FÖRSTA SÖNDAGEN I FASTAN 2008

Gen 2:7-9;3:1-7 Rom 5:12-19 Matt 4:1-11

Varför syndar människan?

Varför syndar vi egentligen? Vi vet ju hur dumt det är. I efterhand frågar man sig ofta varför det kunde hända. Varför slank den där elaka repliken ur mig? Hur kun­de jag bli så arg över en småsak? Ändå tycks vi aldrig lära oss. Varför äter vi mer än vad vi vet är hälso­samt? Varför samlar människan på sig prylar som hon vet att hon inte be­höver? Varför förs hon vilse av den goda sexualiteten, trots att hon vet vilket e­län­de det kan leda till? Varför låter hon sig ockuperas av aggressivitet, för att da­gen efter bli bedrövad och deprimerad? Också aposteln Paulus är konfunde­rad. Han förstår inte sitt eget sätt att handla. ”Det go­da jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Rom 7:15,19) Varför syndar männi­skan?

De vanligaste förklaringarna tycks inte räcka till. Psykologer, läkare, samhällsvetare och genetiker kan förklara en del, ibland mycket, men inte allt. Annars borde ju synden rimligen ha avtagit i takt med den ökade kunskapen. Frågan blir snarare större ju mera kunskap vi har, inte minst för den kristne. Varför sviker den troen­de så lätt sina högsta ideal, trots bittra erfarenheter och de bästa föresatser?

Människans erfarenhet tycks bekräfta att det finns en okänd faktor med i leken, ett x i ekvationen, en orm i gräset, en sabotör, en förförisk makt. En makt som lu­rar oss. Den mo­derna människan har sedan länge kört ur djävulen ur sin världs­bild. En stor dags­tidning avskaffade högtidligt djävulen i början av 1900-talet. Pro­blemet är bara att synden och ondskan inte avskaffades samtidigt. Frågan är om inte klassisk kristen tro bättre speglar den bistra och bittra verkligheten.

Tron säger att det finns en ond, lockande och listig makt. I första läsningen hörde vi hur det började. Med ett dramatiskt bildspråk hör vi hur Adam och Eva lockas att gå sin egen väg och bryta mot Guds bud och vilja. Men det som såg ut som frihet slutade i slaveri och elände. Pau­lus skärper det ytterligare i andra läs­ningen och säger att synden slutar i döden, en tillvaro utan Gud och därför utan liv.

Fadern sänder sin Son för att befria människan och återge henne livet. Dagens evan­ge­lium berättar dramatiskt hur Jesus frestas att svika sin uppgift. Djävulen be­skrivs som en intelligent frestare med förföriska bibelcitat på tungan. Kristus är den nye Adam, början till en ny mänsklighet. Till skillnad från den förste Adam be­står han provet och avvisar frestelsen. Han kan sin bibel bättre än Frestaren.

Det kristna svaret på varför människan syndar är att hon ger efter för en frestel­se. Men varför frestas hon till något hon egentligen inte vill? Skälet är att synden har en liten bundsförvant i varje människa. Katekesen säger att hon ”i sitt hjärta har en böjelse för det onda” (Katekesen 401). Vi har fått det i arv efter våra urför­äldrar. Fäderna liknar det vid ett fnöske, något som lätt kan fatta eld. Frestaren vet om det och försöker antända denna böjelse till det onda. När männi­skan låter sig luras och ger efter är synden ett faktum.

