FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT

2 Sam 7:1-5,8b-12,14,16 Rom 16:25-27 Luk 1:26-38

Att bli havande med Ordet

Dryp, ni himlar därovan, och må skyarna låta rättfärdigheten strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli Frälsaren. Det är kyrkans bön inför julen, Kristi födelses fest.

Orden är från profeten Jesajas bok och formulerades första gången mer än 500 år före Kristi födelse. Då som en bön i den babyloniska fångenskapen, att Gud skulle fullfölja sin plan med sitt utvalda folk och på nytt frälsa det ur dess betryck. På ett märkligt sätt tog Gud hjälp av den persiske kungen Kores, som besegrade det babyloniska väldet och där­med gav möjlighet för de bortförda judarna att återvända till sitt land och bygga upp temp­let.

Men orden bar också på en djupare mening. De gällde inte bara en avslutad historisk händelse. Regnet som dryper från himlen är en bild för Guds nåd, ja för den helige Ande. Gud omskrivs ofta i Gamla Testamentet med ordet himmel. Evangelisten Matteus kallar oftast Guds rike för himmelriket. Den fruktbärande jorden är en profetia om jungfrun i Na­saret, vars livsfrukt blir Frälsaren när Anden kommer över henne.

Det är en tvåfaldig bön. Dels ber vi att nåden skall drypa. Dels att jorden skall öppna sig. Maria be­jakade sin uppgift frivilligt och i tro. Kyrkofäderna jämför henne med männi­skosläk­tets urmoder Eva och säger: ”Den knut som orsakades av Evas olyd­nad löstes upp genom Marias lyd­nad; vad Eva band ge­nom sin otro, det löste Maria genom tron.” Därmed ”samverkade hon i fri tro och lydnad till människans frälsning”. Därför kan den helige Bernhard av Clairvaux i en bön säga till Ma­ria: ”Jungfru, du har hört att du skall bli havande och föda en son. Ängeln väntar på ditt svar. Skynda dig, jungfru, att svara. Säg ett ord, och tag emot Ordet. Säg ditt ord, och bli havande med Guds Ord. Se, han som hela världen längtar efter, står utanför din dörr och klappar på.”

Vi har hört Marias svar och vi bereder oss att fira hennes Sons födelse. Ändå ber kyr­kan varje advent att himlen skall drypa och jorden öppna sig. Ty det som hände genom den saliga jungfrun måste fullbordas i kyrkan, som jungfrun Maria är en bild för. I kyrkan och i de troendes liv skall Kristus födas och växa till så att vi, som Maria, blir ha­van­de med Ordet. Därmed blir vi i andlig mening Kristi mödrar. Han har själv sagt: ”Den som gör min himmelske Faders vilja är min broder och min syster och min moder.” Den­na hemlig­het, vårt livs innersta, tar sin början i dopet, som är vår nya födelse. Kristus föds i oss, som han en gång föddes i Betlehem. Vid varje dop ber kyrkan att Anden skall komma över den döpte, och i konfirmationen att hans liv skall stärkas och bära frukt. Det­ta liv behöver hela tiden vårdas och stärkas. Det sker när vi lyssnar till och läser Guds ord, som är fyllda av Ande och liv. Ordet får fukta vårt hjärtas torra jord och göra den frukt­bäran­de. Tydligast sker det i den heliga eukaristin, där kyrkan ber att Anden skall komma över de framburna gåvorna, så att de förvandlas till Kristi kropp och blod. Kris­tus föds på altaret. Kyrkan blir ett Betlehem, som betyder ”brödhus”, och altaret en krub­ba. Snart skall vi be över offergåvorna: ”Herre, låt samme Ande, som med sin kraft upp­fyll­de den saliga jungfrun Maria, helga också dessa gåvor på ditt altare”.

Men de framburna gåvorna representerar de troende. Med gåvorna bär vi fram oss själva. Bönen att regnet skall drypa ö­ver jorden, blir en bön att Anden skall komma över oss och helga våra liv. Därför ber vi i den eukaristiska bönen att vi, som ”mättas med din Sons kropp och blod”, skall ”bli upp­fyllda av den helige Ande och så bli en kropp och en själ i Kristus”. Så stärks i eukaristin det nya livet i oss, det som fötts i dopet. Så att vi med Johannes Döparen kan säga: ”Det är som sig bör att Kristus växer till och jag förminskas.” Eller med aposteln Paulus: ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig.”

Maria öppnade sig utan förbehåll, i tro och lydnad. Hon blev havande med Ordet ge­nom att lyssna. Men också genom att lyda. Påvens huspredikant talade i veckan om dem som lyssnar men inte lyder, dem som blir havande men inte föder. De som inte fullbordar sin omvändelse. Han liknade det vid en andlig abort, ett avbrutet havandeskap. Aposteln Jakob manar: ”Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste. Den som hör ordet men inte gör vad det säger, han liknar en man som i en spegel betraktar sitt eget ansikte: han ser sig själv men går därifrån och har strax glömt hur han såg ut.” Maria fort­satte att säga ja till Guds vilja och kallelse, också när hon inte förstod, också när hon stod vid korset och svärdet gick genom hennes egen själ. Så förenades hon med sin Son i hans offer till Fadern och på den första Pingstdagen tog hon med apostlarna emot den helige Ande. Så blev hon inte bara den främste av de återlösta, utan också alla troendes moder och den som förmedlar nåden till alla Kyrkans barn.

Kyrkan bär på detta mysterium, men måste på nytt be att himlen dryper över hennes barn när de återfaller i otro och olydnad. Det finns fortfarande möjlighet att gå till advents­bikt. Kyrkan fostrar och vägleder sina barn, men med en moders mildhet, i förtröstan på Marias stöd och förbön. Hon ber att Anden upplyser vårt inre öga, så att vi ser vad som händer i den heliga natten.

Inga egna ambitioner räcker, inte ens de ädlaste. David ville bygga ett tempel åt Gud, men han fick veta att det var Gud som skulle bygga templet, inte han. Om tron utan gär­ning­ar är död, så är gärningar utan tro fåfänga. Vi behöver Andens hjälp, både för att bli ha­van­de och för att bära frukt – i glädje och uthållighet.

Inför julens högtid ber vi att bli havande med Ordet och att bära frukt i kärlek. Vi ber för kyrkan, för mänskligheten, för vårt land, för våra familjer och för oss själva: ”Dryp ni himlar därovan, och må skyarna låta rättfär­digheten strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli Frälsaren”.

Amen.