TREDJE SÖNDAGEN I ADVENT

Sef 3:14-17 Fil 4:4-7 Luk 3:10-18

Adventsglädje

Ofta sägs det från predikstolarna under adventstiden att man inte skulle ta ut julglädjen i förskott. Men dagens liturgi tycks inte lyda den förmaningen. Så gott som alla texter talar om glädje. Kollektbönen talade om ”den glädje du bereder oss”. I första läsningen uppma­nade profeten Sefanja oss att jubla och höja glädjerop. I hallelujaversen före evangeliet sjöng vi om ”ett glädjebud”. I evangeliet hör vi om folket som fylls av glädjefylld förväntan och i episteln uppmanar oss aposteln att vara glada. Han till och med upprepar det en extra gång: ”Åter vill jag säga: gläd er”. Apostelns ord gav så småningom denna söndag dess gamla namn, Gaudete, gläd er! Det hörs i ingångsantifonen på latin. Varför rymmer adventstiden så mycket glädje? Det är samma fråga som väcks när fastekapitlet i Bene­dictus regel visar sig tala mer om glädje än något annat kapitel i regeln. Vad är det för förväntansfull glädje som Johannes Döparen väcker? en glädje som får folket att tro att han är Messias.

Svaret som aposteln ger är detta: Herren är nära.. Förelöparen är inte Messias. Men när förelöparen är där, då är också Messias nära. Alldeles i närheten. Både i tiden och i rum­met. Evangelisten Johannes säger vid ett annat tillfälle: ”Mitt ibland er står en som ni inte känner”. Eller som när Emmauslärjungarna går tillsammans med Jesus utan att känna igen honom. Det är adventstiden glädjekälla: Herren är nära. Och det gäller året runt, men blir särskilt tydligt i advent. Det ropas inte ut på torgen. Tyst och med låg röst förkunnas det. Som när Marta viskar till sin syster Maria: ”Mästaren är här och kallar på dig”. Det säger inte mera än vad som är sant. Men heller inte mindre. Kristus har inte kommit tillbaka än, men han är nära. Vi är inte framma, förrän vi är framme. Vi måste gå vägen innan vi når målet. Vi måste kämpa innan vi når fram till vilan. Vi måste sörja och gråta innan vi får le och jubla. ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild.”. Med hela skapelsen suckar vi som i födslovåndor. I hoppet är vi räddade. Herren döljer sig som bakom en slöja.

Men han är nära. Redan under pilgrimsvandringen får vi glädjas över närheten. Aposteln uppmanar oss till det. Gläd er alltid i Herren! Det är inget billigt budskap från någon som har sitt på det torra. Paulus sitter i fängelse när han skriver detta till sin älskade församling i Filippi. Mitt i alla sina svårigheter kan han glädja sig. Han bekräftar psalmistens ord: ”När är de som jagar efter skändligheter… Nära är också du, Herre”.

Aposteln blir konkret. ”Gör er inga bekymmer”, säger han. Ty bekymmer gör oss blinda, döva och frånvarande. Tankarna går i cirkel och vi är inte längre hemma i vårt eget hus. När Herren knackar på dörren är vi borta, kidnappade och bortrövade av våra bekymmer. Och märker inte vem som är nära. ”Du var i mig”, säger Augustinus i en bön, ”men jag var utanför mig”. Därför måste vi lugnt men bestämt lägga undan bekymren och återvända till vårt hjärtas inre kammare. För att upptäcka vem som är nära. Som profeten sade: ”Herren, din Gud, bor i dig, en hjälte som kan frälsa”.

Det betyder inte att alla bekymmer trollas bort. Men det är skillnad på att bekymra sig och att be. Bekymren går i cirkel, bönen vänder sig till Gud. ”Låt Herren veta alla era önskning­ar”, säger aposteln. I förtröstan får vi kasta alla våra bekymmer på Herren, som lovat att bära dem. Och så besannas löftet: ”Herren är nära alla dem som åkallar honom”. Särskilt störst blir glädjen, märkligt nog, när vi ångrar och sörjer över våra synder. Den sunda ång­ern är dessutom den bästa medicinen mot bedrövelse, klenmod och självömkan: ”Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta”. Tveka inte att göra en uppriktig adventsbikt! Då fröjdar sig inte bara änglarna. Hela kyrkan och hela den gemenskap vi tillhör gläder sig över varje lem som återvinner hälsan. Den största hjälpen vi kan ge våra medmänniskor är att gå till bikt. Det som sker i biktens avskildhet påverkar på osynliga vägar hela gemen­ska­pen. Profeten säger att också universums Herre deltar i glädjen: ”Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel”.

Därur växer den konkreta lydnadens glädje, som Johannes Döparen manade till när folket frågade vad de skulle göra. Den som har två skjortor eller två bröd skulle dela med sig till den som saknar. Dela med dig till dem som lider nöd. Glöm inte de fattiga. De finns när­mare inpå oss än man kan tro. Och om vi inte ser dem så är Caritas gåvokonto en pålitlig förmedlare av gåvan.

Det kan låta ovant att bli uppmanad till glädje. Men det går att öva sig i glädje. Ty glädjen är både en gåva och en dygd. När missmod eller bekymmer hotar att ta över. ”Frukta inte, Sion, låt ej modet falla”. Att öva sig i den glädjen, som de första munkarna gjorde genom att upprepa ett bibelord ständigt på nytt. Att ersätta de onda tankarna med goda tankar. Väl grundade i tron. ”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus”.

Herren är nära, det är grunden till vår adventsglädje. Som vi skall sjunga i prefationen: ”Redan nu ger han oss en försmak av sin födelses mysterium för att han skall finna oss vakande obh bedjande och uppfyllda av jubel när han kommer”.

Amen.