Hur ser frestaren ut? Djävulen har för länge sedan lagt av bockfot och svans. Då vore han ju lätt av­slö­jad. I stället talar han moderna dialekter och uppträder i olika draperingar, ibland som en ”ljusets ängel” (2 Kor 11:14). Han frestar med något som i sig är gott. Ingen frestas av en rutten frukt. Med frukten som lockbete ingju­ter han misstro mot Gud och det han har sagt. Han får Gud att framstå som små­aktig. Han lockar med en skenbar frihet. Men djävulen ljuger. Dessutom har han ingen fantasi. Of­tast är det samma tråkiga te­ma hela tiden, det som Jesus fres­tas av enligt Mat­teus, njut­ning, ära, makt. Det lurar människan att bygga upp en skenverk­lighet kring det egna jaget. Apos­teln Johannes beskriver frestelsen så: ”vad kroppen begär (till skillnad från vad den behöver), vad ögonen åtrår (ögat begär i stället för att med glädje se på allt det goda och sköna), vad hög­fär­den skryter med (i stället för att bidra med sitt och utan avund glädjas över de andras gåvor)”. Han fortsät­ter: ”Världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt” (1 Joh 16f).

Går det att övervinna frestelsen? Finns det någon strategi?

Det första är att räkna med den och inte bli förvånad. Vi lever inte i paradiset, snarare på ett stridsfält. Det pågår hela tiden en kamp om människan. Katekesen säger att ”människan är insatt i denna strid för att hon i ständig kamp skall bestäm­ma sig för det goda. Endast genom stor möda kan hon med Guds nåd uppnå sin inre enhet” (Katekesen 409). Det första är att upptäcka frestelsen som frestelse. Redan det är en halv seger, eftersom Djävulen avskyr att bli genomskådad.

Det andra är att avvisa frestelsen. ”Gå din väg, satan”, säger Jesus (Matt 4:10). Varje påsknatt tar vi avstånd från djävulen och det ondas lockelse. Frestelsen kan kännas övermäktig, men den känslan ljuger. Apos­teln säger att ingen prövas över sin förmåga (1 Kor 10:13). Det hör till fiendens strategi att blåsa upp sig och försö­ka skräm­­­mas. Han har god hjälp av den förföriska halvsanningen om människans svaghet: ”jag kunde inte stå emot”, ”sådan är jag”, ”det är min natur”. Ibland finns det ett hörn i hjärtat som inte vill stå emot, utan vill ge efter. Våga se det! Be Her­ren förvandla och stärka den vacklande viljan! En första erfa­ren­het är att upptäcka vilken kapacitet det ligger i att säga nej till det on­da. Det finns ingenting som säger att vi måste falla för frestelsen. Men det behövs mod, så att vi inte låter oss ockuperas av rädsla och klenmod. ”Stå emot djävulen, och han skall fly för er”, säger aposteln Jakob (4:7). Vi kan inte hindra frestelsen att komma, men med Guds nåd kan vi hindra den att få makt över oss. ”Ingen kan förföras av djävulen om han inte frivil­ligt överlämnar sig åt honom”, säger en munk­­fader (Cassianus). Erfarenheten sä­ger att det är lättare att vinna seger ju snabbare män­niskan säger detta nej. Det är lättare att stämma i bäcken än i ån.

Det tredje är det allra viktigaste. Att lita på Guds hjälp. En munk­fader säger: ”Visst är det naturligt att frukta styrkan i frestel­sernas angrepp, men vad har de för makt jämfört med Her­ren som beskyddar oss”? Ett konkret hjälpmedel är den smärtorika rosenkransen, att meditera över Herrens lidande och ta skydd i hans sår, som klippgrävlingen tar skydd i klippskrevan (Ps 104:18). Blir kampen lång kan det handla om att hålla ut bara en kort stund till, just när man är på väg att ge upp. Benedictus ger rådet att ”ald­rig misströsta om Guds barmhärtighet” (RB 4: 74). Det gäller också den som fallit. Att inte bli liggande utan resa sig upp och fortsätta kam­­­pen – i förtröstan på Herrens barmhärtighet.

Kyrkan vet att vi är svaga och har kort minne. Därför ger hon oss denna fastetid för att på nytt måste upptäcka att Herren är mäktig, trofast, men framför allt att han är barm­härtig. Snart skall vi sjunga i prefationen: ”När Jesus besegrade Fres­taren lär­de han oss att övervinna synden, så att vi kan hålla högtid i renhet och san­ning och en gång fira evig påsk i ditt rike.”

Amen.