ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT

Bar 5:1-9 Fil 1:3-6,8-11 Luk 3:1-6

På väg till det större

Adventstiden ger hisnande perspektiv. Den hjälper oss att inte fastna i tidens malström. Vi sjunger om någon som kommer, någon som kommer ur evigheten in i tiden. Han träder in i tiden för att göra tiden havande med evighet. Tiden förvandlas från ett mekaniskt tickande av förgängliga sekunder, minuter, dagar och år, till en närvaro, en närvaro som ger ett levan­de minne och en förväntan inför framtiden. Människan blir bärare av en ny tid, hon blir en spanare och upptäckare, på väg mot det större. Ett hopp föds i henne. Hennes tid går inte mot slutet, utan mot sin fullbordan. Klocktiden förvandlas och fylls av förväntan. Hela skapel­sen suckar och längtar efter detta. ”Res dig Jerusalem, ställ dig på höjden, lyft blicken mot öster”, manar profeten. ”Kom, låt oss tillbejda Herren. Konungen som skall komma,” sjunger klostret innan dagen gryr. Adventetets liturgi förvandlar dem som deltar. Människan kan lyfta blicken och le mot den dag som kommer.

Också den helige Benedictus regel har detta övergripande perspektiv. Den manar oss att resa oss ur sömnen, att löpa medan vi har livets ljus, så att vi inte dras ner av dödens mör­ker. Munkfadern vill få oss att upptäcka honom som kommer till mötes i varje ögonblick, i varje tanke och i varje människa som behöver mitt leende och mitt tålamod. När evigheten gått in i tiden, manar den oss att skynda mot det himmelska fäderneslandet. Tiden blir hav­ande. Vi anar att all tid är adventstid.

Men kyrkan känner sina barn och Benedictus sina bröder. Båda vet att vägen under detta stora perspektiv är både stenig och krokig. Benedictus måste ägna många kapitel åt vardag­liga mödor och småaktiga konflikter. De vida vyerna får inte förväxlas med drömmar och svärmiska upplevelser. Munkfadern känner både de avundsjukas illvilja och de högmodigas bedrägerier. Han vet att bönen blir omöjlig om hjärtat är orent. Men hans nyktra människo­kännedom förminskar inte de stora perspektiven. Han bereder väg för det stora, inte minst när det låter kärvt. Ofta påminner han om domens dag, dagligen skall bröderna ha dödens hot för ögonen, men han gör det för att de skall sätta sitt hopp till Gud och eftertrakta det eviga livet med andens hela begär.

Också kyrkans advent rymmer detta närgångna och kärva, personifierat i Johannes Döparen. Han var ingen sagogestalt ovanför historien, ännu mindre någon svärmeande. Evangelisten Lukas anger både vem som var kejsare och vilka som var ståthållare i landet. Kända historiska personer. In i denna vår historia sänder Gud sin profet. Vid en bestämd tidpunkt kommer Guds ord till Sakarias’ son Johannes i öknen. Han har inte sitt uppdrag från folket. Inte heller talar han för att ”det känns riktigt” för honom själv. Det är Gud som kallar honom, ty det är bara Gud som kan föra oss ut ur trångmål och begränsning.

Johannes’ röjningsarbete är inte något självändamål. Det har ett bestämt syfte. Det ska öppna ögonen så att människor ser det som är större. Det har förvisso sin möda. Därför är det några som tröttnar. Ofta för att de hört fel. De tror att röjningsarbetet är målet. Att allt handlar om moral och regler. Men det är en förberedelse, varken mer eller mindre. Någon har lovat att komma, i makt och glans, för att upplysa våra ögon. Vi sjöng det före evan­geliet: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Alla människor skall se Guds frälsning.

Det finns de som inte vill veta av någon förberedelse alls. De vill gå till dukat bord. De kräver att Gud ska acceptera dem som de är. De kallar detta kärlek. Men vad är den kärlek värd som inte varnar den som slagit in på vilsna vägar? Till slut blir de djupt besvikna. Svik­na av ett billigt evangelium, som inte villa höra talas om omvändelse och bättring.

