Julnatten

JULNATTEN

Den helige Benedictus säger att vi skall tala med ”få och förnuftiga ord”. Det finns skäl att följa det rådet när det gäller att predika denna natt. Orden blir för små och de flesta förnumstiga.

Evangelisten Lukas berättar inga detaljer kring själva födelsen. Han säger bara att när tiden var inne födde Maria sin son. Det finns ingen kommentar bevarad varken från henne eller Josef. Också Paulus är fåordig. Tystnad omsluter det som skedde. Hur mycket Josef förstod vet vi inte. På en östlig ikon sitter han lite vid sidan om, fun­derande, nästan grubb­lande. Han var trogen – det var det avgörande. Maria gömde och begrundade i sitt hjärta. Men hur mycket förstod hon? Ännu när Jesus var tolv år gammalt förstår hon inte vad han säger om sig själv.

Kyrkan har själv funnit ett ord i Salomos Vishet för att beskriva det som hände denna natt. ”Medan djupaste tystnad omslöt allt och natten hade nått till mitten av sitt lopp, steg ditt himmelska Ord, Herre, ned från sin himmelska tron.”

Det är därför ingen tillfällighet att julens första mässa firas mitt i natten. I nattens tystnad och mörker föds det nya livet.

När något avgörande händer oss människor, då är det bortom beräkningar och plane­ring. Först senare förstår vi. Det egna livets gåva och mening är alltid större än vi kan fatta. Redan det är dolt i tystnad och mörker.

Hur mycket mer då det nya livets födelse. När människan skall födas till gudomligt och evigt liv. Det är ju vad julen förkunnar, den nya födelsen, nova nativitas. Hur skulle den kunna vara lik något annat i historien? – Plötsligt kan det skymta fram en slags logik i det ofattbara, också i jungfrufödelsen. Om julen förkunnar en födelse till gudomligt liv för människan – måste det inte vara bortom all mänsklig beräkning och erfarenhet? Inga mänskliga ord eller förklaringar kan göra mysteriet rättvisa. Ingen kan beskriva hur det gick till. Lika lite som uppståndelsen den första påsknatten hade några vittnen, lika lite finns det några mänskliga vittnesbörd till det nya livets födelse. Den djupaste tystnad omsluter allt.

De första budbärarna är därför varken Josef eller Maria, utan änglarna, Guds direkta budbärare, som sänder herdarna till det som redan skett – det nyfödda barnet i krubban. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Hur kan det skapade ljuset belysa det gudomliga ljusets födelse? Hur kan mänskliga ord förklara det gudomliga Ordets nedstigande?

Är det därför det lyser i mörkret? Det folk som vandrar i mörker skall se ett stort ljus, hade profeten lovat. I julaftonens tideböner, fick vi löftet att få se dess härlighet. Hur kan vi se i mörkret?

Ändå tänder detta nyfödda barn ljus, hopp och glädje. Ljuset lyser tydligast i mörker. Ljuset tänds inte vid sidan om mörkret, utan i det. Sakta, ofta med flämtande låga, växer det till. Jesu eget liv var ju inte framgångsrikt i vanlig mening. Men mörkret fick aldrig makt över honom. I den natt han blev förrådd instiftade han det nya förbundets mål­tid. Och när dödens mörker tycktes ha fått honom i sitt grepp, då lyser själva mörkret som dagen, i hans uppståndelse.

När vi firar denna natt då är det därför ett ljus för dem som sitter i mörker. För de fattiga och ensamma, för dem som saknar anseende och makt, för de ringa och föraktade, för de ödmjuka och minsta. I prövningar och motgångar, lidande och nöd. Är det modet som sak­nas, för att vi skall se? Modet att inse vårt mörker. ”Det folk som vandrar i mörker skall se…”

Amen.