1 januari – Julens oktavdag – MARIA, GUDS MODER

4 Mos 6:22-27 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21

Gott nytt år!

Gott Nytt År önskar vi varandra. Vad är det vi vill ge varandra genom denna önskan? Varför ges den vid ett årsskifte? Har ett årsskifte något med Gud att göra?

Ett årsskifte är inte bara en ny siffra i almanackan. Årsskiftet påminner om att vi inte le­ver i en fritt framflytande ström av tid. I skapelseberättelsen läser vi att Gud genom solen och månen har skilt dagen från natten för att utmärka högtider, dagar och år. Det är så inrättat för människans skull. Gud råder över tiden. Han styr den. Människan får genom högtider, dagar och år en antydan om att tiden inte bara flyter fram och drar allting med sig. Det finns en tanke med tiden. Den har en början och den skall en gång fullbor­das. Ett årsskifte påminner om detta. Det visar att almanackstiden har ett slut. Vi har lagt ett år ba­kom oss. Männi­skans tid, hennes stund på jorden, är begränsad. Samtidigt antyder den ett hopp. Ofta framställd i gestalt av ett nyfött barn. Vem hoppas inte på en god framtid för ett nyfött barn? Vem hoppas inte på bättre tider? Men vad är bättre tider? Historien säger oss att svåra tider ofta har varit de bättre.

I första läsningen hörde vi hur Gud, genom sin tjänare Mose, uppmanade Aron och hans söner prästerna att välsigna Israels barn. Den prästerliga välsignelsen förmedlade Guds beskydd och omsorg. Ibland tog den sig mycket konkreta uttryck i får och kameler, god skörd, många barn, långt liv och seger över fienderna. Så står det att Herren, efter alla Jobs prövningar, välsignade slutet av dennes levnad ännu mer än början. Men den djupa­re innebörden i välsignelsen bestod i bönen att Herren själv skall vända sitt ansikte till den som välsig­nas. ”Herren låte sitt ansikte lysa över dig… Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid”.

Vi vet hur djupt det mänskliga behovet är att bli sedd, att bli sedd av någon med en vill­korslös kärlek. För ett barn lägger detta grunden till förtröstan och trygghet. Ännu djupare ligger behovet att bli sedd av Gud. Det är människans slutliga hopp, även om hon inte for­mulerar det så, att bli sedd av Gud, och själv få se honom ansikte mot ansikte. Här finns roten till människans frustration. Hon vill se Gud, men kan det inte. Därför nöjer sig de fles­ta med vad de kan se och smaka. Människan säljer sin djupaste önskan och värdighet för det som kroppen begär och ögonen åtrår. Hon fyller sin tid och sina lador med fåfängliga ting. Hon söker det skapade på bekostnad av Skaparen.

Också i andra läsningen hörde vi om tiden. ”När tiden var inne”, sade aposteln. Gud har gripit in i tiden. ”När tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna.”

Den som föddes återspeglar, enligt kristen tro, Faderns härlighet. Men han har blivit verklig män­niska och återspeglar också sin moders drag. Kristus kom inte till jorden ”fix och färdig”. Han var, som aposteln korthugget uttrycker det, ”född av en kvinna”. Hon för­medlade till honom hans mänskliga gestalt och särdrag. Så viktig är Marias roll. I hennes sköte förenas him­mel och jord. Hon är jorden som fuktas av den himmelska daggen. Med både kropp och själ bejakade hon sin kallelse att bli Moder. Hon upplät inte bara ett rum åt Sonen. Gud föddes genom henne till vår värld. Gud ville verkligen bli människa, och helt och fullt antaga vår mänskliga natur. När kyrkan på konciliet i Efesos år 431 bejakar den djärva benämningen Gudaföderska för Maria, så är det ytterst ett försvar för människo­blivandets verklighet, för julens mysterium. Det kyrkan säger om Maria är en konsekvens av hennes tro på Kristus. Det är detta vi bekänner när vi hyllar henne som ”vår Guds och Herres Jesu Kristi Moder”. Gud har genom henne skänkt oss sin Son. Därmed har Gud vänt sitt ansikte till oss och välsignat oss. Utan Maria blir kristendomen lätt manhaftig och mansdomine­rad, tron blir teorier eller ideologier. Och ideologier behöver inga mödrar. Vår Frälsare har en mor.

