SJUTTONDE SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Kung 4:42-44 Psalt 145:10-11,15-18  Ef 4:1-6  Joh 6:1-15

Den Gud som står över allting, verkar genom allt och finns i allt

Människan har vissa grundläggande behov. Till dem hör ljus, vatten, bröd. Utan ljus går män­niskan vilse i mörkret. Utan vatten törstar hon ihjäl. Utan bröd kan hon inte leva. Trots att hon idag, åtminstone i vår del av världen, lätt kan tända ljuset, vrida på vattenkranen eller öppna brödburken, så kan hon inte själv producera dessa nödvändigheter. Har människan skapat solen? Vem får regnet att strömma ner? Vem får säden att växa? Både ljus, vatten och bröd är huvudteman i Johannesevangeliet. Idag gäller det brödet.

De flesta israeliter på Jesu tid var fattiga, inte minst i Galiléen. Svält var ett ständigt hot. Det var en fråga om överlevnad. Bröd var oumbärligt. Måltiden inleddes med att husfadern välsignade och bröt brödet. Det är ingen tillfällighet att Jesus väljer att mätta de fem tusen i öknen. Brödundret var ett tecken, ett tecken på det utlovade messianska riket, där alla skulle få sin hunger och alla sina behov stillade. Människorna som hade följt med Jesus ut i den öde trakten blev entusiastiska när de såg detta tecken. De kände igen mannaundret i öknen. Dessutom var påsken nära och för­väntningarna stegrade. ”Detta måste vara Profeten som skall komma hit till världen.” Ändå miss­förstod de tecknet. De kunde inte tyda det. De ville göra honom till jordisk kung. Därför drar han sig undan till berget igen. Inte ens lärjungarna förstod. Först i efterhand klarnade sikten och Johannes kan berätta på nytt. Evangelisten samlar ihop de olika bitarna och låter brödundret vara portal och inledning till ett helt kapitel i sitt evangelium. Vad vill det säga oss, som inte var med, men som får höra?

Vi tar hjälp av aposteln Paulus. Han säger i andra läsningen ur Efesierbrevet: ”Gud står över allting, verkar genom allt och finns i allt”. Det är denne Gud som Jesus uppenbarar genom bröd­undret.

Gud står över allting – ty han har skapat allt. Varje stycke bröd är ytterst en gåva av Gud. Någon sår, någon vattnar, men det är Gud som ger växten. Han gör det för människans skull. Han styr och uppehåller allt. Augustinus säger att det dagligen sker ett större under än den gången i öknen. ”Min Fader verkar ännu alltjämt”, säger Jesus. Ett begränsat antal sädeskorn sås ut och ger mångfaldig skörd. Gud skapar hela tiden. Det glömmer vi lätt. Att folket märkte hur de fem bröden mångfaldiga­des berodde inte på att det vara ett större under, utan på att det var ovanligt. Utan Gud finns det inte ett enda bröd. Psaltaren sjunger: ”Otaliga är dina verk, o Herre! Med vishet har du gjort dem alla, jorden är full av vad du har skapat.” Ur samma psalm har kyrkan hämtat sin bordsbön. Vi hörde den i responsoriepsalmen: ”Allas ögon väntar efter dig och du ger dem deras mat i rätt tid. Du öppnar din hand och mättar allt levande med nåd.”

Här i öknen blir det ett tecken, inte bara på Skaparens uppehållande kraft, utan främst på vem Kristus är. För några korta ögonblick uppenbarar Sonen sin Fader, han som står över allt och är källan till varje bröd och allt liv. Sonen delar generöst ut ur Faderns förråd. Om Sonen har Johannes sagt att allt blev till genom honom. I honom fortsätter allt att bli till. – Skulle vi då inte leva i ständig tacksägelse?

Aposteln fortsätter: Han verkar genom allt. Genom brödet ger han liv. Johannes berättar att Jesus lyfte blicken och såg att mycket folk var på väg till honom. I Jesu blick ser vi hans medlidan­de med den människa och den mänsklighet som behöver bröd. Utan bröd hungrar hon ihjäl. Hon blir åter till stoft. ”Jag ligger nedtryckt i stoftet,” klagar psalmisten, ”skänk mig liv, som du har sagt.” Hela Johannesevangeliet vittnar om att Sonen har kommit för att ge liv. Gud är en människoälskan­de Gud. Han har inte skapat döden. Därför mättar han de hungrande människorna i öknen. Tragi­ken är att människan tror för lite om Gud. Hon nöjer sig med det kroppsliga brödet. Därför drar sig Jesus undan. Han vill inte bli en brödkonung, framburen av massornas entusiasm. Han är större. Han vill ge mera.

Paulus fortsätter: Gud finns i allt. Han inte bara står över allt och verkar genom allt. Han finns i allt. Hade vi ögon att se skulle vi upptäcka Guds närvaro i allt och överallt. En gång skall våra ögon öppnas. I Guds rike behövs varken ljuskällor, vatten eller bröd. Där är Gud själv ljus, vatten och bröd. Den ödmjuke vet det redan: ”När jag har dig, saknar jag ingenting.” Då skall vi se att vi lever i honom.

På vägen dit, på väg till denna klarsyn, har vi fått ett annat bröd, det eukaristiska brödet, om vilket Jesus säger: Detta är min kropp. Kyrkan har känt igen eukaristin i Jesu brödunder i öknen. Redan i det yttre. Jesus tog brödet, tackade Gud och delade ut. Så gjorde han också när han instiftade den heliga eukaristin. Det blev tolv korgar över, som apostlarna fick samla in. Det signalerar det apostoliska uppdraget att förlänga och fira det ständigt pågående brödundret, kyrkans heliga eukaristi. Här når brödet sin slutliga uppgift, att förmedla inte bara kroppsligt bröd utan evigt liv. Brödet blir tecknet på den Gud som inte bara står över allt och verkar genom allt, utan också själv finns i allt. I varje bröd/hostia.

Han ger det inte bara för att mätta, utan för att förvandla den som tar emot. Så att kommunikan­ten blir det han äter. Själv blir ett bröd som ges ut, genom att få del av samma generositet med vilket Jesus delade ut till alla som låg där. ”Det är ert mysterium som ligger på altaret”, säger Augustinus. Därför kan Benedictus säga att bröderna skall överträffa varandra i inbördes aktning och lydnad. Det är vår kallelse, att bli bröd för varandra och för varje hungrande människa.

På väg till det slutmål där Gud skall bli allt och i alla. Han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt.

Amen.