som hans människoblivande med dess fördolda närvaro, hans offer och hans helande av alla som kom i beröring med honom. För att dessa ofattbara djup skulle inskrivas i de troendes hjärtan gav han dem detta sakrament.

Låt oss med sådan vördnad fira Kristi kropps och blods mysterier, att vi ständigt får erfara hans återlösnings frukter i vårt liv.

Amen.