4 SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 7:10-14 Rom 1:1-7 Matt 1:18-25

Emmanuel – Gud med oss

I ett enda namn är hela julens mysterium samlat, Emmanuel, vilket betyder: Gud med oss. Profeten hade förutsagt det och kyrkan kände igen sin innersta hemlighet i detta namn. Det är inte vilket barn som helst. I detta barn är Gud själv med oss. Samtidigt är det ett människobarn, en människa som vi. Människan får se Gud i ögonhöjd. Gud antar det som är vårt, de mänskliga villkoren, utan att lämna ifrån sig det har är. Gud och människa i en person, utan åtskillnad och utan sammanblandning. På denna knivsegg balanserar tron och teologin. Det är lätt att få svindel, tappa balansen och söka efter något begripligare. Därför ligger det en inre logik i att barnets moder är jungfru. ”Det är på allt sätt tillbörligt att när Gud ville bli människa, då föddes han inte av någon annan än en jungfru, och när en jungfru fick uppdraget att föda, då födde hon inte någon annan än honom som är Guds son.” (Beda Venerabllis)

Därför är också barnets födelse omgärdad av ovanliga händelser. Matteus berättar det hela ur Josefs perspektiv.

Josef var trolovad med Maria. Det innebar att de var rättsligt bundna vid varandra, redan innan de börjat leva tillsammans. Nu får han veta att hans trolovade blivit havande. Sådant var enligt Mose lag äktenskapsbrott. Josef kunde han inte bara nonchalera Mose lag. Han hade kunnat dra henne inför domstol. Samtidigt ville han inte dra vanära över Maria. Dilemmat tycktes olösligt. På östliga ikoner sitter Josef också efter födelsen och frestas av djävulen att betvivla det som hänt. Enligt Matteus tänkte han skilja sig från henne i tysthet. Det betydde att skriva ett skilmässobrev och låta henne gå.

Då ingriper Gud. Genom en ängel uppenbarar han sig för Josef i drömmen och säger: ”Josef, Davids son, var inte rädd för att föra hem Maria som hustru, ty barnet i henne har blivit till genom helig ande.” Det finns en mening och en plan i det som skett. Gud har utvalt Josef eftersom han är av Davids släkt. Den utlovade Messias skulle ju vara en ättling till David. Samtidigt skall Messias välde vara evigt och början till ett nytt förbund. Därför har något unikt och underbart skett. Maria har blivit havande genom den helige Ande. Matteus hänvisar därför till löftet hos profeten Jesaja, som förutsagt att en jungfru skall bli havande och att barnets namn skall vara Immanuel.

Det är det unika i kristendomen, det som skiljer den från alla andra religioner, kyrkans egentliga evangelium. Det barn som Maria skall föda är inte bara en profet, om än den högste. Han förmedlar inte bara ett budskap om Gud. Från första början har kyrkan trott och bekänt att den ende Guden antagit kött av jungfrun Maria och blivit människa.

Ändå upphävs inte löftet att han samtidigt till sin mänskliga härkomst är av Davids ätt. Josef tar Maria till sig som sin hustru och därmed adopterar han hennes barn och blir dess fosterfar. Därför kan Jesus med rätta sägas vara av Davids hus och släkt.

Josef är inte bara ett passivt verktyg för Guds plan. Han är ett föredöme i att lyssna i tro, i trons lydnad. Matteus berättar: ”När Josef vaknade, gjorde han som Herrens ängel hade befallt och förde hem sin trolovade.” Liksom Maria blev Herrens tjänarinna, blir Josef sin Herres tjänare. Utan ett ord av tvekan. Utan att frukta för vad det skulle kosta honom. Han ställer inte ens en fråga. Inte ett ord är bevarat ur hans mun. Han är det tysta föredömet i trons hörsamhet och snabba lydnad.

