FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT

Mika 5:1-4a Hebr 10:5-10 Luk 1:39-45

Att bli havande med Ordet

Dryp, ni himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdigheten strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli Frälsaren.

Så har vi sjungit i tidegärden hela advent. Idag har mässan inletts med samma bön. Orden är profeten Jesajas och formulerades mer än 500 år före vår tideräknings början. Då var det en bön i den babyloniska fångenskapen, att Gud skulle frälsa sitt folk ur dess betryck. På ett märkligt sätt tog Gud hjälp av den persiske kungen Kores, som be­segrade det babyloniska väldet, och där­med gav möjlighet för de bortförda judarna att återvända till sitt land och bygga upp temp­let.

Ännu en profetia hörde vi i dagens första läsning. Profeten Mika, en samtida med Jesa­ja, talar inte till Jerusalem, utan om det obetydliga Betlehem, Davids stad. Profeten säger, det är fortfarande 500 år till Jesu födelse, att det från Betlehem skall utgå en härskare, ”en som leder sin härkomst från forntiden”, en antydan om barnets övernaturliga härkomst. Vi känner igen det från det svar som de vise männen, enligt Matteus, fick när de frågade var den nyfödde konungen var född. Det bibliska svaret var givet, också Messias, Davids son, skulle födas i Betlehem. Profeten Mika fortsätter: ”Folket skall vara utlämnat till dess hon som skall föda har fött”. Sannolikt kände Mika till Jesajas ord om jungfrun som skulle föda det barn, vars namn skulle vara Emmanuel. Profeterna motsäger inte varandra.

Kyrkan har fortsatt att be Jesajas ord om regnet från himlen. Regnet som dryper från himlen har blivit en bild för Guds nåd, ja för den helige Ande. Den fruktbärande jorden rym­mer en profetia om jungfrun i Na­saret, vars livsfrukt blir Frälsaren när Anden kommer över henne.

Bönen är tvåfaldig. Dels ber vi att nåden skall drypa. Dels att jorden skall öppna sig. Maria gjorde det genom att be­jaka sin kallelse, frivilligt och i tro. Kyrkofäderna jämför hen­ne med männi­skosläk­tets urmoder Eva och säger: ”Den knut som orsakades av Evas o­lyd­nad löstes upp genom Marias lyd­nad; vad Eva band ge­nom sin otro, det löste Maria genom tron.” Hon ”samverkade i fri tro och lydnad till människans frälsning”. Det var inte självklart. Den helige Bern­hard av Clairvaux säger i en bön till Ma­ria, han ”fryser” ögon­blicket just innan hon svarat: ”Jungfru, du har hört att du skall bli havande och föda en son. ängeln väntar på ditt svar. Skynda dig, jungfru, att svara. Säg ett ord, och tag emot Ordet. Säg ditt ord, och bli havande med Guds Ord. Se, han som hela världen läng­tar efter, står utanför din dörr och klappar på.”

Vi vet vad Maria svarade och vi bereder oss att fira hennes Sons födelse. ändå ber kyr­kan varje advent att himlen skall drypa och jorden öppna sig. Det som hände genom den saliga jungfrun måste fullbordas i kyrkan, som jungfrun Maria är en bild för. I kyrkan och i de troendes liv skall Kristus födas och växa till så att vi, som Maria, blir ha­van­de med Ordet. Därmed blir vi i andlig mening Kristi mödrar. Han har själv sagt: ”Den som gör min himmelske Faders vilja är min broder och min syster och min moder.”  Den­na hemlig­het, vårt livs innersta, tar sin början i dopet. Kristus föds i oss, som han en gång föddes i Betle­hem. Det­ta liv behöver hela tiden vårdas och stärkas. Det sker när vi lyssnar till och läser Guds ord, som är fyllda av Ande och liv. Ordet får fukta vårt hjärtas torra jord och göra den frukt­bäran­de. Tydligast sker det i den heliga eukaristin. Snart skall vi be över offergåvorna: ”Herre, låt samme Ande, som med sin kraft upp­fyll­de den saliga jungfrun Maria, helga ock­så dessa gåvor på ditt altare”.

Men de framburna gåvorna representerar de troende. Med gåvorna bär vi fram oss själva. Bönen att regnet skall drypa ö­ver jorden, blir en bön att Anden skall komma över oss och helga våra liv. Så stärks i eukaristin det nya livet i oss, det som fötts i dopet. Så att vi med Johannes Döparen kan säga: ”Det är som sig bör att Kristus växer till och jag för­minskas.” Eller, när det ”gamla” livet har dött, med aposteln Paulus: ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig.”

Maria öppnade sig utan förbehåll, i tro och lydnad. Hon blev havande med Ordet ”ge­nom örat”, som fäderna säger. Då Elisabet lyssnade till Marias hälsning är det Elisabets tur att lyssna. När hon gör det, som vi hörde i evangeliet, sparkade barnet till i hennes liv. Så avgörande är lyssnandet. Att bli så stilla att vi hör, med hjärtats öra. Något i vårt innersta bekräftar det ord vi lyssnar till. ”Anden vittnar med vår ande”, säger aposteln. Den ande vi bär i vårt innersta spritter till i oss av fröjd. ”Vad kan vara ljuvligare än denna Herrens röst”, frågar Benedictus. Hjärtat vidgar sig och vi anar att det barn Maria bär är vår Herre. Redan i sin moders liv kallas Marias barn för Herre, Kyrios. Eli­sabet förundras: ”Hur kan det hän­da mig att min Herres mor kommer till mig?” I likhet med Elisabet finner vi gensva­ret i vårt eget innersta. Och därmed nyckeln till vårt livs källa och glädje. Det är den första kärle­ken.

Men tiden går och mycket kommer emellan. Herren får konkurrenter. Oväntade hinder uppstår. Och då är det som om man glömt allt man en gång visste och tog för självklart. Trögheten tar över och glädjen försvinner. Antingen det beror på olydnad eller otro.

Det finns fortfar­an­de möjlighet att gå till advents­bikt. Kyrkan fostrar och vägleder sina barn. Men framför allt fortsätter hon att be. ”Dryp, ni himlar därovan…”. Inga egna ambitio­ner räcker, inte ens de ädlaste. Vi behöver regnet från himlen, bå­de för att uppliva den första kärleken och för att förbli i glädjen och troheten.

Inför julens högtid ber vi att bli havande med Ordet och att bära frukt i kärlek. Med kyrkan ber vi för mänskligheten, för vårt land, för alla som lider nöd, för de ensamma, för våra familjer och för oss själ­va:

Dryp ni himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdigheten strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli Frälsaren”. 

Amen.