PÅSKVAKA

Mark 16:1-8

Gå och säg till Petrus och de andra…

Kristus har uppstått från de döda! Dödsrikets portar är öppnade och döden har förlorat sin udd. Det är ”den högsta och viktigaste sanningen i vår tro på Kristus” säger Katekesen. Men de väldiga orden blir lätt för stora för våra små sinnen. Låt oss därför följa evangelisten Markus, han som givit oss det äldsta evangeliet. Med hans hjälp kommer vi närmast den historiska platsen och händelsen. Han berättar en­kelt och nästan korthugget vad som hände, steg för steg.

När sabbaten var över” – det motsvarar vår lördag, vår påskafton. Då höll man sig i stillhet efter lagens bud. Men dagen efter, ”tidigt på morgonen”, kommer de tre kvinnorna till graven. Det var Maria från Magdala och Maria, Jakobs mor, och Salome. De hade stått ett stycke bort och sett när Jesus korsfästes. Nu har de köpt välluktande kryddor för att smörja sin Mästares döda kropp. Som en sista tjänst.

Tidigt på morgonen går de, ingenting kan hindra dem, inte ens rädslan. De är bedövade av sorg och fyllda av obesvarade frågor. Ändå förblir de praktiska. De säger till varandra: ”Vem skall rulla undan stenen från graven åt oss?” Stenen var nämligen mycket stor. Också den detaljen berättar evangelisten. Den liknade en kvarnsten, som rullades i ett spår för att täcka ingången.

En sådan tung sten kan i andlig mening tynga också våra hjärtan. En sten av oro, bekymmer, av bedrövelse och klenmod, av skuld och rädsla, av otro. Deras fråga blir då också vår: ”Vem skall rulla undan stenen åt oss?”

Markus berättar kort och med få ord: ”Men så fick de se att stenen var bortrullad”. Någon annan, någon med större kraft än deras egen måste ha ingripit. -Nåja, tänker skeptikern, det kunde ju ha en naturlig förklaring.

Då gick de in i graven”, berättar Markus, ”och ser en ung man i lång vit dräkt sitta där till höger, och de blev förskräckta”. De börjar inte jubla, de blir förskräckta. När den gudomliga världen uppenbarar sig i bibeln leder det till bävan och förskräckelse. Mose inför den brinnande busken, profeten Jesaja i templet, herdarna den första julnatten – alla reagerar de med förskräckelse. Så gör också kvinnorna här i den grav, där man lagt Jesu döda kropp. Något har hänt som övergår allt vad människor kan vänta sig eller åstadkomma.

Den vitklädde mannen tar till orda: ”Var inte förskräckta”, säger han först. Han går dem till mötes. Han förstår deras reaktion. Men han tycks också känna till deras ärende: ”Ni söker efter Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst”. Ja, visst var det honom de sökte. Av kärlek och outsäglig sorg, för att göra sin älskade Mästare den sista tjänsten, därför hade de kommit. Så långt kan de förstå och bekräfta vad mannen säger. Något därutöver kan de omöjligen tänka sig. Deras sinnen är fortfarande i chocktillstånd och deras hjärtan förlamade. Ändå måste de ha hört och uppfattat hur mannen fortsatte och som evan­gelisten berättar för oss: ”Han har uppstått, han är inte här. Se, här är platsen där han blev lagd”. Med få ord framför han budskapet för första gången. Jesus från Nasaret har uppstått. I otaliga variationer skall predikanter och teologer, diktare, konstnärer och kompositörer försöka uttrycka detta evangelium. Mar­kus berättar det för kvinnorna med tre ord: ”Han har uppstått”.

Men, tänker tvivlaren, också det kunde ju vara en dröm, en hallucination, efter allt de upplevt de se­naste dagarna. Mannen i den vita dräkten tycks ana att de inte kan ta till sig vad han säger. Ånyo går han dem till mötes, rent mänskligt. Han fortsätter: ”Gå och säg till Petrus och de andra lärjungarna”. Mannen tycks känna till Petrus och de andra. Då kan det ju inte vara en total främling. Och dessutom, en särskild hälsning till Petrus. Han tycks känna till det tillstånd som Petrus befinner sig i, han som förnekat sin Mästare och gått ut i gråt och förtvivlan. ”Gå och säg till Petrus…” – hälsningen kan inte komma från vem som helst. Hälsningen vibrerar av medlidande och omsorg. Någonstans i sitt innersta måste kvin­norna ha anat vem som sänder en sådan hälsning. De måste ha känt igen tonarten.

Mannen fortsätter, utan att ens nämna Jesu namn: ”Han går före er till Galileen. Där skall ni få se honom, som han har sagt er”. Petrus har kanske glömt det löftet. Han fick det just innan han avgav sitt löfte att aldrig svika. Nu hade han svikit, som alla vi andra syndare. Det var en tung sten över hans och våra hjärtan. Inte ens de bästa föresatser räcker. Det är till svikare och andra syndare som hälsningen är riktad. Det är påskens hälsning från den Herre som älskat oss in i döden. Gå och säg till Petrus och de andra!

Evangelisten avslutar lika kortfattat. Kvinnorna lämnar graven och springer därifrån, darrande och utom sig. De är fortfarande i chocktillstånd. ”De sade ingenting till någon, för de var rädda”. Inga jubel­rop. Inga exalterade berättelser. Men – tänker vi efter så hade sådant varit mera tveksamt. Det är inte kvinnornas egen upplevelse eller subjektiva tro som evangelisten vill förmedla till oss. Det är något verkligare och framför allt något mera glädjande. Kristi verkliga uppståndelse från de döda.

Det är den tron vi fått i dopet och som vi nu får förnya och bekänna