KYNDELSMÄSSODAGEN – HERRENS FRAMBÄRANDE I TEMPLET

Mal 3:1-4  Heb 2:14-18  Luk 2:22-40

Tecknet som väcker strid

Ett äkta möte väcker glädje. Kanske ett möte mellan vänner som länge varit åtskilda. Eller när missförstånd rätas ut, när splittring övervinns, när sanningen möter barmhärtigheten. Intui­tivt förstår vi att människor i grunden hör ihop och att splittring och åtskillnad är något ont. Da­gens fest kallas i östlig tradition för ”mötet”. Konkret ser vi det mellan den gamle Symeon och det barn, som Josef och Maria burit till templet. Det är ett möte mellan den gamles livslånga väntan och dess uppfyllelse. Symeon representerar det gamla förbundet, med dess väntan på Messias. Han tar barnet i sin famn, ber sitt livs aftonbön och kan fara hädan i frid. Men hans bön talar också om ett ljus med uppenbarelse för hedningarna, det är för oss. Också för oss är festen ett möte, ett möte som svarar mot vårt behov av ljus och frid, på vår längtan efter befriel­se från mörker och splittring.

Symeon tar barnet i sina armar. I fruktan och bävan, med kärlek och ömhet. Det är den bild som evangeliet målar för våra ögon. Det är en bild för frälsningen. Låt oss behålla den bilden på vår inre näthinna. Inte minst när vi hör Symeons ord till Maria. Han talar om att barnet skall bli ett tecken som väcker strid, att det skall bli till fall eller upprättelse. Det är evangeliets rea­lism. Alla förnuftiga människor längtar efter frid, men få tycks vara beredda att betala priset. Många föredrar den billiga friden, överslätande ord och sentimentala stämningar, på bekostnad av sanningen. Friden har sitt pris, liksom freden. Kyrkans sociallära lär oss att fred mellan fol­ken endast uppnås genom rättfärdighet och rättvisa. Symeon antyder det som skall möta frids­fursten, det motstånd han skall väcka och det lidande han måste gå igenom för att utverka den slutliga friden. Samma symboliska innebörd har ljusen som vi burit i våra händer. De sprider ljus och visar vägen, men till priset av att själva brinna ner och förtäras.

Om den gamle Symeon står det att ”han väntade på Israels tröst”. Denna väntan präglade hela hans liv. Han hade inte gett upp hoppet om den utlovade Messias. De flesta av hans landsmän hade kvar en vördnad för förbundet, men de hoppades inte längre. De hade resigne­rat och nöjde sig med mindre och fåfängliga ting. Men Simeon väntade. Och Hanna med ho­nom. Hon som hade profetisk gåva och aldrig lämnade templet, utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. De övade sig i och höll ut i hoppet. En bild för människans villkor, inte bara för den monastiska kallelsen. Gör människan ingenting så tvinar hoppet bort. Dessutom blir hon blind för gåvan när den ges. Hoppet behöver ständigt ny näring genom läsning och bön. ”Gläd er i hoppet, var ihärdiga i bönen.” Det är den första lärdomen.

Symeon är en bild för kyrkan, det nya förbundsfolket, som ”lever i hoppet om saligheten och väntar på Frälsarens Jesu Kristi återkomst”, det folk som ständigt ber att Guds rike skall kom­ma. Vi gör det i denna mässa när vi går i procession med ljuset i våra händer. Kyrkan är ett pilgrimsfolk på vandring mot målet. Vi gör det i varje mässa, när vi lyssnar och ber oss fram, för att få se Guds lamm på kyrkans altare och ta emot den heliga kommunionen i våra händer och på vår tunga, som Symeon tog emot honom i sina armar.

När Josef och Maria bar fram Jesus i templet får Symeon en inre visshet om att också själv gå till templet. Det är Andens ledning. Symeons väntan har gjort honom lyhörd. Han försitter inte chansen. Han kommer i rätta stunden. Han låter sig ledas av Anden. Det är detta vi gör när vi kommer till den heliga mässan, eller i klostret, när vi låter allt vi har för händer ligga och skyndar till gudstjänsten när signalen ljuder.

