Söndagen efter Trettondedagen

Jes 55:1-11  1 Joh 5:1-9  Mark 1:7-11

De många dopen och det enda

Det är lätt att bli förvirrad när vi hör om dopet. Inte minst denna dag, då vi firar Her­rens dop. Varför behövde Jesus döpas, han som var ren och helig? Ändå lät han sig döpas av en dopförrättare som inte ansåg sig värdig att knyta upp dopkandidatens san­dalremmar. Liturgin besjunger det märkliga: ”Soldaten döper Konungen, slaven Herren, Johannes Frälsaren.” Men liturgin tycks inte bekymra sig. Dess associationer rör sig över vida fält. När den frågar hur Frälsaren låter sig döpas i det vatten han själv har skapat, övergår den snabbt i förundran över hur allt dopvatten helgas.

Dop har språkligt med doppa att göra. Men liturgin talar också om att dricka, att dric­ka med fröjd ur frälsningens källor. Också tidsmässiga begränsningar tycks upphävda. Liturgin beskriver Jesu dop, vid början av hans offentliga gärning, som om det vore hans påsk. ”Förunderliga mysterium: idag avtvår universums Skapare våra synder i Jordan.” Liturgin vet att Jesus själv skulle tala om sitt lidande som ett dop. När kyrkan står vid Je­su dop i Jordan ser den först bakåt och påminner sig hur Jordanfloden en gång hejdade sitt lopp för att låta Israels folk passera torrskodda in i det utlovade landet: ”Jordan hejda­de sitt lopp, då Herren steg ned.” Men i samma mening går tanken till framtiden: ”Vattnet skälvde, och upp ur floden steg den nya skapelsen, som upplyser hela världen”.

I dagligt tal används ordet dop om de mest skilda fenomen. Man döper båtar och bi­lar, byggnader och städer. Ofta förminskas det kristna dopet till en högtidlig namngivning. Men också kristen tradition har använt ordet dop i olika sammanhang. Aposteln Paulus talar om att Israels barn blev döpta ”i molnet och i havet”. Johannes dop var ett bättrings­dop, samtidigt som han talar om ett kommande dop i Ande och eld. Kyrkan har sagt att martyrerna blev döpta i sitt blod. Den uppriktiga ångern har kallats ett tårarnas dop.

Allt detta kan vara förvirrande, men den heliga kyrkan kommer oss till hjälp. Hela den­na mångfald och rikedom är samlad i det heliga dopet i den Treeniges namn. Två huvud­linjer finns förvisso: Dopet till Kristi död och uppståndelse, och nyfödelsen i den helige Ande. Men allt finns egentligen med redan vid Jesu dop, där Faderns röst hörs, Sonen uppenbaras och Anden svävar som en duva över vattnet. Allt är oss givet för att vi skall förundras över dopets stora gåva och utmaning. Redan det katolska dopritualet vittnar om en överflödande rikedom. Hela vår kristna tro är sammanfattad i dopet.

Att fira Jesu dop är därför att fira vår egen djupaste identitet och gåva. Dopet är fröet, som redan innehåller allt som skall växa fram ur det. Det vi ser och hör vid Jesu dop up­penbarar vår tro och vårt hopp. Liksom himlen öppnade sig när Jesus steg upp ur vatt­net, så har himlen öppnat sig för dem som tror på honom. För oss som drivits ut ur para­diset, för oss som bara vet att döden väntar oss, för oss har himlen öppnat sig. ”Detta är” säger Johannes, ”den seger som har besegrat världen, vår tro”. Vi får lyssna till samma ord som Jesus fick höra: ”Du är min älskade son”. ”Hör, så får er själ leva”, som profeten sade.

Därför är dopdagen vårt livs viktigaste dag, den dag då vi föddes på nytt till det eviga livet. I vårt innersta har vi fått barnaskapets heliggörande nåd och löfte om evigt liv. Vi lever inte längre i en instängd värld. Himlen har öppnat sig. Jesu dop är en portal till hela hans liv och gärning. Det liv som fullbordas med hans död, uppståndelse och himmels­färd och med Andens utgjutande över Kyrkan. Han har gått före för att bereda rum. Han har utgjutit sin Ande över Kyrkan, så att hon, som är vår moder, får kraft att föda oss på nytt i dopets bad.

Men vi, glömska och obeständiga himlabarn, lockas ständigt av sådant som fördunk­lar vår värdighet och berövar oss glädjen. Går det riktigt illa blir vi förlorade söner som förskingrar vårt arv i främmande land. Den förlorade sonen kom till besinning och åter­vände hem. I hans innersta fanns minnet av barnaskapet kvar. Det kunde ingen utplåna. Fadern bekräftade det. Varje omvändelse är därför att återvända till sitt dop, ett slags nytt dop. De tidiga munkarna kallade det tårarnas dop. De strävade efter att ständigt leva i detta dop. För att bevaras i den andliga glädjen. När jordiska lidelser tar över blir män­niskan inlåst i ett trångt fängelse. Där gråts det också, men med andra tårar. Det krävs en viss stränghet för den som omedelbart söker tröst, en hälsosam sorg över den egna synden. En sorg som på ytan liknar bedrövelse, men som är dess motsats. De som sår med tårar skall skörda med jubel. Vi blir bönhörda genom hjärtats renhet och förkrossel­sens tårar. Slaven förvandlas till son. Allt vad Fadern ägde blev hans. Han återfann sin glädje i att göra Faderns vilja. Hans enda återstående fruktan var att på nytt skada eller förstöra denna kärlek.

Denna fruktan kan liknas vid ett annat dop, martyrdopet, eller dess ”vita” variant, att förbli i tålamod bland ofullkomliga medmänniskor. Det är den dagliga kampen, även när vi frestas till vrede, bedrövelse och uppgivenhet. Moder Teresa av Calcutta höll ut i de­cennier, trots att hennes innersta kändes kallt och tomt. Hon fortsatte i ren tro och över­låtelse. Benedictus talar om att förbli i klostret intill döden och dela Kristi lidanden. Det är det dagliga dopet. Att öva tålamod är att stiga ner i dopets vatten och lyftas upp i ett nytt ljus.

Låt oss därför betrakta urbilden till alla dop, Jesu dop. Låt oss höra Faderns röst, som riktas inte bara till Kristus, utan till varje döpt människa: ”Du är min älskade.”

I det hoppet lever vi. Det vi ser på bilden/ikonen av Jesu dop skall fullbordas i oss. Då sammanfattas alla ”dop” i ett enda, det dop vi bekänner oss till, ett enda dop till synder­nas förlåtelse.

Amen.