6 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

3 Mos 13:1-2,44-46  1 Kor 10:31-11:1  Mark 1:44-46

Spetälska idag

Spetälska är idag en besegrad sjukdom, åtminstone på våra breddgrader. Men länge var det en fasansfull och dödlig farsot. De spetälska uteslöts från den sociala gemenskapen och fick leva som levande döda. På 1100-talet byggde kyrkan tusentals spetälskesjukhus i Europa. Nya farsoter dyker upp och kyrkan gör allt den kan för att bistå de drabbade. Ändå finns det i bibelns beskrivning av spetälska något som övergår det rent medicinska. Spetälska blir en drastisk bild för en djupare sjuk­dom, en som skiljer henne från liv och gemenskap. Den blir en bild för synden.

Om synden har vi svårt att tala idag. Det har kanske talats för mycket och överdrivet om den i tidi­gare förkunnelse, men en överdrift löses ju inte med underdrift. När synden försvinner ur språkbruk och medvetande uppstår en lucka, ett tomrum. När moraliska felsteg begås och kanske leder till of­fentlig skandal blir man förvånad och upprörd. Media dömer och exkommunicerar de skyldiga. Det tillsätts utredningar, psykologer och andra experter letar efter orsaker. Man vidtar åtgärder för att förhindra att det upprepas. I tanken att saken därmed är ur världen. Ändå dyker det upp igen. I nya variationer. Gång på gång, i stort och smått. Inget förnuft och inga föresatser tycks kunna hindra det. En syster berättade för en gästande prelat om en rad diskutabla händelser. Hur kan sådant ske? Pre­laten svarade: ”Det är synden, syster.” Häromdagen talade jag med en god vän, han är inte präst, om en rad oroande händelser i samtiden och han sade spontant: ”Det är arvsynden.” Ändå blir vi förvå­nade och har förlorat förmågan att känna igen synden och ge den sitt rätta namn. Anonymt kan den operera ännu mera ostörd.

Det är inget nöje att tala om synden, men det vore ett svek att tiga. Vi kräver att samhället skall upplysa om hotande smittorisker. Ska då inte prästen varna för andliga risker liksom han enligt Mose lag skulle förklara den spetälske för oren? Om kyrkan inte gör det, kommer andra att ta över, men då går det lätt till överdrift och förlorar den katolska balansen.

Fäderna jämför synden med andra onda ting som kan drabba människan, sjukdomar, orättvisor, motgångar, katastrofer och krig. De säger att synden är värre än allt annat. Ty det är den som skiljer människan från Gud och därmed från livet. På Jesu tid var spetälskan en dödlig sjukdom. Det fanns ingen bot mot den. Endast Gud kunde bota den sjukdomen. Därför blev den en bild för synden. En­dast Gud kan förlåta synder. När Jesus botade den spetälske var det därför ett vittnesbörd om Jesu gudomlighet. Men deta var genom sitt lidande och sin död som han botade människosläktet från syn­dens hela skada. Då bar han allt lidande, också spetälskan, i sin egen kropp. Redan profeten Jesaja hade förutsagt detta när han talar om Herrens lidande tjänare: ”Föraktad var han och övergiven av människor… vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad”. Det hebreiska ordet för ”hemsökt”, kan översättas med ”spetälsk”. ”Vi höll honom för att vara spetälsk (den gamla Vulgata), men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig”. Han bar vår orenhet, vår synd och vår smärta, i sin kropp och uppstår från de döda, som den förste i en ny skapelse. Såren i hans uppståndna kropp vittnar ännu om hans lidande, de sår genom vilka vi blir helade.

Allt annat ont går över, men om synden inte botas blir människan bunden av den för evigt. Och detta helt i onödan, eftersom Gud vill att alla människor skall komma till insikt om sanningen och bli räddade.

Katekesen talar om dödssynder. Det betyder den synd som utsläcker och dödar det gudomliga liv som finns i den troende. Nådens ljus släcks ut. Därför behöver det tändas på nytt. Dödssynden kräver en särskild åtgärd, att syndaren går till bikt och får del av försoningens sakrament innan han går till den heliga kommunionen igen. Dödssynd betyder att det är en sak av stor vikt, t.ex. ett brott mot nå­got av de tio buden, och att det sker med vett och vilja. Dödssynd är ett medvetet missbruk av den frihet människan fått. Talet om dödssynd kan förskräcka, men det är en tröstande och hälsosam lära. All synd är inte av det slaget. Mindre synder kan få ljuset att flämta, men sådant botas genom person­lig bön och bättring. Kyrkan rekommenderar oss att gå till bikt också med mindre synder. Bikten ger hjälp i kampen mot synden och människan lär känna sig själv bättre. Den ängslige och skrupulöse får hjälp att hantera ett ständigt dåligt samvete. Hon lär sig skilja på stort och smått. Synden förorar sitt förlamande grepp. Människan tar sin frihet i besittning.

Den spetälske i evangeliet är vårt föredöme. Han faller på knä och säger: ”Vill du, så kan du göra mig ren”. Det är en ödmjuk bön, en bön i tro. Han tror att Jesus kan bota honom. Han måste ha anat barmhärtigheten i Jesu handlingar. Kanske hade han på avstånd sett honom bota andra sjuka och driva ut demoner. Han är modig, eftersom han som spetälsk vågat sig fram till Jesus. Han ställer därmed Jesus inför ett vägskäl. Jesus låter sig utmanas av mannens rättframma bön och bekännelse. Han reagerar snabbt och utan att tveka. Det står att han greps av vrede. Vissa handskrifter säger att han greps av medlidande. Översättningarna kompletterar varandra. Vreden riktar sig mot det onda, mot den destruktiva sjukdomen. Medlidandet riktar sig mot den sjuke. Precis som den helige Benedic­tus säger om abboten: ”Han skall hata det onda, älska bröderna”. Klassisk tro har gett det som väg­visning i ett ständigt aktuellt problem: ”hata synden och älska syndaren”.

Så återstår eftervården och fortsättningen. Den egna eftervården är nog så viktig. Att inte mera älta begångna och förlåtna synder. Inte ens i minnet återvända till dem. Gå i frid, dina synder är förlåtna!

Fortsättningen då? Människan frestas och faller igen. Det tycks inte räcka med den bästa vilja och föresats. Föresatsen räcker ett stycke, men inte ända fram. Då blir den spetälske på nytt en förebild och vägvisare. Han faller på knä och ber. Lika lite som vi kan förlåta oss själva från skulden, lika lite kan vi bestå i frestelsen utan Jesus. Enda möjligheten att vinna seger är att förbli i bönen till Jesus. Bedjaren får del av den kraft som är starkare. De som kommit längst på vägen är entydiga i sin erfa­renhet. Så länge vi ber är vi skyddade. När bönen upphör lever vi farligt.

I den heliga mässan får vi samma skydd. Bönen med Jesu namn bär på samma kraft som vi tar emot i den heliga kommunionen och som vi hör om i evangeliet. Någon kämpar för oss och i oss. ”Du hörde min bön och min makt blev stor”.

Amen.