Andra finns som slarvar med förberedelsen. De låter stigarna växa igen. Små ovanor får växa. Lite slarv med orden, eller med sanningen, med vad de lovat, eller med de goda vanorna. De skyggar för det konkreta. Det blir allt längre mellan bikterna. Ljuset blir allt dunklare. Glädjen byts ut mot nöjen och förströelser. Utan att de märker det växer stigen igen.

Händer ingenting så fångas de allt oftare av irritation, klagan eller aggressivitet. De får allt svårare att höra en förmaning. Däremot har de lätt att försvara sig. Utan att de märker det, dras de ner i svårmodets och bedrövelses klyftor. Där nere är det lätt att tvivla på alltsam­mans. Framför sig ser de höga berg av bekymmer och olösliga problem. En vacker dag sitter otron i det egna finrummet.

Rösten ljuder, en röst i öknen: Bana väg för Herren. Rensa vägarna från stenar. Räta ut krokiga stigar. Fyll igen klyftor. Sänk höjderna.

För att vi inte ska förlora modet låter kyrkan oss idag också höra ett avsnitt från aposteln Paulus brev till sin älskade församling i Filippi. Många församlingar beredde honom bekym­mer, men inte den i Filippi. Han tackar Gud varje gång han tänker på den. ”Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det.” Aposteln, som i and­ra sammanhang hotar att komma med käppen, talar här med en mors värme och omsorg. Han längtar efter sina vänner i Filippi med Jesu Kristi ömhet. Han ber att deras kärlek ska växa och bli rik på insikt och urskillning, så att de kan avgöra vad som är väsentligt, fyllda av den rättfärdighet som är frukten av Jesu Kristi verk.

När en människa inte längre ser vad som är ”väsentligt”, när hon glider in i halvdunklet, då har hon låtit sig lockas och luras. Vägen tillbaka kan tyckas mödosam, ljuset kan sticka i ögonen, men det är Guds Ande som drar.

Vägröjning, självrannsakan, bekännelse och botgöring, kampen för att förbli i ljuset, är ändå bara en förberedelse. Johannes Döparen beskriver sig själv som liten i jämförelse med honom som skall komma. Han ansåg sig inte ens värdig att knyta upp remmarna på hans sandaler. Johannes förkunnar inte moralisk uppryckning i största allmänhet. Det orkar ingen människa med i längden. Han säger att vi ska vända om, vända blicken och se i annan rikt­ning. Det var när Petrus sänkte blicken och såg på sig själv, som han sjönk ner i de mörka djupen. Det är detta kretsande kring det egna som är människans elände. ”Res dig, Jeru­salem, ställ dig på höjden, lyft blicken. Med sin härlighets ljus skall Gud leda ett jublande Israel, som lever i barmhärtighet och rättfärdighet från honom.”

Visst, omvändelsen har sitt pris. Den är inget trolleri. Lögnen och halvsanningarna måste rätas ut. Krokiga stigar måste bli raka. Synderna måste ångras och bekännas. Men den sorgen och den mödan är salig. Den driver ut bedrövelse och knotande. De som sår med tårar skall skörda med jubel. Motgångar och lidande blir inte längre skäl till klagan. Helgonen visar att också motgångar kan förvandlas till tacksägelse och glädje.

Högmodet är den svåraste fienden. Oviljan att bejaka sanningen, ödmjuka sig och be om hjälp. Men den ödmjuke har fått det största löftet, att bli upphöjd. Det lilla som människan gör är en beredelse, varken mer eller mindre. Det följs av det stora som Gud gör. Den öd­mjuke ska iklädas rättfärdigheten från Gud som en kappa och den Eviges härlighet som en turban på sitt huvud – vida skönare än någon Nobelfestkreation.

Profeten Baruk, han som var profeten Jeremias sekreterare, hans ord ljuder fortfarande: ”Klä av dig din sorgdräkt, Jerusalem, den som du bär i ditt elände, och kläd dig i Guds här­lighets prakt.”

Amen.