Den som ber är räddad – hur en människa blir frälst

30 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jer 31:7-9 Heb 5:1-6 Mark 10:46-52

Den som ber är räddad – hur en människa blir frälst

En berättelse kan säga mer än en hel katekes. En händelse kan innehålla allt väsentligt. Den enklaste historia kan rymma hela den mänskliga historien. Vi har just hört en sådan händelse berättas.

Den blinde Bartimaios sitter vid vägkanten och tigger. Han har suttit där många gånger tidigare. Platsen utanför Jerikos stadsport är strategiskt vald. Många människor passerar ut och in i staden. Sedan en tid har Bartimaios hört talas om en viss Jesus från Nasaret, att han förkunnade om Guds rike och att han botade sjuka. Och han kan inte glömma det han hört. Det har slagit rot i hans inre. Ett litet frö har börjat växa i hans hjärta, en förhopp­ning, en begynnande tro.

En dag får han höra att Jesus är på väg ut ur Jeriko. Han kommer tillsammans med sina lärjungar och en stor hop människor. Det är liv och rörelse. En hop människor rör sig inte ljudlöst. Bartimaios kan ingenting se. Men han kan ropa. Och det gör han, högt och ljudligt: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Gång på gång. Folk i närheten försöker tysta honom. Då ropar han ännu högre: ”Davids son, förbarma dig över mig!” Det är inget ofar­ligt rop. ”Davids son”, det är ju den befriare som folket väntar på. Det kunde bli gnistan för att tända upproret mot förtryckarna. Dessutom är det ofta pinsamt med en människa som ropar högt. Men Bartimaios låter sig inte tystas.

Och det märkliga händer. Jesus stannar upp. Hela folkhopen måste göra halt. Jesus har hört Bartimaios’ rop och kallar honom till sig. Några skyndar fram till Bartimaios och för­medlar Jesu kallelse. De säger: ”Var lugn. Stig upp, han kallar på dig”. Och Bartimaios tve­kar inte. Han kastar av sig manteln och springer fram till Jesus. Fortfarande ser han ingen­ting, men han hör Jesu fråga: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Rakt och enkelt ber han: ”Rabbouni, gör så att jag kan se igen”. Då säger Jesus: ”Gå, din tro har hjälpt dig”. De orden är kraftigare än den effektivaste laserstråle. Mannen får sin syn och följer Jesus på vägen.

Berättelsen om hur Bartimaios botas från sin blindhet är inte bara ett läkedomsunder. Det är också berättelsen om hur människan blir frälst. Som Bartimaios blev botad, så blir människan frälst. Det finns anledning att se närmare på den berättelse som Markus förmedlat.

Bartimaios måste ha hört talas om Jesus. Och det han hört har väckt en begynnande tro. Ty tron får människan genom att höra och låta det hon hört slå rot. Också många andra har hört om Jesus. Också i vår tid. Det skrivs ständigt nya böcker om denne man. Han dyker upp där man minst anar det. Men ingen får riktigt grepp om honom. De flesta skyndar vidare, några blir nyfikna, rentav intresserade, men håller det på avstånd. Många skulle gärna vilja ha hans hjälp, på ena eller andra sättet, men utan att fråga efter honom själv. De aktar sig för att komma för nära. De avvaktar för att se hur det hela utvecklar sig. Det skulle inte falla dem in att bete sig som Bartimaios. Att ropa högt! Nej, tänker den försiktige, det är för riskabelt. Vad skall människor tänka?

Men Bartimaios ropade. I sin nöd och med den tro han hade, hur liten den än var. Hans nöd och hans tro samverkade. Han ropade i sin nöd. Och han lät sig inte tystas ner. Var­ken av välmenande råd utifrån eller av de inre viskande rådgivarna som säger: Akta dig, så att du inte blir besviken… Man kan ju ändå inte veta säkert… Andra röster säger varnan­de: Ger du honom ett finger så tar han hela handen.

Men Bartimaios och hans efterföljare ropar. De som vågar se sin nöd och som sett en skymt av Jesus. Nöden behöver inte vara kroppslig, men den som inte ser, är instängd i mörker. Hon kastas mellan högmod och förtvivlan, mellan framgång och misslyckande, mellan övermod och uppgivenhet. Och grundorsaken till hennes nöd är att hon försöker klara av livet på egen hand, utan Gud. I början kan det se så bra ut, men så kommer mot­gångarna och snart skall hon dö. De flesta vill inte ens se det. De är blindare än Bartimai­os.

