ALLA HELGONS DAG

Upp 7:2-4, 9-14 1 Joh 3:1-3 Matt 5:1-12a

Helgonen

När träden står avlövade och höstmörkret tätnar, lyfter kyrkan blicken mot det oförgängliga livet och det himmelska ljuset. När allt flera i vår omvärld har förlorat hoppet och blivit inlåsta i denna förgängliga värld, då lyfter kyrkan våra ögon mot det slutliga målet och vidgar våra hjärtan mot det som är större, mot den himmelska världen. Där tron försvinner där blir hoppet förminskat till förlängd jordisk lycka. I panik intensifierar man konsumerandet och blir allt mera tom på verkligt hopp.

Alla helgons dag visar oss det verkliga målet för det mänskliga livet. Det är ingen dröm eller saga. Alla helgons dag visar oss en oräknelig skara, som bild för Guds kärleksfulla vilja med hela sin mänskliga familj. Johannes ser det som vision och förmedlar den till oss: ”Sedan såg jag, och se: en stor skara som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk.” Vitklädda står de inför Guds tron och inför Lammet, i lovsång och tillbedjan, tillsammans med oräkneliga änglar.

Det är inte något kändisparty i moderiktiga kläder. De som står där i vita kläder är inte de som lyckats och varit framgångsrika i jordiska affärer. Johannes säger att de kommit ur det stora lidandet, ur den stora bedrövelsen. Deras renhet beror på att de tvättat sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.

Men det är inte någon liten sekt, utan en stor skara som ingen kan räkna. Där står inte bara de kända och kanonicerade helgonen, utan alla heliga, alla de som dött i Guds armar och vars rening nått sin fullbordan. En brokig mångfald av folk och stammar, länder och språk. Där är alla gränser genombrutna. Alla stämmer in i samma lovsång, i fullkomlig harmoni med alla de andra. Varje röst och varje dialekt kommer till sin rätt och varje öra gläder sig över de andras röster, utan avundsjuka eller rivalitet.

Lovsången och tillbedjan är utan begränsning, utan slut. Augustinus säger: ”Då skall vi glädjas och se, se och älska, älska och tillbedja. Ja så skall det verkligen vara utan ände vid slutmålet. Ty det är vårt slutmål, att komma till ett rike, ett mål utan slut” (lat. ad finem sine fine).

Som pilgrimer vandrar vi mot detta mål. Helgonen har nått fram. Vi ser dem vid målet för att stärkas i hoppet. Den stora skaran är ”stöd och föredöme för oss”. – När vi firar helgonen och ser mot slutmålet händer något med oss. Vi som ännu inte är framme upptäcker att vi hör ihop med dem som är vid målet. Vi ser inte bara mot något avlägset och upphöjt. De heliga inför tronen är våra syskon. Vi hör till samma familj. Vi deltar i samma lovsång. Deras närhet till tronen och Lammet fjärmar dem inte från oss. Tvärtom, de är vid målet för att hjälpa oss på vår vandring. De är vårt stöd för att vi inte skall ge upp. De som har nått målet, har inte gjort det för privat vinnings skull, utan för de mångas skull, för vår skull. ”Gråt inte”, säger den helige Dominicus till sina bröder när han ligger på sin dödsbädd, ”jag skall vara er till större nytta efter min död, och jag skall ge er en bättre hjälp än under mitt liv”. De starka är till för de svagas skull.

Främst i den heliga liturgin. Deras lovsång förstärker våra svaga stämmor. Om vi inte vore så lomhörda skulle vi höra den himmelska lovsången i varje mässa. Vi har redan nu gemenskap med den himmelska festförsamlingen. Vi instämmer redan nu i deras lovsång, glädje och tillbedjan. Det slaktade Lammet, Kristi kropp och blod på altaret är detsamma på jorden och i himmelen.

Men också i det dagliga livet. Helgonen är våra storasyskon, som både sporrar och stöder oss på vägen. Att fira helgonen är inte att dyrka människor. Gud allena är helig. Kyrkan sjunger det i varje mässa: ”Tu solus Sanctus”, du allena är helig. Men den sanne Guden har blivit människa och tar sin boning i svaga människor. Det är helgonens vittnesbörd. Deras liv blir en skrift som talar om Gud.

Ändå är de inga bleka kopior, utan fullblodsmänniskor och utpräglade personligheter. Men det ljus de sprider kommer inte från dem själva. I sig själva är de fattiga i anden, sörjande och hungrande, förföljda och ofta missförstådda. Helgonen har inte nöjt sig med det konventionella och medelmåttiga. De har inte stannat på vägen. De har insett att det enda som det är värt att leva för är helighet. De har fortsatt att hungra och törsta efter Guds rike och hans rättfärdighet. ”De som inte är törstiga, kommer inte att hålla ut på resan”, säger Katarina av Siena. De har ansett sig som de sämsta och lägsta bland människor. Men aldrig slutat att hoppas på Guds barmhärtighet. Ständigt på nytt har de renat sig i Lammets blod och på nytt överlåtit sig åt Guds vilja med sitt liv. I denna deras svaghet har Gud gjutit sin kraft. Deras styrka förtrycker inte eller väcker avundsjuka, utan sprider glädje, ljus och frid.

Några ansikten i den stora skaran är oss särskilt bekanta, eller borde vara det. När talade du med ditt skyddshelgon sist? Vi kan inte börja med att älska alla, lika lite som vi kan ha mer än ett fåtal vänner. Också Jesus själv tycks ju ha haft en särskild relation till några få. Vännerna i Betania och den Johannes som vilade vid hans bröst. Men denna särskilda vänskap kom så småningom oss alla till del. På samma sätt leder vänskap med ett eller några helgon till gemenskap med alla. Ty i Guds rike är allt gemensamt.

Helgonen liknar honom, den ende medlaren mellan Gud och människor, människan Jesus Kristus, som kommit för att frälsa alla syndare och förvandla alla till helgon. Det är hans avbild som tar gestalt i hans heliga, i en obegränsad mångfald och rikedom.

Därför lyfter vi blicken mot slutmålet, till den stora skaran av helgon inför tronen. Vi gläds och är stolta över gemenskapen med dem, vi ber om deras förbön och upptäcker att de är våra bästa vänner. Vi föregriper slutmålet i lovsång och tillbedjan, inför det offrade Lammet på kyrkans altare. Och ber i slutbönen: ”Gud, vi tillber dig, du den Helige i alla dina heliga.”

Amen.