Inte vill väl ni också gå er väg?

21 SÖNDAGEN ”UNDER ÅRET”

Jos 24:1-2a,15-17,18b  Ef 5:21-32  Joh 6:60-69

Inte vill väl ni också gå er väg?

Det är en oväntad avslutning av det stora brödkapitel hos Johannes, som vi nu har lyssnat till under en rad sommarsöndagar. Det oväntade i dagens avsnitt är att också många lärjungar förargar sig över Jesu tal och drar sig tillbaka.

Det började med brödundret, då han mättade de fem tusen i öknen. Det väckte entusiasm. Då drar han sig undan, men uppsöks av folket. Då ger han en grundlig undervisning om sig själv som livets bröd. Det brödet har kommit ner från himlen. Han ger det för att världen skall leva. Hos några väcker dessa ord mersmak och längtan: ”Herre, ge oss alltid det brödet.” Men judarna förargar sig, som så ofta i Johannesevangeliet. De ser bara ytan. ”Är det inte Jesus, Josefs son? Vi känner ju hans far och mor. Hur kan han då säga att han har kommit ner från himlen?” Ännu anstötligare blir det när han säger att detta bröd är hans kött. Det är genom att äta hans kött och dricka hans blod som man har del i livet. Det är inte svårt att förstå judarnas reaktion. Redan i inledningen till evan­geliet har vi hört det: ”Han kom till sitt eget, men hans egna tog inte emot honom.”

Judarnas reaktion torde ha många bundsförvanter idag. Många tycker att klassisk kristen tro är ett hårt tal. Man söker andlighet, men på egna villkor. Man gör sig en tro efter eget huvud. Man är intresserad, men i allmänhet. Man går kanske i kyrkan som när man själv bestämmer sig att delta i någon aktivitet, men sedan byter den mot någon annan. När sedan den kristna tron förkunnas i hela sin enkla konkretion blir det en stötesten.

Men i dagens avsnitt handlar det om lärjungar, låt vara att de var judar till härkomsten. Många av hans lärjungar tycker att hans ord är outhärdliga. ”Vem står ut med att höra på honom?” De knotar och förargar sig, som folket ofta hade gjort under ökenvandringen, trots att de varit vittne till så många under. Jesus tar inte tillbaka vad han sagt, men binder ihop det med sin tidigare undervis­ning och med vad som skall följa, hans död, uppståndelse och himmelsfärd. ”Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut?” Han har kommit ner från himlen. Nu ska han återvända dit. Han upprepar att tron är en gåva. Ingen kan tro på Jesus om inte Fadern drar honom.

Många lärjungar tar anstöt och drar sig tillbaka. De vill inte längre följa honom. Inte bara den stora hopen människor, som blev entusiastiska när han mättade de fem tusen, inte bara judar som från börjat avvisat hans anspråk, utan lärjungar som följt honom, kanske en längre tid. Hos de andra evangelisterna motsvarar det närmast när Jesus efter Caesarea Filippi börjar undervisa om sitt förestående lidande och om lärjungaskapets krav. Det är då som Petrus tar Jesus avsides och säger: ”Må Gud bevara dig, Herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Han får, som bekant, ett kärvt svar: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Vi får inte veta något om deras motiv för att dra sig undan, bara att de tog anstöt och inte vill följa honom längre. Kanske hade de blandade motiv från början, människotankar, förutfattade meningar, som inte var beredda att ta emot det unika. Allt hade ju sett så lovande ut i början. Jesu undervisning och underverk lockade många. Men här stöter de på en gräns, där de inte vill följa med längre.

Vår tid skyggar för sanningen och nöjer sig med det som ”fungerar” och känns rätt. Men är rädd för tydliga gränser och glider mellan olika sammanhang och trender. Det är få som tar avstånd från tron på Gud, men man tvekar för en avgörande bekännelse och en bindande tillhörighet. Hur många miljoner troende i västvärlden, som vuxit upp och levt i kyrkans gemenskap, har inte under de senaste decennierna gjort som dessa lärjungar i Kafarnaum?

Hur reagerar Jesus när han ser de många som drar sig undan? Han vänder sig till de tolv med en fråga: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Här klingar inte de majestätiska orden, inte den knivskar­pa utmaningen. Vi hör en mänsklig röst, med en nästan vädjande fråga. En Gud som frågar? Som när han grät vid Lasaros grav. Eller bad den samariska kvinnan om vatten. Han tar inte tillbaka vad han sagt, men nu talar inte den bjudande sanningen. Det är kärleken som frågar. Den som älskar har en akilleshäl, fruktan att förlora den han älskar. ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Som när Benedictus i sin regel säger att abboten mera ska sträva efter att bli älskad än fruktad. Eller när abboten skickar visa och kloka bröder till den som fått ett hårt straff, för att han inte skall gå under i sin sorg.

Som vanligt är det Petrus som svarar på allas vägnar. Det är till en början inget klart svar, utan en fråga, även om den är retorisk: ”Herre, till vem skulle vi gå?” Men i frågan finns en visshet. Pet­rus vet att det inte finns några alternativ. Sanningen kan inte ersättas med något annat. Sanningen är en. Petrus vet varför det inte finns någon annanstans att gå: ”Du har det eviga livets ord.” Petrus har sett det med egna ögon. Han har tagit på det med sina händer. Hans tro har fått honom att förstå. Han vet. Det är visshet som är fastare än den mest logiska av slutsatser. ”Vi tror och vi förstår att du är Guds helige.” Vid Caesarea Filippi säger han: ”Du är Messias, den levande Gudens son.” Jesus förklarar hur Petrus kan säga det han säger: ”Kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader i himlen.” Det motsvaras här hos Johannes av Jesu ord om att endast Anden kan ge liv. När Petrus bröt upp och följde Jesus var det inte bara Petrus som valde. Någon annan drog. Tron är en gåva som bara kan tas emot. Den tron håller att leva och dö på.

Men Petrus vet också något mera. Kanske är det detta som avgör. Han skall möta det i Jesu blick när han förnekat honom. Han vet att det inte är en opersonlig sanning han bejakar. Han vet att tron är ett med kärleken. Aposteln Paulus säger att ingen makt i världen kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. I sitt första brev säger Johannes: ”Vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den.”

Det är den tron som vi nu bekänner. Det är den kärleken vi tar emot från altaret.

Amen.