Det är vad vi gör när vi avvisar tröghet och klenmod, när vi driver ut de onda tankarna med andlig läsning och ofta ger oss hän åt bön. Vi faller ständigt i synd, men reser oss i hoppet och tvingas steg för steg att flytta över hoppet och blicken från oss själva till Kristus. När Symeon håller barnet i sin famn har han inte ögon för något annat, varken för sin fromhet eller för sina skröpligheter. Det är en bild för frälsningen.

Men tecknet blir motsagt. Det märkliga är att detta barn och den kristna tron inte bara möts med välvilja och respekt, utan också väcker motsägelse. I våra dagar en slags ”kristofobi”, som går utöver vad man egentligen kan förklara med förnuftet. Statistiskt finns det idag inte någon religion som utsätts för så mycket förföljelse som den kristna tron. Barnet i Symeons famn väc­ker inte bara det bästa till liv hos människor, utan också det sämsta. Varför är det i vissa lägen slut med både tolerans och åsiktsfrihet? Varför rådslår man ”mot Herren och hans smorde”? Är det inte indirekt ett tecken på att han berör alla? Varför annars all denna möda för att bli kvitt honom?

Den som står närmast detta barn, också genom hennes själ skall ett svärd gå. Evangeliet tiger om vad som rör sig i Marias inre. Det vi vet är att hon härdade ut ända till korset. Säkert bevarade hon Symeons profetiska ord i sitt hjärta. Hennes hjärta var rent.

För de flesta andra måste först svärdet, Guds ord och lång prövning, tränga så djupt att det blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. Till fall eller upprättelse. Redan Israels barn måste un­der ökenvandringen plågsamt lära sig hur mycket motstånd och knotande det fanns i deras hjärtan. Ställas inför valet om de verkligen älskade Herren och ville lyda honom av hela sitt hjärta.

Ett första åtskiljande är att människan inser att hon måste välja. Hon kan inte vara neutral. Livet kan inte levas från åskådarplats. Människan kan inte leva om hon bara tittar på, väljer och vrakar bland åsikter. Då förblir hon själv den högsta auktoriteten. Och vad hjälper den i dödens stund? Människan måste välja sanningen och avvisa lögnen. Den som undviker sanningen börjar snart kompromissa med vad som är rätt i handlingen. Och låter sig moraliskt förnedras. ”Det bara blev så”, eller ”jag kunde inte stå emot”, som ursäkten ofta lyder. Medan samvetet säger: ”Vänd dig bort från det onda och gör det goda”.

Men svärdet tränger ännu djupare. Också den som lever ett i yttre mening anständigt liv kan ju tillåta sig att t.ex. vredgas på sin nästa, att skjuta undan vissa andra av Jesu eller kyrkans bud och fortsätta med en synd i det fördolda. Svärdet blottlägger allt dubbelliv, lusten att ändå förbli herre över sitt liv, oviljan att löverlåta sig utan villkor. Trots att ljuset lyser för att hela och bota. Symeon hade förstått det. Därför vågar han ta barnet i sina armar.

Men svärdet tränger än djupare. Symeon och Hanna hade väntat länge, år ut och år in. Och i den händelsefattiga väntan, när inte ens den ivrigaste bön tycktes få svar, när missmodet bör­jar sippra in, och människan till slut ställs i valet mellan förtvivlan eller överlåtelse. Inte heller Maria förskonades från detta. Hon hade ingen genväg. Det är för att uppenbara djupet av Guds kärleksfulla vilja som svärdet måste tränga så djupt. För att öppna våra ögon för storheten i den gåva som Symeon håller i sina armar och som gör honom beredd att gå vidare i frid.

Evangeliet ger oss äkta tröst med denna bild. Gåvan är värd priset. Det Symeon fick se och omfamna, får vi inte bara höra om i evangeliet och se på altaret, utan införliva med våra krop­par och i våra liv. Gåvan läggs i våra händer och på vår tunga i den heliga kommunionen, Kristi kropp, som vi ser med trons ögon och kysser med våra läppar, det möte som förvandlar oss, som gör oss delaktiga av det ljus vi ser och tar emot, för att få gå i Herrens frid och av hjärtat sjunga: Gud vi tackar dig.

Amen.