DEN HELIGE STEFANOS DAG

Apg 6:8-10; 7:54-60 Matt 10:17-22

Den heliga kyssen

Himmel och jord har förenats i Marias sköte. Rättfärdigheten och friden, kärleken och sanningen är förenade i en helig kyss. Påven valde det som tema för sin encyklika, caritas in veritate, den sanna kär­leken. Idag, dagen efter jul, ser vi denna enhet i den förste mar­ty­rens liv och vittnesbörd, den helige Ste­fanos. Han vittnar om sanningen, men gör det i kärlek. Han får plikta med livet, men ber för sina bödlar. Han övervinner det onda med det goda. Men inte utan dramatik.

Mönstret finns redan i folkens historia. De största ledarna, de som vågat visa vägen, de har ofta avvisats och många har fått betala med sina liv. En Mahatma Gandhi, en Dag Ham­marsköld, en Martin Luther King. Men de har förblivit i kärleken. Ännu tydligare ser vi mönstret i kyrkans his­toria. Helgonen har ofta mötts av hårt motstånd under sitt liv. Också ordens­stiftare har avvisats av sina egna.

Stefanos ser samma mönster i Gamla Förbundet, när han vittnar inför Stora Rådet. Mo­se blev först avvisad och fick sedan stå ut med ett stän­digt knotande av sitt folk. Några gånger med rent uppror. Ändå höll han ut. Josef avvisades först av sina brö­der, men löna­de dem med generositet och förlåtelse. Profeterna fick ofta plikta med livet. Ibland klagar de, men vet att de står i hoppets tjänst. Jesus själv måste ofta säga mycket obehagliga san­ningar: ”Jag har kommit i min faders namn, och ni tar inte emot mig. Men kommer någon i sitt eget namn, så tar ni emot ho­nom”. Ändå sägs det inte i bitterhet eller vrede. Det Stefa­nos säger kan inte ha varit lätt att höra: ”Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den helige Ande.”

Varför detta motstånd? Varför får de självutnämnda ledarna så lätt anhängare? Varför föredrar människan mörkret framför ljuset? Är det arvsynden? Varför är att det är så svårt att höra det?

Ännu viktigare i detta mönster är dock att Gud inte sätter punkt. Hans tålamod tycks va­ra utan gräns. Han lönar ont med gott. Den korsfäste ber för sina bödlar. Han uppstår från de döda och sänder sina apostlar tillbaka till det folk som korsfäst ho­nom. Och ut i den värld som tycks avvisa honom på nytt.

I Stefanos liv upprepas samma mönster. Han var från början fylld av ande och kraft. Han gjorde stora tecken och under, precis som sin Herre. När detta väcker motstånd och han ställs inför rätta fortsätter han att vittna, han viker inte undan. Diplomati är inte hans väg. När hans fiender grips av ursinne och skär tänder ser han himmelen öppen och Jesus stå på Guds högra sida, precis som Jesus själv inför Stora Rådet. Stefanos är oåtkomlig för ondskan. När han stenas ber han för sina bödlar och överlämnar sin ande.

Kyrkofadern Fulgentius av Ruspe säger att det är kärleken i Stefanos som gör ho­nom omöjlig att besegra. Han är varken överlägsen eller undanglidande. Kroppen kan de stena. Mörkret får inte makt över ljuset. De tror att de kan beröva honom livet, men det finns inget liv att beröva, ty det har han givit åt Kristus. Han förenar sitt liv med dennes överlåtelse och offer. Det vi firar och gör i varje mässa.

Att vi så lätt blir skumögda beror alltså på bristande kärlek. Den som hatar blir helt blind. Redan den som vredgas och irriteras ser dåligt. Stefanos är fylld av kärlek. Därmed ser han vem som har makten. Han ser honom på vars axlar her­radömet vilar. Därför blir han inte skrämd av motståndarnas hotelser och rop.

Inte heller fångas han av bedrövelse, bitterhet eller hämndlystnad. I stället ber han för sina bödlar. Och öppnar därmed vägen för deras egen räddning. Ett av vittnena till stenan­det hette Saulus. Det är den Saulus som senare skall bli en Paulus. Fulgentius säger att Pauli omvän­delse skedde under medverkan av Stefanos förböner. Paulus behöver inte bli förlägen ö­ver Stenanos död. Stefanos gläder sig över gemenskapen med Paulus, ty kär­leken gläder sig i båda. Det är den sanna kärlekens makt och hemlighet, Kristi herravälde. Sanningen och kärleken har förenats i en helig kyss.

Därför är inte heller kärleken feg och anpasslig, den viker inte undan utan bekänner också anstötliga sanningar. Samtidigt fullkomnas därmed kärleken. När Kristus förkunnat sanningen för människorna och de avvisar honom, då vänder han inte ryggen till dem, u­tan breder ut sina armar på korset för att omfamna alla, för att ge sitt liv för alla, för att dra alla till sig. Stefanos och martyrerna följer i hans spår.

Vi är kallade att gå i deras fotspår. Även om det inte handlar om ett blodigt marty­rium, så finns det dagligen möjlighet att gå i martyrernas fotspår. Det ”vita” martyriets tro­het i daglig överlåtelse är inte mindre värd. Kanske mera. Inte som en duktighet eller en kramp­aktig ansträngning. Kärleken består inte i att vi uppfyller lagen, utan i att Gud har utgjutit sin kärleks ande i våra hjärtan.

Även om vi vacklar och faller så vet vi genom tron att det finns en väg där sanningen och kärleken är förenade. Det kan vara svårt och kräva mycket bön för att upptäcka den, men vägen finns där. Må vi inte åtskilja det Gud har för­enat – i en helig kyss.

Amen.