ANDRA PÅSKSÖNDAGEN

Apg 5:12-16 Upp 1:9-11a, 12-13, 17-19 Joh 20:19-31

Hur vet vi att vår tro är sann?

I går kväll fick jag samtala med en grupp ungdomar, som nu förbereder sig för sin konfirmation. De ställde väsentliga frågor. En av frågorna löd: Hur vet vi att vår tro är sann? Dessförinnan hade vi gemensamt konstaterat att allt började med Jesu uppståndelse. Det var det budskapet som Petrus förkunnade den första Pingstdagen och som fick elden att sprida sig i hela den dåtida världen. Lukas berättar om det i Apostlagärningarna. Men hur vet vi att det är sant? Finns det några bevis eller tillförlitliga vittnesbörd om detta centrum i vår tro? Det räcker inte med att hänvisa till den tomma graven. Om Jesus inte har uppstått, då är vår tro meningslös, säger aposteln Paulus. En känd kristen debattör sade för en tid sedan: Om någon kan bevisa att Kristus inte har uppstått, då skall jag avsäga mig hela tron. Uppståndelsen kunde ju vara en vacker dröm för att göra livet lite uthärdligare. Eller en komplott av ett skickligt PR-gäng, som gömt undan kroppen själva hittat på alltsammans. Är uppståndelsen däremot sann, då bekräftar den också allt det andra i den kristna tron. Uppståndelsen är beviset för att allt det som Jesus sade och gjorde under sitt jordeliv också var sant. Därmed är vi tillbaka till frågan: Hur vet vi att vår tro är sann?

I vårt samtal i går kväll fann vi några olika vittnesbörd. Inte bevis i vanlig mening, men vittnesbörd. Det första är att alla apostlarna, med ett undantag (Johannes), gav sina liv för sin tro. Det gör man knappast för en komplott. Apostlarna var inte några dårar eller fanatiker, möjligen har en av dem tidigare hört till de s.k. zeloterna, som ville ta till vapen mot ockupationsmakten. De flesta var sunda människor med båda fötterna på jorden. En av dem, Tomas, var själv kritisk till sina medapostlars första rapport och krävde bevis för att tro.

Det andra vittnesbördet är att apostslarna säger sig ha sett honom som levande. De vittnar alla om att ha känt igen honom. Vi hörde det i evangeliet. Aposteln Paulus räknar upp också andra som vittnade om samma sak. ”Han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna och visade sig för Kefas och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle. Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.” Vi som inte har sett, är ju hänvisade till andras vittnesbörd. Tron bygger alltså inte på en känsla. Inte ens på en egen upplevelse, hur viktigt det än kan vara för den enskilde. Det apostoliska vittnesbördet är den objektiva grunden för den tro vi bekänner.

Som en jämförelse berättade jag om en händelse under andra världskriget. Två bröder inkallades, men skildes åt under stridens gång. Den ene sårades och skickades hem. Han visste inte om hans bror levde eller var död. En dag fick han besök av en för honom okänd man, som också varit ute i kriget. Han kom med det glada budskapet att brodern var i livet. Men hur skulle han kunna tro på detta budskap, framfört av en främling? Han frågade ut honom och fick ett pålitligt intryck av mannen ifråga. Men hur kunde han veta att det var hans bror han hade träffat? Besökaren berättade då om broderns utseende och särskilt om ett ovanligt födelsemärke han hade på halsen. Detta vittnesbörd räckte. Han litade och trodde på det vittnesbörd som mannen gett. Han blev övertygad om att hans bror levde.

På ett liknande sätt litar vi på apostlarnas vittnesbörd, de som gav sina liv för denna tro och vittnade om att de hade känt igen den uppståndne. Det var ingen vålnad de såg. Han visade dem såren i sina händer och i sin sida. Det var den korsfäste som visade sig för dem. Uppståndelsen både bekräftar det han sagt och gjort medan han levde, och rymmer samtidigt en kraft som kyrkan lever av. Vi ser det i dagens evangelium.

Jesus hälsar sina apostlar med orden: ”Frid åt er alla.” Den hälsningen innehåller allt vad Jesus gjort och vill ge. Han ger dem frukten av sin död och sin uppståndelse. Det är inte en tanke om Gud i största allmänhet. Han andas in friden, påskens nya liv, i sina apostlar. Som när en döende får konstgjord andning. Människan får del av ett liv som är starkare än döden. Kyrkans apostoliska uppdrag samlas i fullmakten att förlåta synder, det som egentligen bara Gud kan göra. Det sker i dopet ”till syndernas förlåtelse” och i bikten för den som förlorat dopets nåd eller behöver stärkas i den. Det är lika oerhört som det låter.

Men så är det som om filmen stannade upp eller vevades tillbaka. En av lärjungarna var inte med när Jesus visade sig, och när de andra berättar kan han inte tro. Evangelisten återger Tomas´ väg noggrant och med tydlig sympati. Han hade kunnat få en kraftig förmaning för sin tröghet att tro, men Jesus möter honom med en särskild omsorg. Tomas’ väg ger ett mönster för hur människan kommer till tro.

Tomas begär att få se, att få sticka handen i Jesu sida och fingret i spikhålen. Han är inte naivt godtrogen. En kyrkofader (Gregorius den Store) säger att Tomas tvivel är oss till större hjälp än de andra apostlarnas tro.

Tomas sopade inte problemen under mattan. Han gick inte och ruvade på dem bara för sig själv. I hans tvivel finns en vilja till tro, en beredskap att bli överbevisad av sanningen. Han vill inte släppa den Herre som visat honom så stor kärlek. Tropn är också en gåva. Därför flyttar vi nu blicken från Tomas till Jesus.

Jesus vänder sig direkt till Tomas, som om han var den ende i hela skaran. Han söker efter honom som efter det förlorade fåret. Tomas får inte något billigt svar. Inte någon himmelsk vision. Han får se de sår som genomborrats av spikar och den sida som genomstungits av spjutet. ”Genom hans sår blir vi helade”, hade ju profeten sagt. Det gäller också tvivelsjukan. Det är ingen ouppnåelig asket eller moralisk perfektionist vi tror på. Vi har kommit till tro på kärleken, säger vår påve i sin encyklika om kärleken. Tomas får uppmaningen att sticka sin hand i hans sår. Det är både renande och nyskapande. Ständigt på nytt får vi i bön och eftertanke återvända till korset där vi ser Herrens självutgivande kärlek. I det personliga mötet med Jesus flyttar de förnuftiga argumenten från huvudet ner i hjärtat.

Tomas trosbekännelse är samtidigt en gåva: ”Min Herre och min Gud.” Tomas’ vilja att tro fullbordas av den kärlek Herren visar honom. Trons yttersta garant är Gud själv, som är sanningen, men den förmedlas av tillförlitliga vittnen och tas emot genom förnuftets bejakande och i hjärtats kärlek.

Det koncentreras i den eukaristi som vi nu firar, där våra kroppsliga ögon ser ett bröd och vår tro bekänner: ”Min Herre och min Gud.” Där vet vi både med förnuft och hjärta att vår tro är sann.

Amen.