Denna enkla lydnad är vägen till frihet. Det är vägen ut ur tvivlets och klenmodets fängelse, också för oss. Även om det gäller en situation eller en uppgift som tycks övergå de egna krafterna. Den helige Benedikt beskriver det i ett kapitel, där munken får ett uppdrag som är svårt eller verkar omöjligt. Då skall han lugnt förklara för den överordnade varför det verkar omöjligt för honom, men om det ändå förblir som den överordnade beslutat, så skall han ”lyda av kärlek och i förtröstan på Guds hjälp” (RB 68:5). Det är trons hörsamhet och lydnad. Det är vad Josef gör.

För oss kan det gälla både små och stora saker, kanske något som vi länge skjutit på framtiden. Den inre rösten viskar om att försonas med en ovän, att skriva ett brev, att ge en gåva till den behövande, att bryta med en ovana, att gå till bikt, eller helt enkelt att hålla ut i bönen och motgången. Trons lydnad öppnar dörren till frihet och glädje. Till julens gåva.

Vi ser det när vi tänker efter vad som hände för Josef. Han tog sin trolovade till sig. Därigenom fick han det som övergick all mänsklig lydnad, han fick Marias barn som sitt barn. Han fick öppna dörren till sitt hus, inte bara för Marias son, utan också för Guds Son. Som det sägs om Sackaios när han tagit emot Jesus i sitt hus: ”Idag har räddningen nått detta hus” (Luk 19:9). Sådan är trons hörsamhet. Den tänder ett ljus i mörkret. Den öppnar dörren för Guds närvaro i våra liv. Det vi hör väntar på vårt svar. Men när vi ger det svaret, när vi lyssnar och lyder i tro, då upptäcker vi att gåvan övergår alla våra insatser. Den sakta susningen av den gudomliga närvaron, att Gud själv är med oss i det barn som Maria föder och Josef tar emot i sitt hus. Att han är Immanuel, Gud med oss. Som föds i Betlehem för att födas i våra hjärtan och i våra hem.

Detta går vida utöver vår egen personliga horisont. Den lilla begynnelsen i Josefs och Marias familj tänder ett ljus som lyser för alla folk, i all tid. Tron på Jesus kan tyckas maktlös i den värld vi lever i, men den var minst lika hotad i dess begynnelse. Och den rymmer samma kraft.

Löftet om Immanuel i början av Matteusevangeliet pekar fram emot evangeliets sista ord, den Uppståndnes löfte till sina lärjungar: ”Jag är med er, alla dagar intill tidens slut.”

Amen.

PS

Någon bibelläsare undrar måhända över hur Kyrkans tro på jungfru Marias förblivande jungfrulighet (semper virgo) stämmer med ordet i evangeliets sista vers: ”Han (Josef) rörde henne inte förrän hon hade fött en son.” En ”tröst” för den undrande är att frågan redan i den gamla kyrkan var häftigt omstridd. Arianerna, som förnekade Kristi Gudom, ifrågasatte också Marias förblivande jungfrulighet. Hieronymus (d. 420) försvarar den i en briljant skrift. Hans starkaste argument är att det grekiska ordet för ”förrän” också kan betyda ”medan” (jfr Matt 5:25). Rent språkligt betyder det att ingenting med nödvändighet förändrades i Josefs och Marias förhållande efter Jesu födelse. Inte heller en ”kritisk” exeges rycker därmed undan grunden för Kyrkans tro på Marias förblivande jungfrulighet. Däremot kan vi inte säga att det var något som Matteus medvetet lärde. Hans huvudintresse är knutet till barnet som Immanuel. Vågar vi säga att inte ens Matteus ännu ”visste” något om saken? Var tiden ännu inte inne för denna sida av trons mysterium? (jfr Joh 16:12f) Något motsvarande gäller om evangeliernas tal om ”Jesu bröder”. Uttrycket betyder inte med nödvändighet att Maria hade flera barn. Uttrycket kan enligt bibliskt språkbruk syfta på t.ex. kusiner.

Insikten om jungfru Marias förblivande jungfrulighet har vuxit fram så småningom i Kyrkan. Det är först i modern tid som ”semper virgo” ifrågasatts. För t.ex. Martin Luther var denna tro självklar.