3 SÖNDAGEN I FASTAN

2 Mos 3:1-8a, 13-15 1 Kor 10:1-6,10-12 Luk 13:1-9

Brinnande närvaro

Vilket budskap kunde vara större och skönare än det vi hör i dagens läsningar? Vilken religion kan erbjuda något mera fascinerande och lockande än det vi hör och ser i dagens liturgi? Det sträcker sig från den brinnande busken i öknen för över 3000 år sedan till den eukaristi som vi snart skall fira. Det är både förankrat i människans bistra historia och skim­rar av ett ljus som övergår allt annat. Det är utman­an­de och varnande, ”om ni inte om­vänder er, skall ni alla mista livet”. Ändå vittnar det om en barmhärtighet som aldrig tycks ge upp, ”låt det ofruktbara trädet stå kvar ett år till”. Vil­ket budskap kunde vara skö­nare?

Det börjar i öknen vid berget Horeb/Sinai dit Mose drivit sina får. Han har tvingats fly undan Farao, men kan inte glömma sitt folk, som lider under främmande makter. Det som händer där ute i öknen är upp­takten till något nytt i religionens värld. En buske som brin­ner, utan att brinna upp. Mose går närmare. Han vill betrakta den under­bara synen. Då ropar Gud ur busken. Han tilltalar honom: ”Mose, Mose.” Han sva­rar: ”Här är jag.” Han varnas för att utan vidare komma närmare ”Dra dina skor av dina fötter. Ty platsen där du står är helig mark.”

En kultur som inte håller något för heligt blir till slut människofientlig. Ett sam­hälle som tror sig ha rätt att göra allt som tekniken kan göra, också att förgripa sig på själva livet, det sam­hället förvandlas till en djungel, där de starkare först sorterar bort eller dräper de sva­gas­te och se­dan tar sitt eget liv. Vår förre påve kallade det ”en dödens kultur”.

Den Helige avslöjar sitt namn, det som står över alla namn. Det avslöjar den Gud som inte är gjord av människor, utan själv har skapat allt. ”Jag är.” Men den Evige har stigit ner i människans historia. Han har gjort sig till Abrahams, Isaks och Ja­kobs Gud. Han vill nu befria och rädda sitt folk ur de­ras fienders våld. Han skall föra dem till ett eget land. Den upphöjde och ofattbara visar sig vara en befriare och räddare. Mose är en förebild till Kris­tus, som skall befria alla folk ur deras slaveri under främmande makter. Och föra dem till den slutliga friheten i Guds rike.

I andra läsningen berättar aposteln Paulus om vägen till det utlovade riket. Folket har gått genom Röda havet och under vandringen leds de av ”molnet”, en eldstod om natten och en molnstod om dagen. De får beskydd och mat under vandringen. De får vatten ur klippan. Allt detta som hände är exempel, säger aposteln, till den kristna församlingen. Det skrevs ner för att vägleda oss. Israels historia blir en bild för Kyrkans liv.

Kristus är den nye Mose, som genom sin död och uppståndelse befriar den vanmäk­tiga män­niskan ur slaveriet under främmande herrar. Han ingår förbund med oss genom sin heliga Kyrka och leder oss mot det utlovade landet.

Men det började i en brinnande buske. Det fortsätter med Guds brinnande närvaro i Marias son, en när­varo som ändå inte förtär hans mänsklighet. I hans närhet står männi­skan på helig mark. Hon hör honom sä­ga: ”Jag är vä­gen, sanningen och livet.” Och på­minns om vad Mose fick höra som det heliga Gudsnamnet: ”Jag är.”

Det är han som säger: ”Omvänd er”. Han säger inte som många predikanter gör idag: ”Du duger som du är. Det räcker med att tro på Guds kärlek.” Mose fick uppmaningen att ta av sig skorna. Vi får uppmaningen att vända om. ”Omvänd er. Himmelriket är nära.”

Det riket är oss ännu närmare. Genom dopet och kommu­nio­nen tar eldslågan sin bo­ning i männi­skans innersta. Jesus har kommit för att tända denna eld på jorden. På den första pingstda­gen fördelade sig elden över apost­larna och den tänds i varje människa som vänder om och låter Jesus bli sitt livs ledare och Herre. Det är den elden som fasteti­den blåser liv i, för att föra oss ut ur vår mänskliga vanmakt.

Elden slocknar när den döpte begår en allvarlig synd. ”Dödssynden” dödar det nya livet och släcker elden. Hos den som begår mindre allvarliga synder och lider av allmän tröghet, för elden en tynande tillvaro. Ofta märks det på att omdö­met vack­lar. Hon kan inte längre klart bedö­ma de olika fenomenen runt om­kring henne. Som i evangeliet, när män­niskorna tror att de som drabbas av olyckor och övergrepp skulle vara större syndare än andra. Förvisso kan olyckor ha sin grund i människans synd, men därav följer inte att män­niskan kan tillämpa det på andra. Då har man gjort ett sys­tem av det hela. Jesus drar en annan slutsats. Olyckor är varningstecken. För att vi inte ska glömma vår värdighet och somna in i falsk säkerhet. Aposteln säger: ”Den som tror sig stå stadigt, skall se till att han inte faller.”

När elden för en tynande tillvaro blir stegen tunga. Knotande och tvivel får ingång. Je­sus berättar liknelsen om fikonträdet, som planterats i en vingård. Det bär ingen frukt. Vin­gårdens ägare vill hugga bort det. ”Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?” Men träd­gårdsmästaren vädjar och ber för sitt älskade fikonträd: ”Her­re, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.” Mose vädjade för folket när det knotade och glömde vad Gud hade gjort med dem. Han är en förebild till Kristus, vår himmelske överste­präst, som vädjar för oss inför Fa­dern. Och hans kyrka handlar i samklang med sin Herre, när hon ger oss den­na fastetid för att blåsa liv i den tynande elden.

Gräva – måste man göra för att avlägga en uppriktig bikt. Gräva lite djupare i samve­tets mörka hörn. För att upptäcka de underliggande orsakerna till att vi inte bär frukt. Men syftet är att befria. Befria från det gnagande dåliga samvetet. Befrias från det ständiga äl­tandet. Bikten är inte en börda. Den lyfter av bördan och leder till befrielse.

Gödsla – det nya livet behöver näring. Genom läsning och bön. ”Läs av nöje”, sä­ger den helige Hieronymus. Aposteln talar om att dricka, dricka ur en andlig klippa. Men det är en ovanlig klippa, ty den är rörlig. Den följer med folket på vandringen. Apos­teln talar klar­text: klippan var och är Kristus. Att lyssna till hans ord är att dricka. ”Lyssna, så får er själ leva”, säger profeten. Källan rinner till i människans innersta.

Boten och bönen kan inte skiljas från barmhärtigheten. Alla tre nämns i kollekt­bönen. Barmhärtigheten börjar hemma, mot de närmaste, mot den som vi har svå­rast med, som vi blundar för och kanske inte ens har upptäckt. Den fortsätter till dem som saknar det vi har i överflöd.

Omvändelse är att vända sig om och se. Mose tänkte: ”Jag vill betrakta den un­derbara synen.” Så började det när Gud befriade sitt folk. Så fortsätter befrielsen när vi vänder oss bort från vårt själviska jag och på nytt upptäcker den brinnande busken, Guds brinnande närvaro på altaret, hans obegripliga kärlek till syndare. Det nya livet tänds på nytt. Hjär­tat blir brinn­an­de.

Amen.