ANDRA PÅSKSÖNDAGEN

Apg 2:42-47 1 Pet 1:3-9 Joh 20:19-31

Tomas – den troende

Det är med påsken som det är med våren just nu. Det finns tydliga vår­tecken, men nattkölden hindrar våren att ta hela dygnet och hela naturen i besittning. Vi tror att Kristus har uppstått från de döda. Att ett nytt liv har brutit in, med makt över mörker, synd och död. Ändå vill inte kölden riktigt släppa taget.

I den första läsningen är vårtecknen tydliga. Den första kristna för­sam­lingen sjuder av liv och glädje. Den håller troget sam­man, den står på fyra stadiga ”B:en”, bibeln (apostlarnas un­dervisning), brödra­gemenskapen (den inbördes hjälpen), brödsbry­telsen och bönerna. Genom apostlarna sker många tecken och under. De troende har allt gemensamt. Alla delar med sig efter vars och ens behov. De möts varje dag i templet. De första kristna är ännu inte uteslutna ur synagogan. Men eukaristin firar de i hemmen. Det står att de var ”omtyckta av allt folket”. De lever i jub­lande, upprik­tig glädje. Det är vår i luften.

Den andra läsningen ur första Petrusbrevet beskriver ett senare skede. Kyrkans första framgångar har ersatts av förföljelse, luttring och ”prövningar av olika slag”. Våren har övergått i höst. Här handlar det om en senare generation, eller om män­niskor på andra platser, som inte varit vittnen till det som hänt i Jerusalem. ”Ni har inte sett honom”, säger författaren, ”men älskar honom ändå”. Avsnittet inleds med ett högtidligt, nästan liturgiskt språk, förmodligen framvuxet ur en dopliturgi: ”Välsig­nad är vår herres Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhär­tighet har han fött oss på nytt, (dopet) till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda, till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen”.

Ändå har vi kanske lättast att känna igen oss i evangeliet, där lärjungarna sitter in­låsta bakom reglade dörrar, av rädsla för judarna. Situationen upprepar sig. De tro­ende hukar sig när angreppen blir allt hätskare. Den tid tycks förbi då tron res­pekte­ra­des. Hjärtat kan frestas av klenmod och krympa av rädsla.

Då berättar evangelisten att Jesus kom och stod mitt ibland dem. Han ser sina lär­jungar som svikit och förnekat. Han säger: ”Frid åt er alla.” Inte ett ord av förebråelse. Han visar dem sina händer och sin sida. Han legitimerar sig. De känner igen honom, förstår och fylls av glädje. Ock­så de som svikit, förnekat och flytt, eller bara varit från­varande.

Så ger han dem sitt uppdrag: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er.” Apostlarna och hela kyrkan får samma uppdrag som Jesus själv har fått. Uppdraget att förlåta synder och ge nytt liv. Men också att avslöja otro och synd. Och därmed binda den som inte vill bli befriad. Jesus andas på sina apostlar och ger dem sin Andes kraft att förlåta synder. Det är det apostoliska ämbetets heliga uppgift. När den troende plå­gas av nya syndafall, ofta i samma gamla synder, så fortsätter kyrkan att dela ut syn­dernas förlåtelse i en ofattbar generositet. Förrå­det tycks aldrig sina. Bara en för­ut­sättning gäller: att vi ödmjukar oss och ber om den, att vi erkänner att vi be­höver den. – Låt mig på­minna om att man kan göra sin påskbikt ända fram till Heliga Trefal­dighets dag.

Tomas var inte med den första kvällen. Och när de andra berättar att de sett den Uppståndne, så kan han inte tro det. Han begär att få se, att få sticka han­den i Jesu sida och fingret i spikhålen. Han vill inte bara instämma i de andras tro. Han vill bli övertygad personligen. Sådan är Tomas. När Jesus, dagarna före påsk, säger att Lasaros har dött och de andra varnar honom för att gå till Jerusalem, så är det To­mas som säger: ”Låt oss gå med för att dö med honom” (Joh 11:16). Det är sam­me Tomas som frågat efter vägen, när Jesus talar om att gå före till Fadern (Joh 14:5). Tomas liknar Petrus. Evangeliet berättar både om Petri svek och om Tomas tvivel. Kyrkan tvekar inte att påminna om att också apostlarna, som hade levt så nära Je­sus, hade dessa svagheter. Det är för vår skull som vi får höra om Tomas´ tvi­vel.

I andra sammanhang klandras otro och tvivel. (Mark 16:14) I hela Johannesevan­ge­liet ut­spe­las en kamp mellan tro och otro. Men Tomas beskrivs och bemöts av Jesus med mildhet och största omsorg. Ingen förebråelse. Jesus vänder sig direkt till honom, som om han var den ende i hela skaran. Han sökte efter honom som efter det förlo­rade fåret. En kyrkofader och påve (Gregorius den Sto­re) säger att Tomas´ tvivel är oss till större hjälp än de andra apostlarnas tro.

Tomas sopade inte problemen under mattan. Han gick inte och ruvade på dem ba­ra för sig själv. Han satte inte tvivlen i system. Ännu mindre talade han pampigt om dem. Han visste mycket väl att det var en dödlig sjukdom. I hans tvivel måste ha fun­nits en vilja till tro, en beredskap att bli överbevisad. Han ville tro. Tomas´ väg till tro är ett koncentrat av kyrkans vilja att hålla samman tro och förnuft. Men här sker det inte i akademiska dispyter. Tomas´ förnuftiga invändningar är samtidigt något högst praktiskt och konkret. Det gäller livet. Han ville inte släppa den Herre som visat ho­nom så stor kärlek. I prak­tiken bevisar han sin vilja genom att vara på plats när lär­jungarna är sam­lade nästa gång.

Tomas får inte något billigt svar. Inte någon himmelsk vision. Han får se Jesu sår. ”Ge­nom hans sår blir vi helade”, hade ju profeten sagt (Jes 53). Det är ingen mora­lisk perfektionist vi tror på, utan en som känner våra svagheter i sin egen kropp. Vi får ta skydd i hans sår, som klippgrävlingen tar skydd bland de höga bergens klyftor (Ps 104:18). Även om tvivlet kommer smygande igen. Vägen till liv och påskens glädje går inte bredvid lidandet, utan genom det. Som aposteln uttrycker det: ”Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp” (2 Kor 4:10).

Tomas´ bekännelse är inte bara hans egna ord. Den är också en gåva som läggs i hans mun: ”Min Herre och min Gud.” Höjd­punkten av hela Johannesevangeliet. To­mas bekänner att Gud, den Osyn­lige, är i Kristus, som han fick se. Också Tomas be­hövde tro. Au­gustinus säger: ”han såg människan (Jesus) och bekände Gud, som han inte såg”. Också för Tomas gällde det ord som gäller för oss: ”Saliga är de som inte ser och dock tror.”

För oss koncentreras det i den eukaristi som vi nu firar. Våra kroppsliga ögon ser ett bröd och smakar av kalken — vår tro bekänner: ”Min Herre och min Gud.”

Amen.