PÅSKDAGEN

Apg 10:34a,37-43 Kol 3:1-4 Joh 20:1-9

Dagens nyhet

I morse när jag bläddrade igenom tidningen med dagens nyheter kunde jag, bortsett från några skämt, inte hitta ett enda vettigt ord om dagens viktigaste nyhet. Däremot kunde man läsa ett långt referat om en av historiens fallna hjältar, Kinas Mao Zedong. Han betraktades av många som stor under sin livstid, men idag har han mist sin gloria. Med Jesus är det tvärtom. Hans liv slutade på ett kors, mänskligt sett ett katastrofalt miss­lyckande, men i efterhand vet vi att det var en seger. Historiens olika skeden be­dömer honom olika. Ibland görs han till ett föredöme, ibland är man irriterad på honom och vill bli av med honom, ibland försöker man tiga ihjäl honom, ofta uppre­pas smädel­serna. ”Stig ner från korset och visa vad du kan.” Men man blir aldrig riktigt kvitt honom. Han fortsätter att utmana och oroa. Han låter sig inte reduceras till ett blad i historie­boken.

Kyrkan fortsätter lugnt att fira det hon vet är den viktigaste nyheten i världshistorien, Jesu Kristi uppståndelse från de döda. Hon firar både med påskvakans dramatik, då påskljuset tänds i nattens mörker, och med denna mässas stilla eftertanke.

Kyrkan närmar sig mysteriet genom att tala på olika sätt. Kristi uppståndelse är både den mest dramatiska av händelser, präglad av blixt och jordbävning, och samti­digt ett tyst och ständigt närvarande under, den levande Herren mitt ibland oss. Som en ljusreflex i den gnistrande snön, eller en solglimt mellan trädstammarna. Min med­broder såg i morse en älg stå på det öppna fältet. Han bara stod där. Kanske kände han på sig att man ska stå upp på påskdagen. Den Uppståndne finns i hela ska­pel­sen, han går som en osynlig medvandrare vid vår sida. ”Jag är uppstånden, jag är hos dig”, sjöng vi i introitus, ingångsantifonen. De musikaliska uttryckssätten är återhåll­sam­ma, men just därför så tydliga. Påskens jubel är inte en övergående be­rusning. Den tål också stillsam eftertanke.

Som första läsning har kyrkan valt en predikan av aposteln Petrus ur Apostlagärning­ar­na. I korta satser, nästan som en trosbekännelse eller ett utdrag ur katekesen, sam­manfattas Jesu liv. Från dopet i Jordan fram till korsfästelsen och uppstån­delsen. Den­ne Jesus, som vandrade omkring och gjorde gott, hängde de upp på en träpåle och dödade. Men Gud uppväckte honom på tredje dagen. Denne Jesus ”är den som Gud har bestämt till att döma levande och döda”. Det som förskräcker den ogudaktige, talet om domen, är för lärjungen en tröst. Han har redan hört domarens röst: ”Var inte räd­da.”

I responsoriepsalmen ur psaltaren 118, som vi också hörde i nattens gudstjänst, sjöng vi: ”Detta är den dag som Herren har gjort”, den första dagen i den nya skapel­sen, den ”åttonde dagen”. Ty ”den sten som byggningsmännen förkastade har blivit en hörnsten”. Det största onda, när män­niskorna avvisade den Gud hade sänt, detta onda förvandlades av Gud till hörnsten i ett nytt tempel. Sådan är den verkliga makten. Guds vidunderliga förmåga att förvandla ont till gott. En föraning får vi i berättelsen om Josef och hans bröder i GT. Hans bröder utlämnade och sålde honom till främlingar. Efter prövningar i Egypten upphöjdes han och räddade folket från en hotande hunger­katastrof. När han återser sina förskräckta bröder säger han: ”Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo.” Det är vad Jesus säger till sina lärjungar och särskilt till Petrus denna dag. ”Av Herren har den blivit detta, underbart är det i våra ögon”.

Påsksekvensen före evangeliet uttrycker både påskens dramatik, hur död och liv gick i närkamp, och de konkreta historiska spåren efter denna kamp, huvudduken och bind­larna som lämnats kvar i graven.

Därmed har vi nått påskevangeliet i evangelisten Johannes stillsamt genomtänkta variant, utan den dramatik med änglar, jordbävning och skräckslagna vakter som Mat­teus, Markus och Lukas förmedlar. Steg för steg beskriver han hur älsklingslärjung­en, han själv, kommer till tro. När han och Petrus får höra att graven är tom ger de sig av på en märklig kapplöpning till graven. Det står uttryckligen att Johannes sprang fortare än Petrus. Fäderna förklarar denna dråpliga information med att Johannes hade större kärlek. Det är kärlekens iver, den goda iver som den helige Benedikt talar om i sin re­gel. Om portvakten säger han: ”Han skall ge besked i all vänlighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver” (RB 66:4). Hur skulle Petrus kunna springa snabbt? Dåligt samvete gör stegen tunga. Han har ännu inte förstått. Framkomna till graven är dock Petrus den modigare och vågar sig först in. Evangelisten berättar små, men vik­tiga detaljer. De ser bindlarna och huvudduken, ordentligt hoprullad på ett ställe för sig. Om det hade varit ett gravrov, hade det sett annorlunda ut.

Om Johannes står det: ”han såg och trodde”. Den tomma graven är ett tecken. Bind­larna har gjort sin tjänst och kan därför prydligt läggas åt sidan. Den kropp som inte längre finns kvar i graven, är den mänskliga kropp, som Guds eviga Ord har antagit av Jungfrun Maria. Den kroppen, vår mänskliga kropp, har i Kristus övervunnit dödens bojor och uppstått med en förklarad kropp. Vi sjöng det vid påskljuset: ”O, du saliga natt, då jord och himmel möts, då Gud och människa förenas!” Också Petrus skulle förstå det. Förstå att dagens viktigaste nyhet är ett glädjebud till alla människor: Var inte rädda! Kristus är sannerligen uppstånden från de döda!

Amen.