Bartimaios var i nöd. I denna sin nöd hade han hört talas om Jesus och fått en slags tro. Med den tron ropar han, när han hör att Jesus är i närheten. Dessutom får han ett gott råd av lärjungarna: ”Var lugn. Stig upp han kallar på dig.” Det är vad kyrkan gör. I en enda mening ser vi vad kyrkan gjort och gör genom hela historien. Hon visar väg till Jesus. Vid ett annat tillfälle var det Maria som gav rådet: ”Gör som han säger er”. Bartimaios låter sig inte hindras av välmenande och världskloka råd. Tron sitter inte kvar i sin nöd och grubb­lar. Tron tar sin värdighet i besittning. Tron griper chansen. Bartimaios kastar av sig man­teln. Trots att han inte kan se springer han fram till Jesus. Och när Jesus frågar vad han vill, då bär han fram sin bön: ”Rabbouni, gör så att jag kan se igen.” Så gör tron.

Det är så enkelt att man måste vara som ett barn för att förstå det och handla därefter. Många kämpar och sliter med sina liv. För att få ekonomin att gå ihop. För att fostra bar­nen och hålla ihop familjen. För att må så bra som möjligt. Många försöker bli moraliskt bättre människor och få ett rikare andligt liv – och glömmer trons ABC. Vi kan inte frälsa oss själva. Men det vi själva inte kan, det gjorde Gud, när han sände Jesus. Om honom säger aposteln: ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”.

Så enkelt och så svårt är det. Den som ber är räddad. Att åkalla Jesu namn är både det kristna livets början och dess fullbordan. Bartimaios fick sin syn, men därmed blev han också lärjunge och följde Jesus på vägen. Han gjorde inte som många gör när de fått hjälp i nöden. De tar sin gåva, vänder ryggen till Gud och fortsätter livet på egen hand. Bartimai­os och alla lärjungar får lära sig att upprepa samma bön i varje nytt vägskäl, i varje svårig­het, i varje frestelse, i varje nederlag, i varje framgång, i varje ny situation, varje gång vi kommit ur kursen eller förlorat Jesus ur sikte. Samma bön upprepas ständigt, både i kyr­kans liturgi och i hjärtats kammare. Kanske i den form den senare fått, den s.k. Jesusbö­nen: ”Herre Jesus Kristus, Guds Son, förbarma dig över mig syndare”. Den kan förenklas till ett enda ord: Jesus.

Vi ber inte bara för att man skall be. Vi ber för att vi behöver det. Vi ber inte för att vi är fromma, och andliga. Bönen är nödvändig, för att vända nöden. Bönen kan kan vara trög och hjärtat kallt. Ingen lär sig att be utan kamp. Hjärtat rymmer så mycket motstånd och så många konkurrenter, innan Jesus fått hela herraväldet. Gång på gång faller vi eller går vilse. Som psaltaren sjunger om Israels folk: ”Några gick vilse i öde öknar, de fann ingen väg till bebodda städer. De var hungriga och törstiga och deras krafter sinade. Då ropade de till Herren i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål” (Ps 107). Gång på gång upprepas detta mönster i psalmen och Guds folk och den enskilde lärjungen känner igen sig. Kyrkan fortsätter att säga: ”Var lugn. Stig upp, han kallar på dig.” När vi minst anar det vidgar sig hjärtat. Klenmodet släpper sitt grepp och vi anar vad vi är kallade till.

Som en ren gåva, som en doft, en fläkt eller en skymt av någon som hela tiden följer oss, men som vi är för blinda för att se. Ändå är han där. Alla dagar. Och väntar på att få bönhöra oss. Herrens löfte genom profeten uppfylls: ”Jag skall leda dem, där de går bedjande fram.”

Både nybörjaren och eremiten i öknen ber samma bön. Område efter område av den troendes liv läggs under Kristi herravälde. Varje andetag bli en bön och därmed en öppen dörr för Jesu Ande. Och när det inte finns något annat än denna bön i hjärtat, då är berät­telsen fullbordad, då är människan frälst.

Amen.