Att Gud föds som ett människobarn, har som följd att människan kan födas som Guds barn. Det är julens saliga utbyte. Jesus, Guds Son, blir vår broder, och därmed får vi kalla hans Fader för vår Fader. Aposteln sade: ”Eftersom ni är söner, har Gud sänt sin sons an­de in i vårt hjärta, och den ropar: Abba! Fader!” Men det betyder också att vi får räkna hans mor som vår moder.

Det betyder inte att Maria blir jämställd med Gud. Då hamnar man i icke-kristna före­ställ­ning­ar. Dessa möter vi, märkligt nog, i sådana ideologier som i övrigt inte vill tala om Maria på klassiskt vis. Där tvekar man inte att tala om en kvinnlig gudom, men avvisar kyr­kans un­der­visning om Maria. Med blicken på Maria säger Jesus från korset till sin lärjunge Johan­nes: ”Se, din moder”. Det är ett ord till alla lärjungar och till hela kyrkan. Marias unika ställ­ning som moder till sin son, gör henne också till andlig moder åt Sonens lär­jungar. Vi blir genom dopet lemmar i Kristi kropp, den kropp som Maria burit, fött, vårdat och fostrat. Maria fortsätter denna uppgift, men nu för Kristi mystiska kropp, som är hans kyrka. Hon är hela kyrkans moder. – Lika lite som vi skall låta en dag gå utan att bedja Fader vår, lika lite skall en dag gå utan att ha bett Hell dig Maria.

Som hennes barn skall vi växa till och mogna. I bönen över offergåvorna ber vi att ”det nådens verk som tog sin början i Maria, skall nå sin fullbordan i oss”. Kan det finnas någon bättre nyårsönskan för varandra och för oss själva?

Maria blir både vårt föredöme och vår förebedjerska. Hon är den främsta bland alla lär­jungar. Hennes uppgift tog henne själv helt och fullt i anspråk. Och hon lät sig tas i an­språk. Hon lyssnade och bejakade kallelsen att vara Herrens tjänarinna. Hon gömde och begrundade vad herdarna berättade. Hon hänvisade till sin son vid bröllo­pet i Kana. ”Gör det hans säger åt er”. Maria lyssnar och följer sin son ända till korset. Hon går ödmjukhe­tens väg. Finns det någon bättre väg för det nya året?

Gud gör stora ting med henne. Hon lever och handlar som Sions dotter och som repre­sentant för alla människor. Hon är den fullkomnade människan. Tecknet på vad Gud vill och kan göra med oss alla, på vad nåden kan göra med den som tror och går ödmjukhe­tens väg.

Därför är hon också vår moder och hjälparinna. Hon är kyrkans starkaste vapen i kam­pen om människan. Det kan tyckas fromt i överkant, men det rym­mer en kraft som avgö­r mänsklighetens framtid. Den ödmjuka tjänarinnan visar vägen till människans sanna upp­höjelse, medan de mäktiga och högmodiga skall störtas. Hon är det starkaste värnet mot allt som hotar att förnedra och förgöra människan, antingen det sker i högmod och förhä­velse eller i desperation och förtvivlan.

nom Maria har Gud skänkt oss Frälsa­ren och därmed välsignat oss.

Vi anförtror oss åt hennes förbön och omsorger, ty hon är också vår Moder.

Hon är tecknet på vad nåden vill fullborda i var och en av oss och med hela världen när tiden är mogen..

Därför önskar vi varandra ett Gott nytt år.

Amen.