4 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

5 Mos 18:15-20  1 Kor 7:32-35  Mark 1:21-28

Vägmärken i upprörda tider

Det kan gå långa tider då ingenting tycks hända. Livet rullar på. Men så händer något som upprör eller engagerar, något som kräver ställningstagande. Kanske är det en offentlig hän­delse och medierna piskar upp stämningen. Lyssnare och tittare förväntas ta avstånd från utpekade syndabockar. Det är lätt att dras med av den upprörda stämningen. Då prövas människan. Andra känner sig kluvna, ur stånd att se klart. En varningslampa blinkar. Ett minne påminner om tidigare tillfällen då man lockades till ett för snabbt ställningstagande. Finns det något att hålla sig till? Åtminstone några vägmärken?

I den första läsningen angavs en avgörande skiljelinje, den mellan falska och sanna pro­feter. Den falske talar utan uppdrag. Han kan visserligen använda Guds namn, men har ing­et uppdrag. Hans enda auktoritet är den egna styrkan och övertygelsen. ”Den profeten skall dö”, säger Mose. Däremot talar Mose om en annan profet. En som skall vara lik Mose. Her­ren bekräftar det: ”En profet skall jag låta framträda åt dem bland deras bröder, en som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun.” Detta löfte såg judarna som en profetia om Messias och den unga kyrkan kände igen honom i Jesus. Därför hör vi idag hur Jesus för första gången uppträder i Kafarnaums synagoga. Markus berättar i sitt första kapitel hur Jesus döps av Johannes, frestas i öknen och börjar förkunna i Galiléen. Han kallar sina första lärjungar och de bryter upp och följer efter honom, ett tecken på att Jesus inte bara vill tala till enskilda, utan också grunda en gemenskap. Så följer det vi hörde i dagens avsnitt.

Ofta var Jesu gudomliga makt fördold. Men vid vissa tillfällen lyser den fram. Som när människorna överväldigas här i Kafarnaums synagoga. ”Han undervisade med makt och inte som de skriftlärda”. Inte bara människorna kände av denna makt. Demonerna gör det ännu mer. Dessa andliga väsen, helt i förbund med den onda makten, vilken kunde ockupera och göra människor besatta. Deras symptom liknar det vi idag skulle kalla epilepsi, men evange­listens avsikt är att beskriva ondskans makt, som utmanas av att Jesus framträder på sce­nen. De förstår vem Jesus är. ”Jag vet vem du är, Guds helige”. Demonerna förstår att han kommit för att göra slut på deras välde och ropar: ”Har du kommit för att ta död på oss?” Vi ser en naken konfrontation mellan rent och orent, mellan ljus och mörker, mellan Kristus och det onda. Mörkret irriteras av ljuset. Orenheten härdar inte ut i renhetens närhet.

På ett liknande sätt hade Mose reagerat på berget Horeb. Det oförmedlade mötet med Guds helighet blir för mycket för Mose, trots att han ville se Guds ansikte. Han ber: ”Låt mig inte vidare höra Herrens, min Guds röst, och låt mig slippa att längre se denna stora eld, för att jag inte må dö”. Också de andra profeterna förmedlade ett direkt budskap. De vädjade inte till eftertanke, utan ställde människor inför ett klart: ”Så säger Herren”. Många av deras lyssnare stod inte ut med det och flera profeter fick betala med sina liv.

Allra tydligast blir det hos Herren själv. Förvisso gav han också undervisning, tröst och ord till eftertanke, men i allt lyser det gudomliga ljuset fram. Tydligast på förklaringsberget, där lärjungarna faller ner i förskräckelse. I Kafarnaum grips alla av bävan och frågar: ”Vad är detta? En ny undervisning med makt bakom orden! Till och med de orena andarna befaller han, och de lyder honom”.

Ändå är inte den yttre maktdemonstrationen det viktigaste. Jesus befaller demonen, inte bara att lämna den besatte, utan också att tiga. Några verser senare berättar Markus att Jesus ånyo befaller demonerna att tiga, ”eftersom de visste vem han var”. Han vill inte för­växlas med en sensationell undergörare. När människorna såg hans makt vid brödundret i den öde trakten och vill göra honom till kung, drar han sig undan. Han låter sig inte utnyttjas för mänskliga projekt. Långt större än att driva ut demoner är hans lidande och död. Då avstår han både från att tala och från att handla på ett sätt som människan omedelbart för­står. Men det är genom hans påsk som djävulen får sitt banesår och den avgörande segern vinns.

Människan vill gärna ha snabba, konkreta och handfasta lösningar på sina problem. Hon vill se tydliga gränser mellan Gud och det onda. Hon vill gärna kunna peka på Guds rike och säga: ”Här är det”. Men Jesus varnar för sådant. Något liknande gäller gränsen mellan onda och goda människor. Genom historien har människan letat efter syndabockar, inte minst vid ofattbara våldsdåd, eller när vi påminns om sådant från historien. Allting skulle ju bli så mycket ”lättare” och mera uthärdligt om vi kunde peka ut någon välde som ”ondskans imperium”, eller några människor, grupper, eller rentav raser beskrivs som rätt och slätt onda. Men då skulle ont bli än värre. Vi skulle rycka upp vetet med ogräset. Djävulen är en andlig och listig makt. När vi tror oss ha fångat in honom hos någon eller några, då har han redan bytt position och tagit sin boning i de självutnämnda domarnas egna hjärtan.

Det onda är ett mysterium, som vi inte utrotar genom att ”ta avstånd” från den ene eller den andre. När man vid ett tillfälle frågar Jesus rörande några särskilt olycksdrabbade män­niskor, avvisar han tanken att de skulle vara större syndare än andra. I stället vänder han pilen mot dem som frågar: ”Om inte ni omvänder er, skall ni alla mista livet som de”. När han tillfrågas varför hans lärjungar inte följer vissa yttre regler, ger han ett grundläggande svar. Det onda kommer inifrån hjärtat, säger han. Det uppstår när människan missbrukar sin i hjärtat givna frihet. Därför kan det också dyka upp där vi minst anar det. Både Petrus och Judas hörde till de tolv. Ondskan förblir ett mysterium, som vi bara förstår i ljuset av Kristi påsk. Som katoliker får vi lyssna till och lita på våra herdar. Kyrkan leder oss med de vägmärken vi behöver. Hon lär oss att det onda är en fruktansvärd realitet, men ett intet bredvid Kristus. Det onda skall inte få sista ordet. Den kungliga vägen mellan dikena är att varken bagatellisera det onda eller att gripa till okloka åtgärder.

Vad skall vi då göra? – Det helt vanliga, men med större närvaro. Inte dras med i upprörd­heten. ”Reta inte upp dig på de onda,” säger profeten. Ju större upprördhet, desto mera still­het och bön. Cassianus säger: ”Det är ett större under att utrota den otyglade njutningslyst­naden ur sig själv, än att fördriva orena andar ur andra människor. Det är större att genom tålamodets dygd hålla vreden i schack, än att befalla över luftens härskare eller fördriva sjukdomar och feber hos andra”. Det viktigaste är det vi gör just nu när vi firar den heliga mässan. När vi lyssnar till och lyder Herrens ord och vägledning. Be för alla människor, inte minst för egna och för kyrkans fiender. Oryggligt hålla fast vid vår allraheligaste katolska tro. Följa honom som förenar rättvisan och barmhärtigheten, sanningen och nåden. Han ensam är både domare och frälsare. Lärjungarna följde honom. Det räcker.

Amen.